onsdag 22 oktober 2008

han lämnade henne


Han lämnade henne
Sågs gå in i berget

Han var en man i nuet, han hade skolat sig under många år till att leva i nuet.
Det han förbisåg var själens nejrädsla.
Rädslan till att säga nej.
Han var likt vinden for hit och dit i nuupplevande ögonblick.
Han brann för sin gärning, han sökte hela tiden frihet och passion.
Under en av vindfärderna mötte han henne, den vilken blev hans hjärtas helhet.
Hans själs älskade,
Han var lycklig och fri, hon var lycklig och hel, de var lyckliga i varandra.
Hon levde alltid i nuet, hade så alltid gjort. Hon bar förmågan att vara i.
Många gånger hade det ställt till problem för henne,
att leva så starkt i nuet var att liksom hela tiden bli droppen, blomman, vindarna.
Det var, det är att inlevande leva i nuet.
Problemen eller svårigheterna hade alltid varit att inte ta över det andra livets smärta eller sorg.
Nu var hon så gammal att hon klarade av att gå in i utan att ätas upp.

De dansade tillsammans i vinterns tid,
Vandrade över isarna, drack isljuset.
Solens vinterstrålar vilka lekte med isens bubblor.
De vandrade i förenad rytm, deras händer fanns alltid om varandra,
Deras kroppar, deras liv lärde känna varandra, upptäckte varje skrymsle och vrå.
Deras liv njöt av att vara i dem, de strålade ljus och värme till varats famn.
Deras ögon fanns alltid om varandra.
Deras hudar var en hud så också deras pulsars flöden.
De var och är alltid förenade.
De dansade med snöstjärnorna, de badade i snön.
De låg i snön och gjorde snöänglar,
Såg molnen fara och visste att de är ett.

De hade svårt att inte vara vid varandras sida, om varandra.
Tiden kom för dem att leva samman, det var inte så att hon tvingade honom, han var fri.
Hon ville inte ställa honom inför val hon kände att han inte var mogen till,
Det var hans hjärta vilket tillsade honom att tiden är.
Hon visste deras kärleks bud, kände hans tvekan.
Nu flydde han,
Överallt såg han händer sträckas upp,
Vidgade ögon i skräck,
Alla skrek och drog i honom,
Han kunde inte säga nej, vågade inte välja bland alla nun,
i rädsla för att såra i rädsla för att göra illa.
Hon kände hans rädsla, förstod,
Hon teg stilla, tyst i väntan till hans sannhets svar.
Smärtan rev och slet i henne. Hon visste att hon inget kunde göra.
Hon ville inte påverka bara viska jag älskar dig, jag är här och jag väntar dig för evigt.
Han valde att stiga in i tystnaden,
Han stannade i det som var och dansade skuggans nudans,
Hans hjärta var utanför honom och i honom,
Hon vissnade sakta bort med leende kärlek i ögonen.
Hon glömde aldrig deras kärleks hjärta,
Hon visste att hon måste stå gå vara för att han inte skulle dö.
Djupt i det inre visste hon att de är för evigt förenade av icke mänskliga händers vilja.
Den källan gav henne kraften att le i kärlek.

Han steg ut ur berget
Med befriade steg

Vingarna bar honom
till hennes famn

Deras händer är om varandra
Deras ögon är om varandra

De är i kärlek
Om varandra

tisdag 21 oktober 2008

det blå omsluter

Det blå omsluter ljuset däri tryggt inom.
Det du dag och natt ser är hur marken/jorden reser sig upp.
Det är bilden av blombladen i den utslagna kronan,
Bladen sluter sig runt ljuset,
Ljuset är däri,
Det är bilden av vingarna,
Marken är nu vingarna,
Vingarna är hennes händer,
Hon bär en strålande stjärna i sina händer,
Pärlan har öppnats,
Hon bär er kärlek till er,
Ni är i denna stjärna
Er kärlek strålar klart.

Molntårar



Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen

Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*

Meirs Dröm


Natten stillhet omger mig, ser fönstrens blanka indigorutors väntan.
Stjärnljusen tänds ett efter ett, Moder Måne vandrar fram.
Hon ler mot mig över ängens famn, hon sträcker fram händerna och smeker min kind.
Länge står jag stilla musiken sveper genom rummet in i mig, fångar mig, bär mig bort.
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla, alla kända ljud är där.

Meir kände hans frysande skugga.
En gnista far genom luften;
Den lilla stod där framför henne, silverljus var hon med dansande lockar, leende ögon och stjärnbeströdd hud. Hon lyssnade till hennes längtan, hon öppnade vägen.

I natten öppnade Meir fönstret, mot ängen i söder där de för så länge sedan vandrat hand i hand.
I ring på golvet stod små lerskålar, hon steg varsamt in i ringens mitt, hon bar salviakvistar i händerna.
Hon tände eldarna i lerskålarna,
såg dem vakna,
såg dem fladdra i vinddraget,
Såg dem finna lugnet.
Hon strödde salvia i skålarna, andades in doften,
Röken ringlade,
Svävade lugnt och stilla ut genom fönstret.
Ur skålarna steg klanger in i henne, uppfyllde henne med sång. Långt bort ser hon de sju sitta runt elden. Hon känner jordhuden vibrera. Händerna smeker trummorna, lyfter jordens hud, hon hör hjärtrytmens flöde i sig. Meir rör kroppen smidigt smeksamt hon nynnar melodiskt in i natten
Meir kände hans frysande skugga irra vilsen och övergiven i livet, hörde hans gråtande hjärta. Kände hans händer famla i blindo. Penningskramlorna ekade tomma. Han hade brett ut sin skugga över land och riken, nu rann skuggkraften ur hans händer, hjärtat talade högre och högre. Den främmande klädnaden föll sakta av honom i trasor.
Meir önskade vara vid hans sida för att öppna skuggans ljus.
Hon viskade hans namn in i natten.

Månslöjor svepte in genom fönstret.
Hon flög över ängar över trädens kronor.
Stjärnorna visade vägen.
Meir kände hans frysande skugga.
Såg honom ligga drömlös i bädden.
Meir viskade hans namn till drömmen.
Smekte pannan ljus,
Lyfte tyngden av hans axlar,
Öppnade skuldrornas flöden,
Meir såg honom ligga drömfylld i bädden.
Månslöjorna svepte om dem bar dem in i stjärnsalarna.
Där är de varandra evigt nära.
Där omsluter de varandras hjärtan
I väntan på de skrivna tecknens fullföljande.

En gnista far genom luften;
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla,
Alla kända ljud är där.
Musiken har tystnat, stjärnorna tindrar,
Moder Måne ler mot mig i väster över havets yta.
Hon sträcker fram händerna, smeker min kind, jag somnar stilla i hennes famn.


i nattens fyllda tystnad

Natt efter natt kallade han henne till sig.
Natt efter natt log stjärnorna in genom hennes stängda fönster, hon vände sig om ville inte längre se. Det enda hon önskade var nattens tysta mörker. Det enda hon önskade var nattens tysta mörker ändå var det i natten orden strömmade. Då dagen tystnat och hon stängt fönstren var allt vitt och tystnaden blev fylld med liv.
Ibland satte hon sig på golvet och slöt armarna runt sig för att inte brista, hon försökte att inte andas. Försökte att andas men kunde inte se varför. Hon slutade att äta och dricka, slutade att vårda sin boning.
Natt efter natt vaknade hon av hans doft, av hudens närhet, av händernas beröring, hon hörde hans stämma och vaknade av händernas tomhet. Av hudens skri hon kände blodet sakta frysa till is inom ådrornas väggar.
Han hade lämnat henne ensam och frysande i den värld hon hade så svårt att förstå.
Han hade förts till henne av solarnas, av vindarnas av månens moder.Modern hade sett hans inre och lagt dotterns hand i hans.
Människomannen hade glömt sitt bud, lyssnade till sitt andra hjärta.
Det var inte bara kvinnan han hade lämnat, han hade lämnat sin följeslagare utanför sitt själv.

Denne var det vilken ylade i natten efter det sanna hjärtats kärlek.
Denne var det som natt efter natt kallade henne till sig.
Vargen kände kvinnans hemlighet kände vargmoderns hjärta i henne.

En natt öppnade hon fönstret och flög över den mörka skogen.
Lyssnade till skogens röst, skogen berättade för henne om människomannens haltande gång. Berättade om de vingar han trodde sig bära.
För varje ord de målade föll en tår från hennes ögon in i moderns händer.
Modern gav människomannen hennes tårar att dricka för att ge honom kraft för att väcka hans flyende steg.
Djupt i det inre vaknade sakta hans längtan in i hennes famn.

Hon svävade över skogen, upp över klippans väggar, hennes vingar smekte klippans djup.
Med susande vingar landade hon på klippans högsta avsats, där väntade vargen på hennes kärleks värme och ljus.
Kvinnan satte sig ned, hennes ögon smekte hans liv, han lade sig ned vid hennes sida, hon kröp tätt intill.
De somnade i varandras värme, nu sover de i varandras närhet i väntan på hans steg.
Skogen för budet till dem;
Han är nu på väg.

nål och tråd

Hennes
långa gyllene hår

Färgades av purpurvinden

Skymningen
Klädde av henne
Den yttre fägringen

Hon vandrade in i solnedgången
Hans hjärta omslöt henne

Gömde dem för världens stygn
Nattens ljus repade upp kastsömmen

De broderade tillsammans

Vackra

Lugna

Mönster

Han

är nålen

Hon

är ögat

Tråden

är livet

gnistorna låg i blommande ring


Natt efter natt vaknade hon, träden riste sina kronor,
Löven lyftes in i vindhänderna,
Stjärnljusen föll ned över marken.
De höga furorna doftade vindsånger.
Natt efter natt sjöng gnistregnet i eldhärden,
Röken syntes darra då den sökte sig ut genom rökhålet.
I yster glädje förenades den med vinden.
De ringlade sig runt klippans kropp.

Den natten lämnade hon hyddan, vände blicken mot klippan, till sin längtan.
Hon lyssnade till nattens älskade ljud.
Nu hörde hon honom tydligt,
Han ylade inte längre sorg,
Hon såg det skimrande ljuset.
Stegen bar henne till klippans fötter,
Hon tog av sig de mjuka mockasinerna,
Klippan visade henne den ringlande vägen.
Så nådde hon toppen och mötte hans glimmande ögon,

Ögonen bjöd henne att sitta ned, han lade sig runt henne,
Hon smekte hans skimrande päls, lade sig ned runt honom,
Moder Måne smekte deras kärleks ljus,

I gryningen vaknade hon,
Elden hade slocknat,
Hennes ögons ljus var släckta,
Gnistorna låg i blommande ring,
Hennes vilsna hjärta grät blodets tårar,
I hennes händer levde värmen av hans närhet för evigt kvar.
Natt efter natt vaknade hon, han är alltid vid hennes sida de är ett.

han såg

Himlen andades
Turkos
Molnvingarna öppnades
Han sågs vandra med endast ett vitt skynke runt sina höfter
Huden skimrade brons
Runt överarmarna slöt sig två gyllene ringar
Ornamenten talade hans väg
Stegen var smygande
Smekande gång
Det långa korpsvarta håret
Spelade med vindens strängar
Hans händer
Kupades runt eldsflammans liv
Han såg henne vänta på den andra stranden
Vingarna bar honom över
Han öppnade händerna
Såg henne djupt i ögonens brunnar
Sträckte fram händerna till henne
Hon tog emot lågan
Himlen andades
Purpurblommor

i triangelns cirkel


Hon vandrade in i triangelns cirkel
Lågorna flammade
Heta
Runt henne
Utan att bränna
Utan att förtära
Hon
Slöt ögonen
Kände
Den gamla
Lyftas i slingornas töcken
Kände
Den nya kroppen
Omhöljas med slingornas renhet
Hon steg
Upp
I kärlek
Till
Liv

idag lurade jag


Med slutna ögon stod hon helt stilla, under henne rämnade den fasta grunden.
En mjuk spricka syntes,
jorden öppnades eller delades, hon låg i en varm och god bädd.
Eldar brann runt henne,
inte flammande och vredgade nej, milda och värmande.
Hon kände de frysande stela lederna tina upp åter strömmade blodet liv.
Hon uppfylldes av den där aningen att något vackert väntade,
Tiden hade så länge varit mörk.

Hon hörde klingande klanger, metallklanger,
Såg gnistorna dansa.
Kände
Klangerna inom sig.
Källsånger
porlade strömmade,
hon hörde klingande klanger, vattenklanger,
Såg dropparna dansa.
Hon uppfylldes av den där aningen att något vackert väntade,
Jorden öppnades eller delades och var nu vingar.
Hon lyftes upp in i kärlekens hamn.
Där väntade du mig med höstens glöd i dina vackra händer.

Idag lurade jag ensamhetens skugga, ställde mig i ängens famn och slöt ögonen.
Kände vindarnas mjuka rörelse kände höstvärmen .
Inom såg jag den blåskimrande himlen, såg trädens löv rinna in i det varmt gula.
Såg det varmt gula bli tunna slöjor, nej mera tunt glas, svavelgult glas, kunde svagt ana de gröna nervtrådarna.
Kände vinden lyfta dem av trädens grenar, kände deras virvlande rörelse inom.
Inom inom är utom inom,
Öppnade ögonen och såg gräset begjutet med silverljus.
Andades in skönheten,
Den gäckande skuggan flydde in i solfamnen,
En samhet vaknade i ögonens drömskålar.
Kände armarna omsluta mig, värmen från ditt hjärta, våra hjärtan var ett.
Vi vandrade in i skymningsljuset
Såg purpurslöjorna lindas runt blått skimmer.
Beundrade helt stilla det gula lövet i min hand, gav det fritt att flyga.
Såg och fylldes av lövets virvelglädje.
Såg den glödande Solen,
Vandrade doftande skogsstigar,
Jag såg Moder Måne vakna
Hon bar mina steg hem
Hem till en samhet
I ensamhet.
Hon uppfylldes av den där aningen att något vackert väntade,
Tiden hade så länge varit mörk.
Nu strålade stjärnornas ljus och Månmodern vaggade henne till ro.