frostleende

Älskade

Det är länge sedan jag skrev till dig

Ibland känner jag din närhet
Undflyende vind

In i natten viskar jag
Var mig nära

Genom svart ruta
Ler frost

Älskade

Kom
lägg dig nära

Låt mig smeka din panna
Lyfta det mörka vattnet ur
Smek mina ögon ljusa

lägg dig nära
Kom

Stjärnljus

Vind

Stanna

Älskade

Snö
Virvlar

Änglarna
Är kvar

Väntar på våra svar

ovanför ljuslågan möttes våra ögon

Ovanför ljuslågan möttes våra ögon
Under ljuslågan kupades våra händer om

Mina ögon brann upp
Dina strålar

I natten

Åter tillsammans
I stjärna
Evig
*
Kärlek,
Skönhetens gåva
Är ljuslågan –
Jag- förblir odjuret.


I denna världen har jag en favoritplats,
Om någon skulle fråga mig; vilka är dina bästa vänner,
skulle jag känna livet runt mig, träden, stenarna växterna, markerna, skogarna, bergen.
Fågeln, vargen, de älskade djuren,
Ser fjärilen flyga är med den,
Skalbaggen oändligt vacker,
Skönhet överallt.
Människans närhet gör mig ofta inom citationstecken rädd.
Den är en längtan inom samtidigt obegriplig.

Vet vad vattnets, havets strömmar är, så många gånger förs jag dit, möter klipporna, grunden, vilar stilla i grottorna i havsrikena. Följer strömmarna, känner lever, befriad,
Klyver vattnets yta och dansar i dropparnas ljuskaskader,
Dansar med dropparna det är en obeskrivlig upplevelse,
Den är ofarlig,
förs upp till stranden.

Eldarna brinner,
Värmer nig och berättar, för mig långt in i värmen,
Vandrar in i eldängarnas värmeskönhet,
Ser purpurrodnade skyar, zinnobermantlars rörelse, ser det klara gula, den där rent blå färgen, ser det röda och blå omfamna varandra och det violetta ljusets skönhet öppna vårens famn.
Jag dansar med eldandarna känner livets värme,
Den är ofarlig,
Förs in i ängen.

Blommorna doftar, gräsets hav vaggar, fjärilar dansar,
Molnen seglar fågelns vingar rör mjukt lyfter mig in i vindarnas famn,
Förs in i bergens världar, under bergen möter stenfolken, upplever gnistrande kristaller, spelar kristallsånger, dansar kristalljus,
Känner livets oändliga rikedom,
Den är ofarlig.

Jag klättrade upp i trädets krona,
Gör det inte fysiskt påtagbart är ju en gammal kvinna, har aldrig klättrat i träd, de sade alltid att jag var klumpig.
Satte mig hellre ned och såg, det de inte visste var att jag klättrade i träd, dansade med vindarna och var fåglarna, alla vingars rörelse.
Det de inte visste var att jag seglade med molnen, var i deras famn och log till dem alla, de visste inte att jag var där och det vet de fortfarande inte.
Såg allting på avstånd.

Jag klättrade upp i trädets krona,
Drömde om närhet, handen runt min, såg oss vandra,
Såg och kände påtagbart – var så oändligt lycklig.
Var denna gåva sann,
Tillåten.
Ja, det var en saga,
Ovanför ljuslågan möttes våra ögon
Under ljuslågan kupades våra händer om
Stannar kvar i trädets krona,
Mellan grenarna – i grenverket finns underbara fönster,
Kan se allt på avstånd,
Se de älskande vandra,
Se hur kärleken gör dem vackra.
Se hur kärlekens skönhet gör alltet vackert,
Därigenom fylls hjärtat med värme.
Den – närheten når mig inte,
Kan se allt på avstånd,
Avståndet skrämmer mig inte.
Närheten skrämmer.
Jag älskar
Kärlekens
Liv,
Ovanför ljuslågan möts ögon
Under ljuslågan kupas händer om
I natten
tillsammans
I stjärna
Evig
Kärlek,
Skönhetens gåva
Är ljuslågan.
I natten
*
*
*
Åter
Tillsammans

I stjärna
Evig
Kärlek

Skönhetens gåva
Är ljuslågan –
*
Jag- förblir odjuret.