onsdag 27 augusti 2008

dog bort

Varsamhetens Ljus Väcker Gryningens Rörelse
Rörelsens Ljus Väcker Morgonens Rörelse
Klarhetens Ljus Väcker Dagens Ljus
Eftertankens Ljus Väcker Skymningens Rörelse
Överlämnandets Ljus Väcker Aftonens Rörelse
Drömmens Ljus Väcker Nattens Rörelse


Såg den Blödande Gryningen
Dog
Bort

talar

Blå Lavendel
Rosens Doft
Vita Fjärilars Dans
Den Lille Sträcker Ut Handen
Fjärilen Sätter Sig Däri
De Talar Med Varandra

rohet

Fötterna Gömdes I Havet
Smärtan Var Borta
Fjädern Följde Strömmen In
Handen Tog Emot
Hjärtat Flög In I Tystnadens Rohet

fågeln

Varje Levande Väsen Har en Fågel,
Vingarna Lyfter
Fjädrarna Skriver Tecken I Himlen och På Jorden.

se

Se den gamla skogens liv, omgiven är skogen av de höga klipporna.
Furorna doftar gran, marken doftar mossa, ormbunkarna doftar tystnad.
Skogen är mörk och längtande,
Stammarna står där omslutna med grönskimrande mantlar.
Ur dem stiger Trädens Andar i fotsida djupt blå mantlar, varje steg är susande, svepande andning av mantlarnas och markens möte.
I den vänstra handen bär de ljuslågor i den högra rökelsekaren.
De vandrar mellan de fysiska stammarnas kroppar. Mässar renande sånger,
Liv,
Salvia,
Salve.
*
Mässande
Stigande
Sånger
Höres emellan Skogens Stammar
Fotsida Mörkt Blå Mantlar
Frasande Svepande Steg
Bara Fötter
Händer
Bär Lågor I Sig
Ljus före bådande
Rörelses Stillhet
Rökelsekaren
Vajar
Vaggar
I Kedjornas Ringar
Klingar
Klingar
Bönefrid
Slöjorna
Sveper Runt
Stiger
Uppåt
Svepande
Smekande
Steg
Susande Mantelsång
Ser MånModern
Omfamna SolFadern
I Kärlekens Ljusuppfyllande Profetia
Rökelsekaren
Är Stilla
Hjärtan Bär Ljus Värme
Fotsida Vita Mantlar
Böljar MorgonLjusets Doftregn
In I Skogens Vakna Liv.

viskar tilltro

Gång på gång kravlar jag mig upp
Hör handen vina genom luften
Den träffar kinden
Det dånar i huvudet, någonting sjunger hav
Ljusgnistor
Sockerdricka
Huvudet spricker
Blir blodtomt
Konstigt
Det gör inte ont
Står och ser på
Hur han slår henne
Han vet precis var det inte kommer att synas
Fötternas sparkar regnar ned över mig
Gång på gång kravlar jag mig upp
*
Det som skulle ha kunnat vara himmelskt
Var bara en svart påle
Pålen kördes in i mig
Dunkade obönhörligt
Trasade sönder mig

Jag var klädd i säckväv, håret hängde i tovor, jag drogs fram mot bädden, slängdes upp på den, bädden var torra kvistar.
Grymma ögon var överallt, jag bands fast vid pålen, repen skar in i handlederna.
Nej, det var mera som att pålen kördes in i mig.
Kände den svidande röken då de torra kvistarna antändes
Kunde inte andas hostade och försökte komma loss
Elden flammade upp
Smärtan är outhärdlig
Elden viskar; jag vill inte skada dig, jag vill befria dig,
Ändå är Smärtan outhärdlig
Skriket stiger tyst upp i himlen
Änglarna gråter

Det som skulle ha kunnat vara himmelskt
Var bara en svart påle
Pålen kördes in i mig
Dunkade obönhörligt
Trasade sönder mig

Skrev på slutet; förtog hoppet. Det förtog inte hoppet, var gång jag mötte strålande ögon, ser ju deras inre, trodde jag och hoppades, men - det slutade alltid på samma sätt.
Ändå; Gång på gång kravlar jag mig upp.
Du ser en svart grop, du ser en fångstgrop, längst ned finns det vassa grova spetsade grenar, de sticker upp, du kravlar dig upp, du vill hinna upp innan de finner dig.
Du kämpar, spetsarna når dig inte, de har inte skadat dig då du föll ner.
Du kravlar, ögonen är vidgade, munnen är fylld med Jord, det svider i bröstet och det smakar blod i munnen,
Dina kläder är sönderrivna hudar, du har bundit fast dem med vidjegräs, Håret är trassel och tovor, det är en hjälm vilken skyddar dig,
Dina kinder är svartrandiga, smutsrandiga av tårarnas linjer.
Du kravlar dig uppför och knäna blir blodiga,
Så,
Ser Du högt däruppe Träden, du hör fåglarna sjunga, du ser en Fjäril dansa in i ljuset.
Du ser Solens strålar,
Du Vet,
Slutar kravla och strömmar nedåt,
Spetsarna når dig inte,
Du bärs genom,
Du kommer ut på andra sidan.
De når dig inte Dotter.
De står runt den tomma gropen, du är inte där, de har inte tillåtelse att ta ditt liv.

tillåtelse

Trötthetens Mantel föll ned
Tillät mig att kura ihop mig i den
Fann Ljus

vingar med mörker

Vingar med mörker omgav mig
Stickan flammade upp mellan fingrarna
Lågan brann
Värme
Vandrade in i lågan
Förbrände det gamla
Skimrande Vingar
Lyfte mig

slutna fåror

Hennes fåror är slutna
Jordens sötma ler
Markens hud är mörk av fukt
Pärlor
Tindrar
Ljussånger
Händerna tar emot

tysta

Han lyfter hennes huvud in i sitt knä,
hon ser in i honom,
han smeker hennes ögon,
hennes läppars linjer,
hon låter det ske.
De är tysta i varandra,
andas frid,
de är hemma.

skramlor

Skramlorna sjunger
molnen skingras
dimman slingrar sig uppför klippans väggar
Plötsligt
badar gryningen i ljus

tisdag 26 augusti 2008

slangbellan

Ögonens rundlar sökte Trädsvaret
Dag efter Dag
Natt efter Natt
Ljöd de Sökande Fötternas Andning
Huvudet var nedböjt
Såg ingenting
En Klang hördes
Han såg klykan vilandes mot Stenen
Han tog upp den och vägde den i handen
Fann gummisnodden i fickan
Siktade gång på gång och sköt
Slangbellan lät ihålig
Tom
En Klang hördes
Varför siktar du utan mål?
Han såg sig om

Tomt bara skog
Siktade
Sköt inte
Såg Skogen
Såg Slangbellan
Förvandlas,
Ljustråden spändes mellan Trädklykans Fingrar
Klangen sjöng
Nu Samspelade De Alla
*
*
*
Han Höll en Spegel i handen,
Slangbellan,
Han såg
Sitt Döda Ansikte belysas.
av Moder Måne.
Spegeln blev Nattens Hav,
Först Mörkt Utan Ljus
Ändock Levande,
NattHimlen var Ovanför
Ändock var Havet och Himlen Ett.
Moder Måne Skrudad I Silver
Vitt Skimrade Strålade Ljus,
Ljuspelaren
Föll
Ned I Havet
Havets Yttre Yta Belystes
Han såg nu Sitt Levande Ansikte.
Han såg
Genom Kaktusen
De fingrar vilka grävt sig in i hans liv,
Det gamla livet vars rötter grävt sig djupare och djupare
In
Denna Spegel bär han Nu med sig,
Den Leder Honom
*
Vad var det han såg;
Den Gamla Skogen Öppnades,
Trädens Andar Steg Ur Stammarna,
Deras Ögon Grät Lavtrådar stela utan ljus Vattnet Rann av dem.
Grenarna Armar Hängde Tunga Ned Mot Marken Fingrarna Var Stelnade I Kramp.
Krampartad svald Vrede och slutligen Sorg.
Den Gamla Skogen Suckade I Smärta, Suckade av Smärtan då hans oseende blick sköt stenar emot deras stammar.
De lät Klykan bäras av Luften och Stenarnas Händer bjöd honom Gåvan.
Han såg icke Gåvan ty hans hjärta var fyllt med sorg.
Därav såg han icke Gåvans Mål och Riktning.
Klangen Övergav honom aldrig och till slut Öppnade Klangen Vägen.
I den stunden andades de Gamla Träden Ut och Inför Hans Ögon Omvandlades Lavans Kvävande Trådar,
DaggDroppar Träddes På Band och Fyllde Den Gamla Skogen Med Nytt Ljus.
Trädens Andar bjöd honom att sitta vid Stenkretsens Eld.
Den Gamle Steg In med Trumman.
Den Gamla Slöt mannens ögon i Drömvisande Ro.
Den Gamle Smekte Trumman Till Levande Sånger och den Gamla matade Elden.
Ur Stenarnas Händer Flög Fjärilar Upp
Dansade Vävande Ljus Runt mannen.
Kaktusen öppnade sina händer och bjöd honom att Dricka
Trollhasselns Fingrar släppte honom
Smörblommornas Kjolar Snurrande Solar
Hennes händer öppnades och Vallmoblommans Kronblad sjöng Rött Sångljus
I den stunden Öppnade Ormbunkarna Tystnaden och Strängarna Vibrerade Harmoni.
Vinden Smekte Hans Ögon Vakna.
Elden Log Värme
Stenarna Höljde Honom
Han satt Omgiven med Röda Vallmoblommor Fyllda Med Daggens Droppar
Trumman
Var Vid Hans Fötter
Slangbellans Sånger Visade honom Vägen Till Hennes Klanger.
Genom Den Nu Leende Andandes Skogen.

Det bruna murkna lövet

En Gång Grön Skimrande
Släppte Grenen,
Föll Till Marken,
Steg Vandrade Över Bladet,
Vatten Rann Över
Förbi
Lövet Log
Stilla
Gestalten
Blev Brun
Förtorkad
Murken
Regn
Föll
Droppar
Silverne Droppar Skrev Tecken
Stegen
Stannade
Såg Det Murkna Bruna Lövet
Lövet Var Nu icke löv,
Var Pergament
Arket
Blev Vingar
Bar Gyllenen Ljus
Till Varats Famn

Stjärnan fyllde hennes hand

Hon stod
Naken
Ohöljd
Månstrålarna
Rann Utför hennes kropps linjer
Mjuka Silversvall
Teckande höljets konturer
Fingrarna
Smekte
Vindharpan
Övertoner
Strömmade
Ögonen
Såg
Havets Mörka Yta
Långt
Ned
Glimmande
Ljusgnista
Hon
Klöv Havets Mörka Yta
Stjärnan
Fyllde
Hennes
Hand

ögonbryn

Ögonbrynen
Oändligt
Vackra
Välvda Bågar
Var Välansade
Under dem
Brann Glödande Kol
Var gång hon andades
Slog Eldsflammor ut
I Blom
Förkolnat hat lyste igenom
Hudens
Brännande
Blåsor
Skrek Smärta
Munnen gapade tom i svart fasa
Hon lät det ske
Maran slet klädnaden av henne
Remsornas
Strängar sjöng sorgesströmmar
Blottade såret
Hon
Red stormvinden
Den Svarta
Piskan var i hennes hand
Smärtan
Blixtrade
Ur
Hennes Händer
Piskade
Havet
Till
Skum
Fradgan
Varet
Vällde
Fram
Skummande
Vitt
Steg Upp Till Molgråterskorna
Kvinnorna
Tydde skriften
Tårarnas Händer
Lyfte henne upp
Hon lades i Molnbädden
Tårar vattnade Drömmen
Sköljde
Kristalljuset
Rent
Källan Strömmade
Liv
Pärlkransen lades runt hennes hjässa
Västanvinden
Bar henne ned
Lade
Hennes hand
I hans
Hon strålade i tillit
Ögonbrynen
Oändligt
Vackra
Välvda Bågar
Var Välansade
Under dem
Sjöng Havets Strömmande Ljus
Brann Kärlekens Glödande Värme
Deras Välvda Bågar Förenades I Cirkelns Helande Kraft

Trött

Trött
.
.
.
Räknar dagarna
Tills denna vandring är över
.
.
.
Trött
Räknar dagarnas slut
.
.
.
Trött
Orkar inte Mer
.
.
.

svårmodets tronsalar

Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
De mörka molnen dras samman
De tornar upp sig
Är
Svårmodets tronsalar
Svarta mantlar rinner ut från slutna ögonlock
Fyller luften
Är
kvävande
Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
Sandstensklipporna reser sig
Badar i sand
Torr Sand
bränd
Terra Di Sienna
Skuggan sjunger
Umbra
Umbra
Buskar minns bladens sånger
Nu
Torra kvistar grenar
Trassliga nystan
Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
Sanden virvlar
Dammet rivs upp
Trassliga nystan
Snurrande trasselhjul
Söker fäste
Virvlar i dammets flyktförsök
Schiiiiijoum
Virvlar
Antänds
De brinner upp

Stillhet

Svarta mantlar rinner in i öppnade ögonlock
Pupillen vidgas
De mörka molnen delar sig
Skyfall
Regndans
Befrielse
Ren Andning
Sandstenen
Skimrar Guld
In i Hjärtats Tronsalar

Hon såg stilla på mig med varma ögon
Du förstår
Ibland blir Molnen så fyllda av suckar
De behöver Öppnas
För att Solstrålarna skall dansa

Trasselnystan

I tanken kan omgivningen förstå - men är det viddens vidder,
öknens landskap,
vida vidder med virvlande sand
torra buskar med taggar,
Trasselnystan,
De Virvlar antänds och brinner upp

viskar tillit

I svårmodets tronsalar sitter de
De svarta konungarna
I händerna håller de svarta stavar
Svarta Mantlar rinner ned i Svarta böljande veck
De Böljar
Böljar
Väver Nattens Himmel
Utan Stjärnljus
Utan Sånger
På Huvudena Bär de Tystnadens Kronor
Runt Mantlarnas Fållar
Vid Natthavets Stränder
Doftar Röda Rosors Öppnade Skålar
Konungarna bjuder tystnad
Stillhet
Deras Ögon ler värme
Tilltro in i hjärtat
De känner tidens mognad
De Lyfter Staven och öppnar en spricka
I den tänds en tindrande Stjärna
Livet vaknar sakta
Stjärnan strålarVägens Ljus
OrdenViskas in i tystnaden
Havets våg vänder
Doften av Röda Rosor Fyller Gryningens Hår
Kronorna
Lyfts av
Sångerna tonar in i dagen
De svarta konungarna smeker mantlarnas sidor
Visar leende blå skimrande Kärlek
Deras stavar
Skimrar
Guld

hans ögon klädde av mig

Dansade runt
Runt
I Natten
Besatt
Hans ögon klädde av mig
Naken
Dansade jag inför honom
Steg Högre
Högre
Fördes långt bort
Dansade runt
runt
Dansade in i hans fasta armar
Hans händer är runt mig
Hans hud är över mig
Känner
Hans händer smeka mig till liv
Blodet Andas
Pulsen Andas
Blodet Stiger högre
Högre
Svallvågen spränger vallarna
Alla Färgers Blommor
Strömmar ut
Ur ögonen
Jag
Faller
Ned I Jordens mörker

Spindelmor

Spindelmor väver
Väver
Samlar Månljusets trådar
Spindelmor väver
Väver
Ansiktet är i sömnens Hav
Stjärnor
Tindrar
Nattstillhet
Nätet Läggs över ansiktets sömn
Skira Trådar skimrar
Skimrar
Daggens droppar stiger upp ur Havet
Pärlorna Vävs däri
Spindelmor Väver Nätet
Lyssnar
Hör Hjärtats sång
Spindelmor
Väver Drömmar
Nätet
Lyfts av Änglars Händer
Fylls med Liv
Natten andas
Spindelmor väver
Skira SlöjorRunt kroppens Liv

ryggfåran

Jorden Är plöjd
Ryggfåran
Glänser I Solen
Kotorna
Är Öppnade
Regnet Faller
Vattenorgeln
Spelar
Djupa
Klanger

leva

Leva
Livet,
Mitt liv förbannades den dag jag föddes,
Vad förbannelsen heter;
den heter Lev Inte.
Våga inte Leva,
Leva i det vanliga livet

i sandstensklippan

Sandstensklippan reser sig ur sandens hav,
Han blickar ut över med oseende ögon för världen,
Vid hans fötter ligger Vargens liv,
Hon dansar i Ängens famn
Smeker varje Blommas Liv med Kärlek.

Den Stora Livets Bok Ligger Uppslagen på Bergets Bord,
På var sida om Boken Brinner Facklor,
Facklor hållna av Väktarnas Händer,
Varmt Skimrar Ljuset,
Varmt Skimrande Gyllene Rött,
Pärmarna Doftar Skogen, Haven, Ängarna, Markernas Liv
Doftar Hudarnas Liv,
Avlägset
Höres
Droppar
Falla
Klangen
Fyller
Igenkännande
Väggarna
Avlägset
Höres
Vindarna
Andas
Dånande
Vibrationen
Fyller
Igenkännande
Boken Ligger Uppslagen
Välvda Bågar
Himmelhanden Vänder Bladen
Han blickar ut över med oseende ögon för världen,
Vid hans fötter ligger Vargens Liv,
Han Ser henne långt borta dansa i ängens famn, hans hjärta sträcker ut handen, tåren stiger upp ur hans öga, rinner nedför sandstenen, Vargen dricker dess salt.
Hon dansar i ängens famn, hon ler och smeker Blommorna med liv, hon ler men hennes hjärta gråter blod, kärlekens blod, hon ser honom långt borta hennes hjärta sträcker ut handen, tåren stiger upp i hennes öga, rinner nedför kinden, den svarta jorden dricker dess sötma.
Boken ligger uppslagen, sidorna är hopbundna sida vid sida med Kärlekens Band,
Något fann sidorna,
Band svarta trådar emellan.
De ser varandra når varandra genom tårarnas förening de sträcker ut händerna men väggen skiljer dem åt.

Nu blickar han ut med oseende ögon för världen,
De Vida Vidderna är Öknens Landskap, de bländande hjulen förbrände hans syn, vinden virvlade upp dammet, virvlade runt honom, han fördes in i sandvirveln, hans liv bands fast i sandstenens gestalt,
Han är nu fastbunden i sandstens klippa, huden är glanslös, ögonen är tomma, rösten ekar klanglöst, han fryser i natten han förbränns i dagen, djupt i det inre bultar hans hjärta sakta
Sakta
Han söker glömma tror att det är befrielsens gåta, de svarta klorna ler rispar fler och fler trådar att binda honom med.
Hjärtat viskar hennes namn, han vill inte höra, smärtan gör för illa.
Hon dansar i ängens famn, varje steg sargar hennes fötter, smärtan stiger upp och dricker hennes liv, hon vet att han en dag kommer hon vet inte var och inte när, hon känner hans smärta smeker hans hjärta, lindrar hans pannas värk, med osynliga händer bär hon hans steg.
Hon ser alla bedjande ögon alla bedjande händer hon svarar hon lyfter ljuset in i.
Vid hans fötter ligger Vargens Liv,
En gång var Vargen hans frände, han lyfte honom ur, Sparven talade till honom, Vargen Väntar,
Väntar på hans insikt.
Vargen den Vita dansar med henne i ängens famn, de svarta klorna når henne inte, den vita pälsen tindrar Månmoderns Ljus, hon är Kvinna hon är Vargmoder.
Över hennes hjärta kupar de tre sina händer, lev Dotter Lev,
Över dem båda svävar Örnen, den mäktige ser den svarta tråden.
Ser Bokens Pärmar, sidor, välvda Bågar,
Ser Den svarta Väggen vilken skiljer dem åt,
Marken vibrerar, trumman ljuder, dånar hjärtat vaknar sakta, hans inres skri öppnar vägen.
Sandstenens hjärta viskar, se Örnens Vingar, de är Bokens sidor, tilltala Örnens Hjärta.
Sandstenens hjärta viskar; hjälp mig, hjälp oss att vandra med Varandra.
Örnen sänker sig ned, näbben greppar runt de svarta trådarna, väggen lyfts bort,
Vindarna andas Susande Sjungande, vänder sidornas blad till närhet, Dropparna klingar och fyller Källans åder, känner igen.
Vargen lyssnar vid hans fötter känner hjärtats andning, reser sig och strömmar upp i mannen ger honom kraft att se. Regnet faller i strida smekande strömmar löser klippans band, så står han där åter med hennes hand i sin.
Vargarna Cirklar runt dem.
Vingar Bär dem.
De vandrar in i de orörda skogarnas hägn, skogens liv doftar och sjunger sånger, runt dem strålar Kärlekens Sol. De stannar i Skogens mitt, vid ringen av Stenar dansar Fjärilsljusen, Elden brinner, med skimrande Värme bjuder dem att sitta. De sätter sig ned på de utlagda skinnen,
Han lyfter hennes huvud in i sitt knä, hon ser in i honom, han smeker hennes ögon, hennes läppars linjer, hon låter det ske.
De är tysta i varandra, andas frid, de är hemma.
Han smeker klädnaden av hennes kropp, hon smeker klädnaden av hans kropp, nu berättar de om Livets Skönhet med varandra, runt dem skimrar Kärlekens Sol.
Den Stora Livets Bok Ligger Uppslagen på Bergets Bord,
På var sida om Boken Brinner Facklor,
Facklor hållna av Väktarnas Händer,
Varmt Skimrar Ljuset,
Varmt Skimrande Gyllene Rött,

i väntan på hösten

I Ängens famn stod en sluten knopp, omgiven var knoppen av daggens droppar,
Daggens droppar Vattnets droppar, skimrande Stenar log in ljus.
Grönskimrande fingrar höll blommans liv. I Nattens famn strömmade Moder Måne vitt ljus, färgade kronans blad, tillsade fingrarna att öppna greppet.
Gryningen vandrade in, skimrande värme strömmade gyllene röd.
Kronbladen öppnades ett efter ett, den vita blomman stod nu i ängens famn, stjärnor strömmade ur hennes händer.
Purpurfjärilen cirklade runt den vita blommans liv, lindade purpurljuset runt henne.
Hans steg hördes lätta och sjungande, den vita blomman log hopp.
Stegen sjöng närmare och närmare, hon såg deras dansande ljus, ljust skimrande gult, ljust skimrande blå, hon gav sitt purpurljus.
Purpurfjärilen dansade runt dem lindade purpurljus runt dem.
Den Vita Blomman slöt sina händer i väntan på hösten
Purpurfjärilen
Cirklade Runt den Vita Blommans Liv
Lindade Purpurljus runt henne

måndag 25 augusti 2008

element ensam

Element
Ensam
Längtar
Efter
Mötets
Eftertraktade
Närhet
Till

Ensam
En
Närhet
Saknad
Av
Möjlighet

kastbyar kastvindar

Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
De mörka molnen dras samman
De tornar upp sig
Är
Svårmodets tronsalar
Svarta mantlar rinner ut från slutna ögonlock
Fyller luften
Är
kvävande
Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
Sandstensklipporna reser sig
Badar i sand
Torr Sand
bränd
Terra Di Sienna
Skuggan sjunger
Umbra
Umbra
Buskar minns bladens sånger
Nu
Torra kvistar grenar
Trassliga nystan
Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
Sanden virvlar
Dammet rivs upp
Trassliga nystan
Snurrande trasselhjul
Söker fäste
Virvlar i dammets flyktförsök
Schiiiiijoum
Virvlar
Antänds
De brinner upp

Stillhet

Svarta mantlar rinner in i öppnade ögonlock
Pupillen vidgas
De mörka molnen delar sig
Skyfall
Regndans
Befrielse
Ren Andning
Sandstenen
Skimrar Guld
In i Hjärtats Tronsalar

Hon såg stilla på mig med varma ögon
Du förstår
Ibland blir Molnen så fyllda av suckar
De behöver Öppnas
För att Solstrålarna skall dansa

i svårmodets tronsalar

I svårmodets tronsalar sitter de
De svarta konungarna
I händerna håller de svarta stavar
Svarta Mantlar rinner ned i Svarta böljande veck
De Böljar
Böljar
Väver Nattens Himmel
Utan Stjärnljus
Utan Sånger
På Huvudena Bär de Tystnadens Kronor
Runt Mantlarnas Fållar
Vid Natthavets Stränder Doftar Röda Rosors Öppnade Skålar
Konungarna bjuder tystnad
Stillhet
Deras Ögon ler värme
Tilltro in i hjärtat
De känner tidens mognad
De Lyfter Staven och öppnar en spricka
I den tänds en tindrande Stjärna
Livet vaknar sakta
Stjärnan strålar
Vägens Ljus
Orden
Viskas in i tystnaden
Havets våg vänder
Doften av Röda Rosor Fyller Gryningens Hår
Kronorna Lyfts av
Sångerna tonar in i dagen
De svarta konungarna smeker mantlarnas sidor
Visar leende blå skimrande Kärlek
Deras stavar
Skimrar
Guld

den ensamma gamla kvinnan

Den ensamma gamla kvinnan
Sitter i stugan
Gungar fram och åter
Hennes ögon har brustit

Den ensamma gamla kvinnan
Spinner trådar
Bort
Med
Tårarna

Hennes hjärta har brustit
Den ensamma gamla kvinnan orkar ej mer
Hon spinner svarta trådar i sorg

svart

Svart,
Svart är dräkten jag bär,
Jag fryser, fryser, fryser Solen vill inte ge mig värme.
Rökens ringlande svårmod skymde blommande stegens väg
Jag tyr inte mer,
I stugan brann elden flammande.
Den gamla satt i stugan framför brasan runt axlarna bar hon en sjal hon frös illa.
Hon gungade fram och åter, mellan fingrarna rann tråden, hon nynnade spinn, spinn ljusets tråd till mitt hjärta. Hon gungade fram och åter ögonen var vit skimrande mjölk, mjölkglas. Den gamla gungade fram och åter, hon mindes havets vågor, såg pärlor inneslutna i musslans händer. Den gamla gungade fram och åter hörde vävstolens dunk, dunk, hjärtat följde bommens dunk såg trådarnas strängar, såg solven och skedarna. Fötterna vandrade fram och åter över golvet vävde rosens gång. Den gamla satt helt stilla tråden rann ut mellan fingrarna fann dörren fann, handtaget.
Dörren öppnades på glänt, bländade mörkret.
Musslan öppnades, Pärlorna strålade i ögonens brunnar.
Hon såg skogens glänta, hörde bäcken sjunga fylld med mjölk och honung.
Stegen bar henne uppför Solstrålen
Den gamla nynnade
Tack
Tack

Lindade Purpurljus


Det Svarta Berget Öppnades
Tusentals med
Skimrande
LjusGula
Ljust Blå
Fjärilar Strömmade Ut
I Ängens famn
Stod en Sluten Knopp
Omgiven av Daggens droppar
Vattendropparna
skimrande
Stenar
Log In Ljus
Grönskimrande Fingrar Höll Blommans Liv
I Natten
Strömmade Moder Måne Vitt Ljus
Färgade Kronans Blad
Tillsade Fingrarna att Öppna Greppet
Gryningen
Vandrade In
Skimrande Värme
Strömmade
Gyllenen Röd
Kronbladen Öppnades ett efter ett
Den Vita Blomman stod i Ängens Famn
Stjärnor Strömmade Ur hennes händer
Purpurfjärilen
Cirklade Runt den Vita Blommans Liv
Lindade Purpurljus runt henne
Hans steg hördes lätta och sjungande
Den Vita Blomman log hopp
Stegen sjöng närmare
Närmare
Hon såg deras dansande ljus
Ljust Skimrande Gult
Ljust Skimrande Blå
Hon gav sitt Purpurljus
Purpurfjärilen Dansade runt dem
Den Vita Blomman slöt sina händer i väntan på Hösten
Purpurfjärilen
Cirklade Runt den Vita Blommans Liv
Lindade Purpurljus runt henne

I Ängens famn stod en sluten knopp, omgiven var knoppen av daggens droppar,
Daggens droppar Vattnets droppar, skimrande Stenar log in ljus.
Grönskimrande fingrar höll blommans liv. I Nattens famn strömmade Moder Måne vitt ljus, färgade kronans blad, tillsade fingrarna att öppna greppet.
Gryningen vandrade in, skimrande värme strömmade gyllene röd.
Kronbladen öppnades ett efter ett, den vita blomman stod nu i ängens famn, stjärnor strömmade ur hennes händer.
Purpurfjärilen cirklade runt den vita blommans liv, lindade purpurljuset runt henne.
Hans steg hördes lätta och sjungande, den vita blomman log hopp.
Stegen sjöng närmare och närmare, hon såg deras dansande ljus, ljust skimrande gult, ljust skimrande blå, hon gav sitt purpurljus.
Purpurfjärilen dansade runt dem lindade purpurljus runt dem.
Den Vita Blomman slöt sina händer i väntan på hösten
Purpurfjärilen
Cirklade Runt den Vita Blommans Liv
Lindade Purpurljus runt henne

för en liten stund

Händerna föll ned över mig
Lyfte mig in i glömskan
För en stund
Andades jag
frid.

genom

Hon går in genom skuggan
Hon går ut genom skuggan
Går in genom tystnaden
Går ut genom tystnaden
Lyfter snaran av
Släckta ljus

seglade bort

”Drömmar av Silver Drömmar av Guld”
Seglade Bort över Horisontens Rand
In I Någon Annans Famn.
Händer Sträcktes Ut
Blommande Fingrar
Mötte Varandra
Stjärnblommorna
Regnade Ned
Skrudade
Kärlekens
Leende
Liv
Hon Den Vackra
Han Den Vackre
Steg In I Brudskålens Vatten
Drack
Blommande Strömmars
Levande Liv
Långt Bort
Satt Den Gamle
Hennes Hjärta Dog
Hennes Ögon Log Ljus Till Dem Båda

Sand och Kristall

Det nattsvarta havet låg stilla,
stillat av smekningens ömhets händer,
fyllt var havet med ljusminnets glittrande ögon.
Ljusminnena steg up i himmelshavets famn och tindrande strålar mötte varandra.
Skrattande slingor fyllde luften Modern sjöng silverne ljus.
Med varsamma händer lade hon en Kristall Lotus i natthavets händer.
Den seglade i Månljusets strömmar, strålade djupa Regnbågskaskaders stilla liv.
Kristall Lotusen var i havet såg strandens böjda linje, såg hjärtats böjda linje.
Stranden var sand, mörk sand, skuggsand.
Moder Måne log i stilla ro vaggade Kristall Lotusens seglande Drömmar in i Gryningshavet.
Fader Sol smekte sandens yta glittrande sandögon log,
Ur sandens Måndrömmar steg Mannen.
Mannen satte sig gnuggade stjärnljusens sånger in i livet
Ur Havet steg Kvinnan Vinden förde deras händer samman
Deras steg skapade mjuka goda spår i sanden skålarna fylldes med havets blommande ljus

det är ingen ide

Det är ingen ide att hoppas då hopp inte finns
Sa Gravstenen och smällde igen
*
Droppen hann slinka ut
Hoppade
Ned
I
Bladets Hand
Gnistrade och Log
In
I
Sorgens Ögon

Harley

Han steg ut i ljuset
de svarta skinnkläderna andades frihetskänslan
Han smeker hennes vackra kropp
Händerna
Fingrarna följer varje kurvas rundning
kromet
gnistrar
blänker
strålar
kroppen
darrar
skälver i förväntan
Han grenslar sadeln
tänder
håller nyckeln i handen
vrider om
det där speciella ljudet hörs
det mullrar
marken
luften
vibrerar
det klickar till
Hjulen rör sig sakta
Ekrarna strålar silver
Rörelsen accelererar
De glider fram
Smeker vägens linje tillsammans

Svarta Blommor

Hon sov lugnt i hans famn
*
Han somnade
De svarta blommorna öppnades runt honom
De svarta blommorna
Dansade runt honom med mjuka böljande förförande rörelser
Deras ögon strålade svarta trådar in i honom
Han kände nätet
Vävas
Mjukt
Smekande
Andades de
Doften av kärlekens dräkt
De slöt cirkeln sakta närmare

Han fryser

De svarta riddarna ler
Mörka Moln
Samlas
Böljande
Mantlar
Skimrande Zinnober
Fylls
Händer dunkar hårt på det spända skinnet
Dånet Fyller Luften
En Blixt
Viner
De svarta riddarna viker undan
Himlen rämnar
Svärdet
Föll
ned
Ställde sig vid hans fötter
Han slöt handen runt fästet
Stiger in i de svarta blommornas krets
Höjer Svärdet

Med
Kraft

Han klöv deras kalk
Klangen spräckte mörkret
De svarta kronbladen
Föll av
Vitt Ljus
Strömmade ned
Han omslöts av hennes kärleks mantel
Deras händer smekte gryningen
*
Röd värme
Strömmade upp
Deras hjärtan strålade hudnära
In I Livet

hör

Hör Vattnets Klanger Sjunga I dalens Famn,
Öppnar Jordens Mörker
Källans Åder
Springer Fram
Förlösningen är nära
Kärleken skall åter Le
I det Inre
I det Yttre
Det Svarta Blodet
Flyter Rött.

Lotusblomman

Var gång sorgen visar sig,
Öppnas Lotusblomman
Lågan Brinner
Vacklande
Flimrande
Skimrande
Över och runt den svarta veken

Varje kronblad är en bön
Hjärtats tanke till sorgen
Bönens verkan ger kraft till lågan att orka brinna

Det svåra är att se då själen inte står ut längre.

Rymderna är så oändligt vackra

Rymderna Är så Vackra
Det finns inget Bortom
inget Utanför eller Innanför
människan
skapar
gör
gränser
Allt Är ett
Helhet
människan gör ensamhet
gör tid
Rymderna är att gå igenom
BLI
MED
kroppen är ofta ett hinder då Anden Vet
då Själen Svarar
leva i litenhet
Är att LEVA Stort
Det gör ont Men ÄR Oändligt Vackert

tårar

Regnets Droppar
Tårar
Blodets Tårar
Dropparna

Går aldrig till spillo
De faller I Moderns Famn
Ur Hennes Händer
Stiger
Skimrande Rubiner
Även om tårarnas smärta görs till svart smärta
Tårarnas Kol ligger i Hennes Famn
En Dag Lyfts de Fram
Strålande Diamanter att Givas till Varats Famn

Regnstråkar

Denna Natt
Spelade Regnets Stråkar Med Trädens Stammar
Glittrande Ljus
Skrudade

Trädens Kronor
Sångerna
Droppade
In I

Blomskålarnas
Öppnade Händer
Tårar
Ljus
Smärta
Vinden
Virvlar
Lyfter
Tyngden Uppåt
Ljuset
Regnar
Ned

mellan

Natten vandrade
Mellan Träden
Smekte Dem Rena
Regnsångerna
Skrudade Kronorna
Sjöng Gryningens Ljus
Vindarna
Dansar
Runt

Virvlar
UppTyngden

Virvlar
Ned
Ljuset

I Grenens Fingrar

Regndroppen vilar i Grenens Fingrar
Klingar då Solstrålen Finner Den
Klangen Stiger in i Ögat
Själen är redan i Droppen
Är Droppen.

Blomdans

BlommornaDansar I Ängens Famn,
Fötterna Stampar oseende,
Vinden smeker dem
Blommorna Reser sig och Strålar
Oförbehållslöst Ger De
SåFinner Ögat dem de ler tillsammans.

utan Dig är jag halv

Varje gång jag kryper in i Din famn
Vet jag att jag är hel
Med Dig
Utanför Dig
Men utan Dig
Är jag halv.

såg förvånad in i tåren

Vattendroppen föll ned över mig
Bäcken rann ut i handens skål
Såg förvånad in i tåren;

Mannen och Kvinnan vandrade i Skogen
Regndoftande löv var över dem
Händerna var sammanflätade korgar
Stegen sjöng smeksamma sånger i jämn rytm
Mannen såg in i Kvinnans ögon
Frågade;
Törstar Du min älskade
Kvinnan log vattensånger
Mannen kupade handen under bladet
Sakta rann ljusbäcken ur bladets skål
Vattendroppar
Föll in i hans hand
Han gav pärlorna till sin älskade att dricka
Hennes hjärta log
Händerna flätades åter samman
Stegen sjöng åter smeksamma sånger i jämn rytm
Kvinnan kände så mannens trötta steg
Hon stannade stegen varsamt
Satte sig ned i mossans bädd
Mannen lade huvudet i hennes knä
Hon smekte sin älskades panna ren
Sjöng pärlande sånger ur hjärtats famn
Målade tröttheten ur hans sinne
Han reste sig och vandrade ut;

Tåren föll ur min hand
Ned i bladets skål
Såg förvånad in i tåren
Den var tyst

Det Gula Lönnlövet Föll Ned

Vid första anblicken
Var dess inre röda linjer
Kärlekens strömmar
Vid andra inblicken
Gula linjer med röda öar
Lönnlövet
Viskade
De
Finns

Det Gula Lönnlövet föll ned, dess inre var röda linjer,
Kärlekens Strömmar.

Lyfte det Gula Lönnlövet In I handen,
Bilden Förändrades
Följde de Gula Linjerna,
Varje Linje Förde Till en röd Ö,
Inte Smärtans Röda,
Inte Vredens Röda,
Hon följde den ljusfyllda vägen buren av strålars händer,
Såg allt runtom sig
Utan att egentligen se
Hon var I
Hon såg inte Purpurfjärilen
Hon följde den ljusfyllda vägen buren av strålars händer
Stannade
Vinden smekte henne naken
In I Röda Sjön
Sjön Befallde henne Röd
Röd var nu hennes klädnad

gallerverk

Han sträckte ut händerna mellan gallerverket
Hjärtat visade honom
Hon öppnade
I Kärlek
Det han aldrig förstod
Var att hon gav honom friheten

Skimrande Kronblad

Frihet
Är en öppnad blomma
Andens
Blomma
Blå skimrande Kronblad

Fjärilsvingar
Fjärilsljus
Visar Vägen

skyddsskal

I vissa stunder är det gott då det yttre skalet skyddar huden
Det gör ont, smärtan är oerhörd då klorna tar på
Det fordras mod att öppna skyddet
Inte i alla stunder
Inte för alla

Då behov finns

du är skönhet

Moder Måne Fylld Med Kärlekens Kraft
Du Väna
Du Sköna
Vandrar I Kärlek
Med Kärlek I Himlarnas Salar
Venus Vandrar Vid Din Sida
Strör Rosenbladens Dofter I Änglarnas Ögonhänder
Du sjunger Stjärnornas Ljus In I Själarnas Stränder

Du Hör Gråt
Du Känner Smärta

Ur Oceanens Djup Stiger Din Smärtas Vrede
Vågen Stiger
Stiger
Stiger
Kastar Runt
Runt
Runt
Virvlar
Virvlar
Virvlar
Upp
Mörkret Slungas
Ut
In
I Ljus

Allt blir stilla
Nålen höres falla
Kling
Ande

Stjärnorna Sjunger Ljus
Rosenbladen Doftar
Venus Håller Lyran I famnen Spelar på dess Strängar
Med Vackra Stygn Skapas Väven Åter
Moder Måne Ler
Strålglans

söndag 17 augusti 2008

Utan att veta - Himmelsgungan

Han och Hon
Vandrade
Omgivna av Klippor
Hårda
Spetsiga
Skärande
Rispande
Kalla
Ovälkomnande
Länge hade de vandrat i Natten
Sida vid sida,
Steg vid steg,
Hand vid hand,
Utan att veta
I Gryningen
Öppnades Ljuset i deras ögon,
Ängen öppnade sina händer
Bjöd dem stiga in
Nu stod de där
Såg in i varandra
Mannen
Kvinnan
Från
Klippornas Mjuka Linjer
Forsade
Vattnets Dans
Leende Kaskaders Ljusfall
Ned I Sjön
Hand i hand
Öga i öga
Andning i andning
Med Lätthet skuttade de från Sten till Sten
Stenarna
Runda
Mjukt Bärande
Blomdofter
Solvarma klippor bjöd dem Vila
Morgonvinden smekte
Ljusslöjor runt dem
De
Mannen
Kvinnan
Dansade runt i cirkelglädje
Tumlade yra runt i Gräset
Badade i daggdroppssjön
Solstrålar
Vandrade mellan Himmel och Jord
Vandrade mellan Jord och Himmel
Regntrådar
Vävdes runt Solstrålarna
Bar
Horisontens Linje
Himmelsgungan
Svängde
Högt
In I Himlens Hav
Den Vita MolnBlomman
Väntade
Dem
Bar
Mannen och Kvinnan
In I deras Gyllenen Solfamn

så;

Gång på gång var Himlen
ÅSKA

Öppnades triangeln med gyllenen silverne ljus,
Basen vilade i purpurstranden,
Spetsen i turkosens vingar
Himmelspyramiden synliggjordes,
Regnbåge,
Så,
Drogs förhänget för igen.
Åter mullrade Himmelshjärtat,
Blixtar korsande svärd, klingornas klanger ljöd,
Visslande,
Väsande
Ljungande
Lögner
Smärtvingar
Förbrändes in i molnens händer
Regnade ned i bladskålarnas händer
Varje Blad bar en Droppe
En
Tindrande
Silverdroppe av blixtrande rent Ljus
Allt var åskmantlar,
Tung
Andning,
Skönhet skapades
Så;
Den Välvda Purpurbågen Skimrade I Gyllenen Ljus

Stela trådar

Havet slutade andas
Stela
Trådar
Låg sida vid sida
Till synes utan liv
Hennes händer fann dem
Kammade dem
In i Pärlornas ljusglittrande glädje.

Barnblick

Att Möta Barnets Blick,
Är att Möta Sannheten Ren och Klar
Oförbehållslös
Kärlek
Är att veta att detta ÄR
Är att veta att Gärningen ÄR Orden,
Att Se Barnet åka rutschkana,
Är att Mötande Se Sannhetens Tillit

måsten

Det var en gång en man eller en kvinna vilken bar det tunga oket av måsten.
Axlarnas vackra båglinjer böjdes framåt,
Livsstängeln kroknade,
Vattensäckarna var tyngande,
Hårt hopknutna med skärande rep,
Stegen vacklade,
Balansen var svår att finna,
En dag vacklade stegen svårt,
Händerna,
De Goda,
Knöt upp vattensäckens rep,
Smorde helande örter på såren,
Skuldrorna andades frihet,
Vattnet strömmade,
Strömmade i harmoniska ljusringar
Mot mitten
Ned för ryggraden
Trappsteg
Efter
Trappsteg
Klangsång
Fann fötterna
Kittlade fotvalven
Belivade Stegen
Stegen Belivade
Moderns Famn
Själen
Klättrade upp och for i vindlande skrattglädje
Ned I Moderns Mötande Famn
Fader Sol Smekte Dem Med Ljusandning

Sårsmärta

Ögonen blöder sårsmärta
Hjärtats händer
Torkar linjerna
Röda

Taggtråd

Taggtråden växte upp
Genom fötterna
Slet sönder hjärtat
Bitarna föll ur
Blodet sjöng
Älska dig
För den
Du
Är

viskar

På den ena sidan viskar någon döden till mig
Något söker hindra örat att höra;
Den andra sidan viskar ljuset till mig

Tom Blick

Ögonen ligger i händerna
Blickar tomma
Döden
Andas
nära
*
Molnen bar hjärtat in i rofamnen

tårsång

Tårarna Rinner
Upp Ur Källans ÅderRinner Nedför Kindens Båge,
Vem vet kanske Kinderna Är Regnbågsvalv...

Munnen blir Då Sjön
Näckrossjön med Doftande Rosenblad,
Gärningen blev orden,

Rymderna Är så Vackra
Det finns inget Bortom inget Utanför eller Innanför
människan skapar gör gränser
Allt Är ett
Helhet
människan gör ensamhet
gör tid

Rymderna är att gå igenom
BLI
MED
kroppen är ofta ett hinder
då Anden Vet
då Själen Svarar
leva i litenhet
Är att LEVAStort
Det gör ont Men ÄR Oändligt Vackert

*
Regnets Droppar

Hjärtats Tårar
Tårar
Blodets Tårar
Dropparna

Går aldrig till spillo
De faller I Moderns Famn
Ur Hennes Händer Stiger Skimrande Rubiner
Även om tårarnas smärta görs till svart smärta
Tårarnas Kol ligger i Hennes Famn
En Dag Lyfts de Fram
Strålande Diamanter att Givas till Varats Famn

*
Denna Natt Spelade Regnets Stråkar Med Trädens Stammar

Glittrande Ljus
Skrudade Trädens KronorSångerna
droppade
In I Blomskålarnas
Öppnade Händer

Tårar
Ljus
Smärta
Vinden Virvlar
Lyfter Tyngden Uppåt
Ljuset Regnar Ned
*
Natten vandrade

Mellan Träden
Smekte Dem Rena
Regnsångerna
Skrudade Kronorna
Sjöng Gryningens Ljus
Vindarna
Dansar
Runt

Virvlar
UppTyngdenVirvlar
Ned
Ljuset
*
Regndroppen vilar i Grenens Fingrar

Klingar då Solstrålen Finner Den
Klangen Stiger in i Ögat
Själen är redan i Droppen
Är Droppen.

*
Blommorna

Dansar I Ängens Famn,
Fötterna Stampar oseende,
Vinden smeker dem
Blommorna Reser sig och Strålar
Oförbehållslöst Ger De
SåFinner Ögat dem de ler tillsammans.

Moder Måne

Hon steg upp ur det svarta natthavet.
Fötternas dolda steg var insvepta i mjuka molnmantlar, vars släckta ljus viskade in dig gå.
Håret var hårt sammandraget i en lång fläta vilken föll ned för hennes välvda rygg.
Ögonen öppnades, rena vita milda, munnen var en leende linje av tystnad.
Orden strömmade ur ögonens kärlek.
Händer smekte de släckta ljusens mantlar bort, bort, fyllde mantlarna med skimmer, ljust blå.
Håret löstes upp av den stilla nattvinden skimrade silver.
Runt henne, runt gestalten, skimrade strålkretsen, regnbågsdofter.
Stjärnor regnade ned i öppnade händer.
Natthavet tindrade spegelljus, in i jordens hav,
Nattvinden gav ljuset in i gryningens famn.
Skira slöjor vävde,
Vävde morgonens ljus i bladens skålar.
I bladens skålar log tindrande stjärndroppar
Givna av Hennes händers rena vita ljus.

Jag är bara en gammal Kvinna

Just nu simmar jag mycket djupt ned.
Havet vaggar mig,
Mjukt,
Stiger upp till ytan
Då en hand sträcks ut efter mig
Till ett gråtande öga eller en sargad fot.
Havet leder mig dit.

Så simmar jag åter ned då handen ögat foten ler.Vet inte om jag någonsin vill komma upp helt.
Det är en trygghet, inte den där sövande förblindande.
Inte den där falska bedövande trygghetens ro.
Inte invaggandet i falska förespeglingar.
Havet visar mig stormarna, klipporna, skreven, visar mig lugnet, visar närheten,
Visar mig vad det är att bära varandra att vara i varandra.

Nej inte den där sövande förblindande; Det är mera beröring i bara vara.

Jag är en Kvinnosjäl.Moder och Mormor/Modermor.
Den Gamla Kvinnan med det Silverne Håret.
Var dag sträcker jag armarna uppåt och ber om allt gott för och till er alla, sänder min tacksamhets lovsång för att allt gott sker för er.
Gråter med er och lyfter era tårar in i Himlens ögon, de regnar ned är Renat Ljus, finner åter era Ögon och källans liv flödar åter inom er.
Jag har för länge sedan slutat be böner för eller till mig själv.

I Natten vandrar jag ut,
Befriad,
Känner Gräsets Fukt,
Andas,Rena Dofter,
Vet att jag är hälsad välkomnad inte ensam.

Vandrar med Träden, lägger kinden emot dem, lägger handen helt stilla till dem,
Andas ro känner närhet.
Omfamnar varje Sten, varje Rörelse,
Lägger mig ned i Mossans Mjuka Omfamning,
Ser Stjärnorna,
Ser Himlens Stillhet
Ser Moder Måne,
Känner Månljuset smeka mig.
Somnar I Nattens Famn,

Vaknar i Gryningsljuset.
I Bladens Skålar Glittrar daggens Droppar,
Solstrålar finner dem,
Klangerna sjunger nu Ljus in i dagen.
Jag simmar djupt ned i Havet,
Kroppen vandrar in i dagen,
Var gång en hand ett öga en fot sträcks ut efter mig,
Sträcker Själen fram sin hand,
Jag är bara en Gammal Kvinna på Väg till Samarkand

mötte


Jag mötte en främling

Han snuddade vid min kind
Vid mitt öga
DåVisste jag att han ingen främling var
Gav honom mitt hjärta
Så var orden sagda
Den Gudomliga Drömmen Log
Silverne
Gyllene
Trådar
Strålade
Strödde Pärlor I Vävens Mönster
Pärlbroderier
Vars Skönhet aldrig skådats
Han valde att gå
Nu är jag ensam
En främling i världen
Med
Blödande händer
Med
Släckta Ljus

hungersnöd

Hyddans väggar är stela pinnar,
Golvet är stampad Jord.
I mitten brinner Elden med murken ved,
Svart, kvalmig, kväljande, tät, omslutande smutsig är röken.
Tyngande tung sveper den allt in i sig.
Själarna famlar, söker att inte andas
Varje andetag gör ont.
Jorden ligger hård,
Väggarna är stela störar,
Pålverk.
Tårarna löser upp kroppen,
Regnet löser upp kroppen,

Jorden måste vattnas för att kunna ta emot frökraften om ni inte nu Önskar er missväxt och hungersnöd. Hungers Nöd mycket talande ord.

Hungers Nöd
I nöden talar
hungern
Stegen
leder ut ur mörka rum
Händerna
söker mötande ljus
Ögonen
är öppnade skålar
Smärtans tårar vattnar Jorden
Jorden
tar emot
stenarna
Öppnar Blomstersängar
Dofter
lindas runt själens hungrande djup
Bilder stiger upp
Blommor
strömmar ut ur ögonen
Faller
in i ängens famn
Nöden har blivit nåden
Lätta fötter ger hungrande själar ljusets värme

instrument ...

ett instrument behöver beröras
inte ligga undanskymt

det finns så många undanskymda själar

Spel,
människan spelar många spel
ibland svåra att tyda – uttyda

Balans
Instrument
Musik

Rock
Konsert


Ibland är rock Åskan - Himmelstrumman, den får själen att Vibrera,
Ljuset stiger fram.


Musikern - symfoniorkestern stämmer instrumenten,

Klanger toner virvlar,
de lyssnar av varandra
samstämmer

de ömtåliga tonerna klingar
Skönhetens Skapelse

Oavsett vilken musikform det är

Ett instrument behöver beröras inte ligga undanskymt

det finns så många undanskymda själar

den

Den vilken lämnar den visade vägen,
ja,
hans hjärta dog,

men inte för evigt,
den dag han åter vågar se,
Den dag bindeln,
snarorna lyfts bort av hans händer
vaknar hjärtat,
Den vilken lämnar det vilket är vävt av Himlens Spinnerskor i Samverkan
innan själen vandrade ned,
Irrar tills hjärtats krona öppnas

Straffdom finns icke
Väntan
Längtan
skapad av KärlekD
en vilken ser lever i smärtan av att vara halv
*
*

*
Döden finns inte

Livet är en vacker dröm då vi dör vandrar vi in i en ny och vackrare dröm
kanske är det där han finner modet att lyfta bindeln
kanske får hon då dansa på ängen

Den Vita Lotusen

Se,
Den Vita Lotusen Segla I Nattens Hav
Till synes Mörker
Moder Måne
Skrider Fram
Hennes Långa Böljande Mantel
Öppnas
hennes Hjärta Strålar
Rent Silverne Ljus
Fyller Lotusen med VitaSkimrande Pärlor
Skira Purpurslöjor
Skimrar ur Pärlornas Händer

Skimrande Blå Dofter
AndasStjärnorna
Dansar I Ring
Lotusen seglar
Fyller dagen med Lyftande Ljus

Ljusdrottningen skakar ut sitt långa hår

Regn
Fallande Regn
Ljusdrottningen
Skakar ut sitt långa Hår
Ljustrådarna
Befrias
Lockarna Böljar
Himmelska Svanar
Seglar
Linjer
Strängar
Viras
Binder Blomsterliv
Skapar Kronor
Blommorna
Diamanter
Ädla Stenar
Vita Röda
Blå
Regnar Ned
Öppnas
Jordens
Blommor Ler
Igenkännande
Vet
Dansar In I Moderns Famn
Den Yttre Ängen
Minns Sommarens Äng
I Det Inre
Dansar Sommarens Äng
Förinnerligat
Liv
Syr
Pärlbroderier
Till
Kroppens Nya Liv.

Ljusstrålar

Ljusstrålar Seglar I Himlahavets Famn,
De Rullar Ihop sig
Gyllene Sånger
Fyller De Gråtande Molnens Famn
Regnet Faller
Helar de stelnade stegen
Läker Sprickornas Blixtar
Jorden
Moderns Famn blir Mjuk och Mottagande
De hårda människornas stampande steg utplånas
frönFaller Ned
Undersköna Blommor Vaknar

tångdoftande

Blå Skimrande SolHav Väckte Dagen
Blå Skimrande Solhänder
Väckte Lövens, Bladens Rörelse
Trädens Fingrar Sträckte sig In I Bladens Skålar
Kände
Dagens Bud
Blå Skimrande
SolVindar
Fattade SkimmerMantlarnas Flikar
Skapade
Böljande
Morgonrörelse
Stegen
Vandrade I Daggvåta Händer
I
Havsstänkt Sand
Doftande
Tång
Doftande
Havsfåglars
Sång
Håret Smekte Den Tomma Kindens Längtan
Öppnade slutna Ögons Rundlar
Tog Emot
Dagsländans Vingars
Luft
Rörelse
Fann
Åter
Vägar

stigen ringlade ...

Stigen ringlade sig tätt
Runt klippan
Det gick inte att vandra med sovande steg
Sinnena måste skärpas vara där
De stängda ögonen öppnades
Här och var stack klippblock ut,
Gripande
Vassa
Händer.
Ibland var stigen täckt med rullande stenar, för varje steg framåt rullade ett steg bakåt,
Ibland gapade stigen tom utan fotfäste,
Fötterna mötte tomma intet.
Ibland svepte Vindarna runt
Vingar sökte slita ner
Ibland stack torra grenar ut från klippväggen
Med sylvassa taggar
Taggarna drev fram bloddroppar
Där bloddropparna föll ned
Steg rosens knoppar upp
Törnrosor
Stigen var fylld med kryphål
Förvillelser.
Hjärtat viskade hela tiden
Tillit
Tillit
Jag tog mig sakta uppför klippans väggar
Driven av viljan att nå toppen
Den väntande avsatsen
För att än en gång
Leva.
Plötsligt
Lättade dimslöjorna
Molnen öppnade händerna.
Jag stod i klippans skål med vatten runt mig
Månstrålar
Vävde kraft
Steg upp ur skålen
Lätta steg bar mig fram till avsatsens kant
Såg ned i tomma intet
Hjärtat viskade hela tiden
Tillit
Tillit
Steg ut i luften
Föll
Virvlande
Svävande
Ned
Tomheten omgav mig
Känslan var befriande
Salig
Stillhet
Lufttomt
Trots att Vinden bar mig
Så öppnades den svarta vattenytan
Kände ytans öppnande runt mig
Dök ned under ytan
Var havets strömmar
Smekte den svarta sandens linjer
Långt ned.
Såg jag ljuset
Ljusögat
Jag visste att det är vägen
Sakta dalar jag nedåt
Så underbar är tomheten
Jag är ett med havet
Med vattnet
Total
Tyngdlöshet
Ljusögat ler välkomnande
Drar mig igenom
Dricker mig igenom mynningen

Är jag ute på andra sidan
Vingarna bär mig med lätthet

varje

Varje gång jag kryper in i Din famn
Vet jag att jag är hel
Med Dig
Utanför Dig
Men utan Dig
Är jag halv.
*

Jag Frös
Kröp In I De Öppnade Vingarna
Fann Ro.
Jag ser Örnens Vingar,
De Är Öppnade Händer, jag kryper in i Händerna/Vingarna.
Känner Värmen Omsluta mig
ett mycket starkt ljus.
Vingarna är Öppnade ändå känner jag att jag är innesluten.
Innesluten i en Blomknopp,
Vingarna är Livets Hölje;
Känner;
Jorden Bär mina Steg,
Elden Ger mig Värme,
Vattnet Vaggar mig Öppnar Längtan
Luften Bär Oss.
Vargen Vakar Runt mig.
Tack Alla Ni Goda.
Hon vandrade i skogens välvda famn. Jorden bar hennes steg, mossan omslöt hennes fötter, gjorde stegen lätta och doftande. Vita blommor, stjärnor följde stegen, sjöng stegens väg.
Träden var höga, de såg först inte med blida ögon på den vilken störde deras ro, så hörde de blommornas sång och fann susande ro. Deras hår och armar hängde tunga lager på lager. Skimrande mörkt gröna, doftande barr, ljusstickor. Granarna hade funnits där i århundraden, gömde stenarnas visdom för världen.
Höga klippformationer omgav skogen, vid denna tid var de ännu ohöljda, snart skulle dock den vita snön täcka deras toppar med gnistrande kronor.
Träden väntade, längtade efter denna skönhet, då sommaren vandrade in i jordfamnen.
Luften var lättare att andas då.
Blommorna öppnade Fjärilarnas Vingar och bjöd Fåglarna till sång.
Fjärilarna smekte kläderna av henne visade henne källans klara vatten,
Vattnet gav henne att dricka öppnade den stängda strupens klanger.
Hjärtat log svagt.
Vattendroppar skrudade hennes hår.
Fåglarna sjöng ljus in i hennes drömsjäl.
Hon kände Elden i sig värmen steg och hon var nu slingrande rök,
mjuka svepande linjer dansade mellan Träden.
Hon lyssnade till Skogens sånger tog emot dem och fyllde hjärtats händer med dess liv. Hennes kärlek strömmade till Trädens övergivna hjärtan och de öppnade sig för henne.
Träden kände hennes sorgeflor, hon lade kinden emot Trädens stammar; berätta för oss susade Träden.
Hon teg i stillhet, andades, kände tilliten, teg.
Hon öppnades varsamt, tystnaden vidgades, tårar strömmade stilla. Träden drack hennes hjärtas historia, gav den till Modern, de renade hennes släckta ljus.
Hon kände sig äntligen hemma hon kände närhet och samhörighet, de delade varandras historier med förståelse och ömhet.
Källan sjöng Vattnets sånger, vattendroppar steg upp och sjöng ljussånger, skrudade Trädens kronor, Gräset, Mossan, allt liv med gyllene Pärlor.
Överallt hördes klingande silverrena toner.
Regnbågsljuset skimrade i skogen, fyllde varje glänta varje strå.
Stenarna Log I Stillhet, öppnade sina hjärtan och visade Fjärilens Ljustrådar.
Skogen andades liv och levande skapande rörelse.
Hon blev åter hon.
Lätta smygande steg närmade sig, den vita vargen var hos henne.
Pälsen skimrade Månljus och ögonen log hon följde hans steg, kände hans vägledande beskyddande vilja.
Han förde henne uppför klipporna, slingrande ringlande vägar runt klippan,
spiralen ledde henne uppåt, livets spiral var detta.
Högst upp stannade vargen och tillbad henne att sätta sig ned.
Hon satte sig ned på den tillredda bädden.
Kände Luften Andas
Kände Vingarna Omsluta sig
Kände Ron.
Omslöts av Tystkronan.
Var I Stillhetens Skapande Vilja.
Så Är det susade Vinden.
Hennes Sanna Fader och Moder Log I Kärlek.
*
*
Vandrade i Skogen
Var rökens slingor
Lätta
Smekande
Böjliga
Lyssnande rörelser
Svävade
Smekande Mellan Stammarna
Stannade
Lade Kinden Intill Stammen
Kände Närhet
Berättade hjärtats historia
Träden susade stillhet
Smygande Varsam Rörelse
Pälsen Mjuk Vit Len
Skimrade Månljus
Goda Varma Ögon
Ledde mina steg
Högst upp
Väntade Bädden
Vingars Händer Öppnades
Jag kröp in i dem
Fann Ro
Innesluten var jag i Dina Vingar
Du Goda Älskade Örn
I Drömmen bar Du mig
Luften bar Oss
Du
Visade mig;
Jorden Bär mig
Elden Värmer mig
Vattnet släcker törsten
Skyddar mig
Är i mig
Vargen vakar över mina steg
Du vägleder mig i Andens Ljus

Giv

Jag steg högt upp på klippan
Ställde mig längst ut på kanten
Luften andades
Vajade
Vaggade mig
Mörkret var framför mig
Litar Du till Oss
Värmen genomströmmade hjärtat
Brände sönder
Askan föll ned före mig
Skrivna ark
Jag kastade mig ut
Virvlade runt
Befriad
Örnen seglade runt mig
Jag ropade
Moder giv mig vingar att flyga
In i ljuset
Giv mig Vingar att flyga
Befria mig från tyngden
Befria mig från sorgen
Giv mig ljus
Giv mig värme
Att ge
Giv mig Vingar att flyga
Med ljus
Med värme till frysande sorgsna själar
Låt mig trösta dem och vagga dem till sömns.

onsdag 13 augusti 2008

simmar

Jag simmar djupt ned i det svarta havet
Sanden är svarta vågor
Svarta linjer
Viskar
Sluta andas
Handen
Kramar
Runt det vilket en gång
Var
Hjärtat
Muränorna söker dra mig
Ned
Under
Sanden
Jag simmar djupt ned i det svarta havet
Vågorna är svarta
Stilla stående
Stärkt
svart
siden
Veckens knivar
Drar sakta
Remsa efter remsa av kroppen
Havsvinden
Samlar dem
Rullar ihop
Formar dem till röda rosor
Andas liv i dem
Djupt ned
Skymtar
Pärlan
Det är bra
Andas
På den ena sidan
Viskar någon
Döden till mig
Bygger murar
Något
Söker hindra örat att höra;
Den andra sidan viskar ljuset till mig
Månvindens sånger
Lindar Stjärnljus runt mig
Drar mig varsamt upp
Havets händer öppnas
Solvinden bär mig
Uppåt
Kroppen vrider sig i spiraler
Glashinnan brister
Andas
In
Ut
Ljusdroppskaskader dansar runt mig
Regnbågsljus
Jag brer ut vingarna
Flyger
In
I Rosornas
Ring

måndag 11 augusti 2008

instrumentet

Instrumentets ligger i det mörka hörnet
Minns känslan av beröring
Strängarna
Brast

sorgens flor

Sorgfloret
Föll Ned
Över Ögonen
Kastade
Djupare och Djupare
Skuggor
Växte
Ned Över
Fötterna
Trasslade In Stegen
Snubblade
Föll
Ned Över Ravinens Branta
Stup
Ättestupa
Drömmarna
Slogs
Blodiga
SolVinden
Lyfte Slöjan
MånVinden
Bjöd Stjärnljus att Dricka
Brudslöjan
Föll Ned Över
Väntar
På hans Viljande Hand

Turkosen och den Purpurröda Blomman

Oändliga Vidder
Vindens Moder Andades In
Sanden drogs
Glittrande
Leende
Uppåt
Hon
Andades Ut
Byggde Grottan Till De Fyra
Klippan
Kroppen
Skrudad I Skimrande Ockra
Djupt Gul
Djupt Brunröd
GräsHavet Vajade
Runt Fötterna
Med Vinden
Spelade Knirrande sånger
Trädfamnen
Susade
Långt
bort
Örnen Svävade
Runt Om
Vingars
Sus
Skarp Är Blicken
Högst upp med slutna Ögonljus
Sitter hon
Skrudad
I Vita Molnens Klädnad
De lever sida vid sida
I varandra
Med varandra
Vattenfallet
Blå
Turkosa
Vita sånger Utefter Sidorna
Hår Svall
Ringlande Lockar
Smeker Livet
Varje Dag lämnar Örnen henne
Hämtar en Pärla Till Hennes halsband
Turkosernas Ögon Bär Hon Runt Halsen
Då Örnen Lyfter
Blir hon den Purpurröda Blomman
Skyddad för världen
Endast Örnen känner hennes Liv
I Kvällsljuset återvänder Örnen
Hon Dansar I Doftande Purpurslöjor
Turkosernas Pärlor Speglas i hans Ögons ljus
Var Natt
Rinner hon ned i sjön
Hans Armar Omsluter henne
De Fyra Bär dem In I Oändliga Vidder
Vindens Moder Ler.

han

Han reste sig upp ur Sanden
Sanden rann glittrande
Slingrande
Skimrade
Guld
Grön
Blå
Röd
Skapade
Gestalten
Han fångade
Månstrålens Ljus
I handen
Slungade
Fångsten
ut i rymden
Han
Skrattade eko
Då han såg Stjärstoffets
Vilsna
Brustna
Strålar
Hans
Hjärta
Dog

StenBarnet

Det var en gång ett litet barn,
barnet kurade ihop sig i mossans famn
mossans täcke lades över barnet
barnet var nu ett drömmande runt leende knyte
trädens höga furor susade stilla barrsångers andnings ljus till barnet
lindade stenmantelns hjärta runt barnet
alla fötter vilka vandrade genom skogen såg det runda knytet
såg en sten
träden log med kärlek
stenen log med kärlek till sitt hjärtas lag
trädens stammar växte högre och högre
barkens linjer var sagoberättande öar
doftande kåda
bärnstenen ljus
gyllene guld glimmade in mellan trädens stammar
fyllde stenens drömmande ögons ljus
det rådde mörker mellan stammarna
gott mörker
doften av jorden
av Moderns Kärlek
av den mörka
fuktiga jordens
svalkande
doftande
sötma och kyla
av rötterna
livsnerver
livstrådar
näringstrådar
stenen tar in tar emot rötternas näring
äter rötternas saft
nektar
jordsötma
känner vägen in till urkärnan
till urkärnan
där ljusets värme lever
en dag fann fjärilen vägen in mellan trädens stammar
vingarna sjöng fjärilsljus
stoffet regnade dalade ned över stenen
kittlade stenens dröm
fjärilen satte sig på stenen
såg barnets längtan
berättade om Himlens blåa rand
stenen lyfte ögonlocken
såg ett silverne grässtrå
ett strå av evigheten
ljuset dansade runt grässtrået
blev gyllene hår
ljusstråets liv
blev fler och fler
en väg skimrade mellan trädens stammar
upp och ut
barnet sträckte ut händerna
fjärilsvingarna bar barnet upp och ut i ljuset
träden susade stilla
barnet dansade nu i sitt sanna ljus
det undanskymda barnet var Solens och Månens Barn

Den Gamla 2

Den gamla
Sitter vid sin älskade eld
Vattenfallet sjunger sånger runt henne
Huden är fårad
Pergamentstorr
Med
Tecknen
Ögonens hålor är dimslöjor
Kristallkloten är nedgrävda i Jorden
Håret är silver
Stegen har slutat gå
Av hjärtats sorg
Blodets droppar
Sjunker in i Marken
Sländan snurrar runt

Hon
Spinner trådens ljus
Spinner
Sin
Tråd
Tunnare
Skirare
Tunnare

Hon
sångmumlar
Brist min tråd
Brist
Älskade
Ljusslända
Spinn Ljustråden
Lång och Fin
Giv mig Vingar att Flyga
In I Himmelsrandens Händer
Vagga mig in i sömnens Ro
Brist
Brist min tråd
Tråden brast
Elden
Slöt henne i sin famn
Vattenfallets droppar
Drack Ljuset
Vingarna Lyfte henne in i Himmelsranden
Röda Blommor
Stiger Upp Ur Markens Händer

Den Gamla 1

Den gamla
Sitter vid sin älskade eld
Vattenfallet sjunger sånger runt henne
Huden är fårad
Pergamentstorr
Med
Tecknen

Händernas Känslospröt
Strålar
Kärlek
Ögonens hålor är dimslöjor
Kristallkloten har hon grävt ned i Jordefamnen
Modern
Tvagar dem i Källans Vatten

Hårets silverne linjer rinner ned utefter ryggen
Stegen Har slutat gå
Av hjärtats sorg
Blodets droppar
Sjunker in I Markens
Mottagande Händer
Sländan snurrar runt

Hon
Spinner trådens ljus
Spinner
Sin
Tråd
Tunnare
Skirare
Tunnare

Hon
sångmumlar
Brist min tråd
Brist

Älskade
Ljusslända
Spinn Ljustråden
Lång och Fin
Giv mig Vingar att Flyga
In I Himmelsrandens Händer
Vagga mig in i sömnens Ro
Brist
Brist min tråd


Tråden brast
Röda Pärlor
Stiger Var Natt Upp Ur Markens Händer
Kritallögon
Strålar Hopp och Ljus I Mörkret