fredag 31 juli 2009

Min själs älskade

Gyllenlöv dalade

Fram


Inför mina ögonljus släckta




Handskål viskade ömt


Kära


Älskade stig in

Jag sluter dig intill mitt hjärta


Mitt hjärta suckade
Jag kröp in

Viskar

Jag älskar dig

Min själs älskade
Min andes ljus

eken

I parken står ålderträdet

Eken

hög, vakar den över livens liv



bröstmark höjes


på en sten lever en örnstaty


vind sveper om


Örnen svara

svävar
flyger
fri


ålderträdet

Eken
ler


se stenens liv

se järnets liv.

till

Ur havet stiger svärd


sjunker med spets in i storstens händer


sten omfamnar
i väntan


Till



Solstrålar vandrar vida
finner manssjäl


han bugar inför sten

gives löfte


hans händer omfamnar
fäste


drar svärd ur sten


Spetsen glimmar ren


han bär sannhet

Till

snigel

En snigel i vackerskal


lindat vackert runt


stannade invid steg


snigel log

glädjeljus


stig in så far vi


bejakade helt visst snigelns önskan

lärde mig stilla begrundans ljus

flygande matta

drömskönhet

Barnet ligger i rosenbädden
drömmer med rosende kinders skimmerljus

Barnet vaknar med mardröms tistel i hand
du lyfter barnet intill ditt hjärta

vaggar mardrömmen in i rosendröm

En dröm vilken för dig dit du vill

Säg till mattan varthän du vill flyga

Mattan
den vackervävda mattan skall visa dig drömmens sanna ljus

Mattan
för dig in i molnsfären
du möter ditt inre

Ditt inre manifesterar ljuset
inom dig
till dig

vidare ut


Ljuset, detta underbara ljus uppväcker värmen inom dig

Du blir en flygande kärkleksvind

Manifesterande drömmarnas
sanna liv

strands knt

Satt vid strandkanten
vid oceanens
vita vågsvall

skummet yrde
havs alger


djupt blå mantel andades nära
kylan kröp in

jag huttrade


stjärndiadem skönjdes

Moder var mig nära


Allt var tyst



Hjärtat bultade
hud spändes
jag ven uppför bergets sida


blickade in i stupet


märkte klippans händer

såg klädnad singla
nattvind

ögons vingar svävade fria
stjärndiadem
bar
in

kronblad dala

falla


samman

Kronblad andas in

blir läderartad hud
pergament

Pergamentsrullar fyllda med

allhet
all slags information


Stängeln
naken

är ett strå
ett strå, icke ett rö för vinden

Stråt är ett vasstrå
är gräs

är ängsgräs är de fria viddernas gräs

Röd sol andas
det doftar vita små kronblad

i skålar pigga glada små solögon

skålar ler, är bjudande händer
blir bär

Smultron

Se gräset, havet

gräshavet följer vinden

vinden
smeker gräset
gräset
smeker vinden


Marken vibrerar, gräset är en häst

hästen fångas av rödsol

bär träs på strå

de är ett.

i fröet är allt
ett


i fröet lever samlad livsinformation

kronblad dala

falla


samman

onsdag 29 juli 2009

Min själs älskade

Doftande vita rosenblad
Föll över sömnbädd
Gavs liv

Vita vingar lyfte mig in i stjärnsfär

I vår stjärnhamn väntade du

Åter, med seende ögons värme
I ljus

Din älskade hand mötte mig

Blygt

Böjde jag min blick in i din kärleks hand

Älskade,
Där vill jag somna in i evig ro

Aldrig mer leva
I människostegs smärta

Älskade,
Vagga mig in i vår dröms ändlösa saga

Ett liv utan dig

Är icke liv

Är ökensols brännande smärta

Människostegs smärta

Balsaminer


Så somnar jag in i din famn


för alltid


förevigad


i balsaminers krets



höres cikadors

säregna
steg

de spelar sorgeföljets steg

sörjande själars
avsked

då de följer hennes kropp

hon ler kärlek i osynligt ljus
sörj icke

jag är här

havs andning sveper strand


båren seglar vitblommande

med drömhavs segel

elds flamma synes stiga

Se

Hennes

skönhet


Jungfrun klädd i skiraste skrud

Vävd av
Solens trådar


av
Månens silverstrålar


Se

Hennes
klarblick


Hon bär en krans

en krans av tolv stjärnor


Rosenstjärnor

Runt sitt huvud.

söndag 26 juli 2009

Natts stillhet

vaggar ömma händer

famnar om

bröstbens bågar

höjas

vindfång

lyfter

röda mantlars

strupe

ljuder

stilla vinds

ömhet

Älskade dina ögon är hav
min själs ande sveper dimma om
daggsilver träder
pärlband
din panna
smekes ljus
av
ömma händer

bundna vid kval

i kärleks längtan

till dig

min själs älskade

min andes ljus.

Min själs älskade



En molnblomma strödde kronblad

över bädden

vår bädd



Doft av ros

andades

åter


Pilträdsfingrar kammade hårsträngar blanka

bladskålar lyftas

händer mjuka tvagar ansiktet daggfriskt


Månmoder ler kärlek
hennes stjärnjungfrur skrudar kvinnokroppen

glömd av dig


ögon strålar

åter

Vet

Du kommer

Är mig åter nära

rata

Han såg sig i spegeln


slickade i handflatan
strök den över glanshåret

han tog sig en svängom med bilden
hans egen beundrande blick såg spegelbilden


hon sträckte fram handen


han ratade hennes gammelkropp
pergamentshuden


rynkorna fyllda med tinderljus
ögonens varmkällor


han dansade långdans
såg spegeln brista


hon sträckte fram handen


inför hans blick

steg hon upp ur
skalet

hennes ögons varmkällor


värmer hans frusna hjärta


han ser helad spegel

värna om

Vakta över ditt sanna inre ljus

Låt icke rygg böjas över för tidig livmognad

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

...

Sorgens vinge omfamnar smärtan till helande

...

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Rosor skall växa

De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg
rivas mot stenhällars splittrade yta

såren blöder ymnigt, de känner icke
varets kratrar
kokande
illaluktande
pust

eftertraktan styr dem
har tagit över synen
har tagit över

övermannat

deras själsdjups ande

de har vandrat milslånga färder för att söka
för att finna andlighet

Av nödvändighet måste allt detta ske


genom detta falska överflöd skall de finna sitt hem

*

de rättfärdiga skola sätta plantor i ljusspår
i den döende jorden

Rosor skall växa
ur dessa ljusspår

se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus
*

de huggande ormarna återbördas ifrån var de kom
de huggande ormarna förs åter

där ifrån
dit ifrån de kom

Solvind lindar täcke

Månvind väcker
deras liv

mönster framträder klara
*

De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg

sätter plantor i ljusspår
i den väckta jorden

Rosor växer
ur dessa ljusspår

se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus.

med elds facklor

dammet virvlar bakom honom, hästens hovar är dånande
han spränger över vallgravsbron, slottsportarna öppnas,
han drar hårt i tyglarna, hästen stegrar sig
det står fradga ur hästens mun
näsborrarna är vidgade

ögonen lyser eld

ryttaren hoppar av hästen
det vita löddret, svetten rinner ur hästen

vita havsanemoners floder

hon faller samman

ryttaren har en skriftrulle, han slår ut den
läser med hög stämma;
ett påbud har gått ut

Om liv



hon reser sitt liv

ögonen blixtrar

mun doftar
ros

hon bär en huvudkrona av vita havsanemoner


vingar vita flyger ur bröstgård

hon
utropar;

i skönhetens värld

skall de yttre templen rivas
de inre skall leva


dit skall vi
vandra
i liv

med eldsfacklor i våra händers skålar

förtäljaren

ditt inre följer ådringen

känner varje trädets rörelse
ådringen, blodet andas
varje rörelses sentens

dina ögon lindas runt grenen i ödmjuk innerlig gåvoglädje
du är uppfylld av denna tacksamhet
en tacksamhet vilken icke tynger

denna tacksamhet fodrar icke underkastelse av dig
denna ödmjuka innerliga tacksamhet gagnar trädets gåvovilja

Trädet vet att dess gåva icke är förspilld
trädet känner att du är i dess liv
känner att du upplever dess själ
känner att du är i
med dess
andevilja

din hand, den ena är under grenen, en skål, en trygghetsfamn, en stadga, ett fäste, den andra handen smeker grenen, ditt inre förmedlar att du vill lyfta fram dess innerliv.

Du förtäljer att du har en kniv, smidd av blad
blad från trädets rötters känningar
Du berättar om bergets innerliv, om ådror, mineralådror, om smidesfolkens gåvor.

Trädet känner, trädet vet.

Alla dessa berättelser är evig andning,

du tänker stilla, det tar många dagars nätter att förtälja dem alla,
du inser att alla dessa strömmar, bilder, passerar mellan, genom er i en hastighet vilken förlöper snabbare än ljudet, ljuset, vad du än söker för tidsangivelse.
Detta sker ty ni är förenade i er vilja. Är förenade i helheten.

Nu för du knivbladet,
du snidar fram, lyssnande

lyssnande med ditt hela väsen vilket är förenat med alltet,
med samtliga benämnda element, du har lämnat dig själv
du är i, du uppgår i livets flödesådror,
lyssnande snidar du fram
vackerdjup

lördag 25 juli 2009

hade du sträckt ut din hand

Människokvinnan hade vandrat evinnerliga vägar
innerligt sjöng hennes hjärtblod

visste att orädd hand fanns där

stegen fann ej fäste
vägen gungade

inte häftigt

mjukt
stilla

i gruset ligger två händer
skålar fyllda med grumsvatten

stegen var väntade

krusning knappt märkbar
yta öppnades till

stegen fann fäste

steg andades ut
*

Hade du sträckt ut din hand

hade jag


Hoppat in i den

hoppats


kanske inte i glädje, nej

i bidande tillit

ack älskade

Regnströmmar

omfamnar vissnad själ

hopp vaknar

själ ber om lov


Regn

tag mig i din godfamn
låt mig bli regn


Smeka


hans ansikte


kupa mina händer

bjuda hans törstande hud att dricka


Dricka

den kärlek

Anden ej begrov i hans glömskesteg


Ack älskade

varför vände du ditt ansikte bort.

ljusbädd

Dalarna andas fredsstilla
fridsstilla

Regn faller
strömmande danser i dalgången

Andas djup fukt
mörk bränd umbraandning

Lerjorden skimrar

Hon vandrar klädd i terraskruds naturtoner
barfota med klingande vristbjällror

hon bär en korg remmen är runt pannan
korgen böljar mjuk ryggrörelse

Hon ber lerjorden om lov
böjer sig kärleksfullt över

Smekhänder är kärleksvåg
lyfter lera in i korg vandrar hem

Han hälsar henne
kupar hand runt lera ger form

De formar lyhörda tillsammans
ljusbädd

Ber vindar att svepa runt

Hon vandrar äng
samlar örter mal dem i mortel

Han målar mönster med fingrar
på ljusbädds väggar

Han ber Solvind att andas

I natt står hon med händer lyfta
Modern sänder flamma däri

Hon tänder ljusbädds innerlåga
skänker skönhet i deras hem.

samtal

Du viskar in i natten;
Vad är då vindarna,

Är vindarna en vind eller är vinden, vindarna.

I grynings slöjor står du,
vänder din ansiktsslöja till vaknande ljus

Känner en lätt bris vidröra
fingertopp snuddar vid din ansiktsslöja

Du andas, känner doften av daggdroppar, ren klar andas morgonanden

Dina ögon är slutna, inneslutna i grottor, elfenbensgrottor,
elfenbensgrottor, ögonhänder är dessa grottor, nu lyfter de dagg in i dina ögons regnbågsbrunnar, tvagar linserna med klarnat ljus.

Åter känner du vind, morgonvindens mjuka beröring
hel hand smeker din ansiktsslöja till ditt ansikte
Ditt människoansikte formas in i dag.

Du öppnar dina ögon

Möter rörelse över allt, vida om kring i allt, andas rörelse,

vinden är vind, är vindar, är mångfald i en,
Vinden strör livsstoff in i dig, till din själ, lyfter rörelse in i liv.

I natten lyfts haken av
snidkarmar

svartglasskimmer, fönsterskiva öppnas

nattluft andas


andas skirgardin

svagt anas hon
sitter med båge
nålen vandrar upp och ned i mjukrörelse
hon sömnar, sömnar rosendröm


nattluft andas


andas skirgardin

hon dansar mjukt runt ditt längtans hjärta

är en önskebrunn

vind lyfter liv däri.

skuggvagga

Under trädet
i rotkrona


står skuggvagga



doft av valnöt



hon lägger sig i

somnar
still


glömd


Gammal urålders

silverhårskvinna


håller rytmen

om

regndanserska

De vida mantlarna öppnas
ur deras hägn
livfamn
träder de
skrider de fram

Stilla duggregns flimmerljus
manifisteras

Oh Manitou

Silkestrådar kristalljus väves
bilden stiger ur handen
lev ande
skapad

Regndanserska sveper upp
källans strömmar
källan vattnar ansikten slutna

Regndanserskas vida kjolar väcker
knoppars spirande liv
blomblad andas vida
himmels
kjolar

Regn är icke ”blott” regn.

Gudinnor sitter vid livets strand
böljande
silverne
hår
Är
havs strömmar
Är
strängar
Är
visshetens vita liljekalk

Gudinnor sitter vid livets strand
lyfter kalken
till din mun
drick du vänaste livsstängel
drick visshetens ljus

Rötterna finner fäste vid jordstam
krona lyfter fingrar
till
Sol
grenar bär ljusgenomsläppta
skimrande smaragdsblad
Bär blommande kjolar sånger

De vida mantlarna öppnas
ur deras hägn livfamn

träder de
skrider de

fram

torsdag 23 juli 2009

barbacka

Himlarna brinner guld


Purpurvingar omfamnar iskyla blå


Violetta slöjor



Bergkamrar vidgar bröst



Forsar faller ur


Blottar

Hjärtbädd


Vind
Vind

Barbacka rider jag

Med vind i hår

Med solstänk i ögon

Med stjärnblänke i hjärta

Röddammet virvlar kaskader

Skingras

Du möter mig

Fri

Stiger jag in

skymtansikte

i strömfåra vaknar

stiger upp till

ytberöring



över silverhår böjdes snidat diadem



välvda halvmåne skimrar

vit glödgad


äldreträden vakar vid hennes tinningsådror



hans mjuka smygande steg nalkas



han bär kaftan


vänster hand omfamnar räcke

han gives tillträde




på snidad träbro

avkläder han sig allt


naken ser han hennes kärlek



han badar i sjön




ytan krusas
i hår synes tinderpärlor



skymtansiktes ögonvalv slutas

i strömfåra



stiger in i sömnriken.

regn

skall falla



silas i sandbäddar



skall stiga upp



Stjärnfall andas himmelsljus



stoffpartiklar

av ljus är ni komna



skirskal höljer livsöden


Ödesljus hjul


grodd skall spira silver

i hjärtblad

onsdag 22 juli 2009

min själs älskade

Vi var lyckliga i solfamnen

Våra bladvingar flög solvind

Du flydde in i hårdskugga

Min själs älskade du vissnar mig

min själs älskade

Det var en gång en gren.
I grenens hand levde två blad tätt samman, de bar mening, bär.

Ett av bladen särade livspunktens fäste,
Slöt sig samman med annat blad.

Sorgmantlar andades, andas i gudomsdalens händer


Det kvarvarande bladet slöt vingarna runt meningen,
Meningen lever, skall bära frukt.

Ett av bladen särade livspunktens fäste, han lämnade bakom trodde han,
sökte fly in i yngre livs famn, ack vad han bedrog sig, nu vissnar han sakta vemod förutan sitt inres livspunkts fäste

Den punkten är hos henne, den kvarvarande.

Det var en gång en gren.
I grenens hand levde två blad tätt samman, de bar mening,
bär.

den tigande

pressade händer mot bröstströmmars

rödsmärta


tig

tig

var tyst

var stilla

det vandrar förbi

går över

går över

över
över

går

mitt förstånd

den tigande brast


händer snörde upp stämma


ur hennes

djupkälla

forsade

silverfall


den tigande tömdes

vingar bar henne bortom till


visshet

trött

Tröttmantel
Tröttmantel

Strandstegen är ändade

Jag är så trött


Hon såg ut över vidhav

Lade sig i strandkåpa

Djupsuckade

Låt mig sova
Sova

Svep

Evig sömnmantel över



Havet drogs undan
Vind svepte

så kan det gå

En man en kvinna väsens väsen
begav sig bort från
världsliga steg
in i ökens kargland

Fann ett hålrum i bergs vägg
satte sig med korslagda ben
händer vilade skålar mot
knäskålar


Årsfjädrar
Årsringar
Rann

Mannen kvinnan väsens väsen
satt och satt och satt och satt
väntan

Intet hände

Kroppen liknade mer och mer
solsvedd pergament

Anden svävade över i väntan
Själen dansade runt i väntan
Jaget var inom höll händer värnande runt hjärta

Kroppens sig tynade alltmer bort
Såg de flyende stegen

Vaknade

Knäskålar skimrade
handfingrar vidrörde mjukt
klangsteg sträcktes nyvakna

Anden sänkte sig in
Själen dansade in
Jagets händer smekte kroppens hud sammetslen
Om famnade i kärlek.

tisdag 21 juli 2009

Min själs älskade

Min själs älskade

I natts hägn


vindmantlad ljusrörelses



Omfamn



slöt du mig


Inom

Dina händer


Mitt hjärta



Levde


Vi

trädde månsilver skrud runt


steg in i månsilversjö


tvagade

Oss


nakna


Våra

ögon


brast in i


varandra

var ande

ropen skallar

Här var det laddat

Tänt var det här,



Stegblomman slöt


sin väg

Inom sovande ögontröst


Silvergräset andas

Känning.

sepialjus

I

sepialjusets milda hand

vilar dag


stilla


jordsteg

måndag 20 juli 2009

klohand

svartärrad



spärrades upp



av Sol



pärlgirlanger lindades om



bladskålars vatten

helar klohand



mjukskugga andas hjärtregn


bär frukt

lockade steg

Träds krona lockade steg


sjönk in i svalka




hand vilade stilla slummer

klang föll

tog emot



mjuk skugga omfamnade


kröp in i mitt själv


rötter djupandades


kronsångers vida mantlar


genljöd i stam

gungar lugn

regntråd


av silver

glittrade natt

klättrade stilla

upp
för


sitter i stjärnblomma


gungar



lugn

regnhänder

Sitter i natten, med regn i mina händers skålar
sakta böjer jag skålarna framåt
ser vattenfallet
ser sjön
ser sånger stiga

Sitter i natten med regn dansande
droppar springer
trippar
uppför nedför den svarta rutan
vind smeker gardin
sakta böljande

Sitter i natten med regn
silversträngar
vibrerar klanger
smärta
glädje
sorg
lycka

de är så lika
gör ont


Det är vackert i natten
stilla
människotyst

äntligen lever

strofer


Symfonier


i natts människotystnad
faller stiger regn
regnmantel rinner runt axlar
lyfter ansikte till
känner silver
skölja

öppnar

blads skålar

droppar
stiger ur
trippar

När regn faller
stiger
dansar
ler

andas markerna

floder
bäckar
porlar

ådror

sjunger


har icke alla marker ådror


Sitter i natten
med regnmantel runt axlar
känner rena linjer
skölja

bladskålar
händer

fyllas
droppars klanger

stiger

Aspirare
Respirare

sönder

Hon
steg in i blomfamn



dansade själsäng



Han
Smulade sönder


bladen föll döda ned


smulade skönhets kjolars svall


Hon
steg in i skalet



lades i jordbädd

rullade ihop sig

sover

dröm

nattregn

silvertrådar



silversjöar


strömmande flöde


det sanna pengaflödet
är icke klirrande mynt, se dem givas vingar, flyga fria.


Slå icke mynt

slå icke

Mynt


av ljusets andning


Gör icke form av givarhänder
Hjärthänder

Se livets stora cirkel

Det finns intet slut intet början
Det finns gudomlig glädjegivaranda, den strömmar åter
ty cirkeln rör sig i tillblivelse, ständig så kallad upplösning till tillblivelse

Vildros

stiga ur bergets spricka



ur det inre



sprickan blir kysst av


prinsen



av solstrålen

lördag 18 juli 2009

så faller alla kronblad

ett efter ett

nakna är deras steg
huden är bar

dina steg avtar

du ser
i hela detta utblommade hav

en blomma,

Den sist komne, den sent komne, den sen komne blir den vilken skänker lisa för själen

Han vandrade in i hennes famn
vandrade ut

finner väg

hem

vägen
väg en

Det finns en väg
Därav denna orddelning

Det finns en väg, den är väg ande
Det är en väg vilken enar

Han vandrade in i hennes famn
vandrade ut

finner väg

hem

vägen
väg en

i gryningens kyss

lämnade han hälstegens mening i ogrund
De för honom till djup sorgbegrund
De viskar vidgar hans hjärta till be om grund

I grynings kyss

Lämnade han


Hälstegens djupa grundade mening


I ogrund

De förde honom in i djup sorgbegrund


De viskade

i lärlek


Vidgade hans hjärta


Manade


Be om grund.

stupstocken(stupan)

Han band henne vid stupan

piskan ven


rytmen dunkade inom
skar ryggen i strimlors
blods ränder

hudklädnad hängde trasor


Ur röda vägar
steg de

grinande leenden
illagörararna började om


rytmen dunkade inom



Han vände henne fram åt

rytmen
dunkade
inom

han slog hennes framtid

blånader blommade
Växte

Väx
te


landskapen skiftade
i färgmönstrade
suddiga
tydliga konturer

hon stängde för spåren, för överlevnad,
såg med förundran kroppens oigenkännliga konturer,
dalar, berg, kullar, böljande smärtlandskap.

Hon vandrade med handledsringar fotledsringar alltid där
märk
t


de kännande
de seende
de hörande

såg hennes inskurna svartrödsblås
handledsringar
fotledsringar

skärsmärta

hon vandrade böjd
med blicken fastnaglad vid
golv

äldrekvinnan

Mustangens hovar oskodda, hade virvlat trummat upp damms stoffvindar
Lindat turban runt hans långa vitblonda hår,
hans axlar, var höljda av mantel blå drömmande,
han satt säker i sits kände mustangens vibrerande muskler under sig
Det vackra djuret stannade vid klippans kant vindar svepte undan damm
Han skuggade ögonen såg henne
En gång hade han sett henne, en vacker blomma bland alla de andra vackra blommorna i ängen, sett hennes fyllda livmognad, sett henne dansa med långa flygande vindlockar, sett de vackra fylliga läpparna lätt särade, sett de vackra ögonens lockelse.
Hans bröst fylldes av vilja till
Han fäste budlapp i hökens klor
Lyfte armen släppte budet
Höken landade vid hennes händer
Hon tog in budet nekade hans önskan
Han såg henne vidare i ögonvrån sökte bland de andra vackerblommorna fann en vilken slokade, han smekte bort hennes tvekan smekte henne tro
En gång hade han sett henne, en vacker blomma bland alla de andra vackra blommorna i ängen, sett hennes fyllda livmognad, sett henne dansa med långa flygande vindlockar, sett de vackra fylliga läpparna lätt särade, sett de vackra ögonens lockelse. Hennes ungkvinnas skönhet, han såg henne vidare i ögonvrån
Hon, ungkvinnan började se hans skönhet, ångerhjärta tog över, hon tände elden, sände röksignaler till hans ögon
Förvirrad såg han, läste han, ville inte, ville, lockades av hennes ungdom.
Han såg äldrekvinnan såg ungkvinnan bestämde möte
Äldrekvinnan visste, såg.
Såg dem mötas snudda hand, såg dem segla skepp i havets vågströmmar, solens glitterpärlor i vattnet, mjuka svepande moln.


Hon såg honom med lätta fingrar smeka undan lockarna från hennes ansikte vid vindens lek, berörde hennes vackerkind, såg hans mandom vakna, såg skeppet stanna vid stranden,
Han omfattade hennes hand, förde henne till väntande äng, under ett träd bredde han ut mantel blå, bjöd ungkvinnan att sitta, tog fram amforan två bägare därtill, det röda vinet glittrade solstänk. Han såg henne djupt in i ögons lockande hav, med törstande ögon smekte han hennes körsbärsröda läppar, lätt särade, såg henne med tungan fukta dem, tänder vita glittrande pärlor, hennes smekande stämma hennes skratt en glädjevind fyllde honom med liv, hans hand lyftes fingrar utforskade hennes ansikte, det ansikte han så länge drömt svarade. Hon satt stilla framför honom, varsamt tog han bägaren ur hennes hand, utforskade hennes kropp kände mandomens sav stiga, hon svarade, smekte honom het, hettan steg under trädets hägn, de slet av varandra kläderna,
En gång hade han sett henne, en vacker blomma bland alla de andra vackra blommorna i ängen, sett hennes fyllda livmognad, sett henne dansa med långa flygande vindlockar, sett de vackra fylliga läpparna lätt särade, sett de vackra ögonens lockelse. Hennes ungkvinnas skönhet, han såg henne vidare i ögonvrån, han trängde in i henne, uppfyllde hennes kvinnogrotta, varmflöden blandades i varmfloders gnisthav
Han visste han kände ungkvinnans skönhet visste att hon ångrat sitt nekande svar,
Såg alla möjligheter i hennes närande närhet.
Äldrekvinnan visste, såg.
Såg dem vandra hand i hand.
Hon slöt bokens pärmar såg bladen flyga vind.
Suckade tungt; igen, slöt ögonen stilla
kände vitpälsad närhets skydd, hörde vida vingar svepa hennes andes höjd,
hon sitter i älskad platås händer, ögonen är slutna,
hon lyssnar till månsilversjöns tröstande sånger
ser sin jordekropp bli jordfamn
ser själen dansa i ängens famn
Jag är i andekvinnans händer.
Långt bortifrån i dröm såg han;
Mustangens hovar oskodda, hade virvlat trummat upp damms stoffvindar
Lindat turban runt hans långa vitblonda hår,
hans axlar, var höljda av mantel blå drömmande,
han satt säker i sits kände mustangens vibrerande muskler under sig
Det vackra djuret stannade vid klippans kant vindar svepte undan damm
Han skuggade ögonen såg henne,
äldrekvinnan.

på varsin sida om

Hon såg honom sitta

på andra sidan
bordet

Ett bord, en bordsskiva var mellan dem
Fyra ben bar bordet

hon kände; bordet är av trädens gåva, ådror andas
kronas vilja, rötters vilja
lever i ljuskrets


två livs ben
fyra ben var under bordet


bär stegdröms himmelsvilja
mansfattigdom
hans rädsla


Hjärta hörde lyras klanger silversträngars solhjul
Eolssträngar vibrera

hon för stickan mot plånet gnista blossar upp tänder levande ljus
ljuslågor brinner skimmer omfamnar varandra

svartnad veke, vit kropp, röd låga omfamna blå.
Kärlekens röda omfamnar blå dröm, blå dröm uppfyller kärleks vilja, blir violett

hon ser; bordet är av trädens gåva, ådror andas
kronas vilja, rötters vilja lever i ljuskrets
mantelvingars stilla rörelse
sprider helande ljus
i varat


hon rann in i hans ögons värme

fingrar längtade ville inte störa, tränga sig på hjärta ropar;

Varför sitter du där med bordsskivan mellan
Varför tillåter du hindren

Kom älskade visa mitt inre att du älskar

fingrar längtade

Han lämnade aldrig andra sidan

i dröm smeker hon hans panna
kinders bågar
munnen
ögon


lägger ansiktet till; du är mig nära

hon andas tätt intill

Nära

viskar stilla dröm

jag älskar dig; för den du är hela ditt hjärta;

minns du vår famn vid stranden, sjön tindrade av vårt viljande svar
sommarnatten andades liv
minns du vår famn vid skogskanten i gräset, stenarna kände vår värme
minns du snöänglarna, molnen kände vår kärleks ljus
minns du vår famn stegens samhörighet; hennes hud gladdes vid vår beröring
minns du vår famn händers värme

min själs älskade
Du glömde

hudbeundran

Länge beundrade hon


huden

såg dess skimmer

i

skymning
gryning


vågade

till
slut


Lyfte handen

lade den
till


kände


värme

pulsblod blods puls
hjärtandning

vågade känna


såg

huden rinna bort

marmorn gråter

Hon vandrade i tystrummens skönhet
marmorgolvens ådror andades jordsötma, kände
Moderns hudfamn i sitt flöde, trädens bågar runt, gräsets andning, markernas liv

Nu bar marmorn kvinnans ålders steg.

Dörrarna till templets gårdar var låsta med tolvdubblade reglar
nycklarna kastade hon in i vind, bar dem till kvinnans sanna Moder och Fader
de vakar med hennes liv, det människan kallar vakar över hennes steg
fönstren var öppnade, inåt, utåt i natts ljumma vindar
vita tyllgardiners vingar böljade vita drömmar.

Levande ljus brinner i valv i väggars händer, sprider skimmerljusvärme o range
in i kvinnans frysande axlar.
Hon sätter sig i knäfamn, vid stenpulpet, ark av pergament lägger sig ned, fjäderpennas spets badar i indigokälla, kvinnans hjärta skriver,
Skriver kärlek till
Han, den vackre

Han ville ej hennes liv
söndrade deras stegs, himmelsviljans mening
Med varsam hand torkar hon blodfloder ur marmorns tårar.



djupt i det inre känner han ett sting av
ånger


i natts stillhets obundna dröm besöker han hennes grav
nocturnus andas
smeker hennes
tårfloder vita

av hans hands beröring då han lägger röd ros vid hennes bröst.

Döda

blommor


ligger kringspridda på golvet

sönder trampade

trasade

fröögon


svarta tjärnar
finner vägar

vaknar i en vacker dröm

vandrar

vidare

genom drömslöja

torsdag 16 juli 2009

...

Den oförsiktige skall intet ha
Den oförsiktiges steg skall bliva utplånade av honom själv.

...

Jag är den aldrig levande

Dog vid födsloporten


Steg in i skuggtillvaron


Jag är
den aldrig levda

Min själs älskade i andeljus sorg skriver jag till dig

du
log värme in i mina ögon


ville jag hoppas

då du vände rygg till


då du utan avsked tystnade

vände rygg till

leende



frös jag värre än någonsin
har aldrig slutat frysa sen dess

din värme väckte
den värme

jag
aldrig trott
mig
förunnad

Min själs älskade i andeljus sorg skriver jag till dig

du

går nu till ditt vackermöte

jag ser

hennes
livfyllda steg


ser

hennes
kvinnlighet



känner

min
ålders

dom

ser allt det jag ej kunde ge dig

allt det jag ville ge
önskade

aldrig kan ge dig
önska


min doft var unken
för dig felsmakad


du blev
äckelmagad


du

går nu till ditt vackermöte


det möte

jag
ej kan

aldrig
kunde
förhindra


jag ser mig regna bort

från min jordbädd
i stjärnregn

Min själs älskade i andeljus sorg skriver jag till dig

Med
stor precision

Med
skickliga precisionsinstrument


Skar du
ut mitt hjärta


Mellan tumme och pekfinger

Trillade
Rullade du små röda kulor

Molnbankar öppnades



Uppenbarade

Förtorkade vinstockar



Du skrudade dem med röda hjärtdruvor



Höjer din bägare

Ler
då solen gnistrar guld i vinet.

Min själs älskade i andeljus sorg skriver jag till dig

I natts hav

ser jag

dina händer smeka

hennes
hud varm rosande älskande


ser dina ögon stråla till
henne


så strålade de till mig i din kärlekstorft
i din nöd

i falskhet


du bedrog
mig
du begrov
mig


mitt liv är i graven
jag är
begraven av dig

I natts hav

ser jag

dina händer smeka

hennes
hud varm rosande älskande


ser dina ögon stråla till
henne


din unga vackerkvinna

Min själs älskade i andeljus sorg skriver jag till dig

Dina ögon

äro


Mareldar


bränner min själ sönder




Söndrar




Hoppets blomma



den en gång väckta

av

dig


Vill ej mer
Vill ej mer

du ljuva blomkalk

mig

ej förunnad



hoppets modersfamn

Ack

låt mig vila i din blommas krona

sova dröm



djupsova dröm



Känna att hans ögon

var

Sanna

onsdag 15 juli 2009

jag var aldrig

Fall ande ned över mig

Lyft mig vidare in i din älskade famn



Jag är ett fallande löv

Ett fallande blad

Vilsekommen


Kan icke glömma dina händers beröring
Våra stegs jämnrytm

Känslan av dig

Dina händer
Dina ögon
Din doft

Dina ord
Du äro brännjärn


Brännmärkt är jag

Mitt hjärta blöder


Jag är ett fallande löv

Ett fallande blad


Tecknen äro stängda
Låsta av osynliggörande händer


Tecknen läses icke mer


Bilderna andas icke mer


För vem
För vad


skriver jag
målar jag



Jag är icke mer


Jag var
aldrig

vasstråkar

smeker vindsträngar



havsmantel
vidgas


vingar upphör andas


vill ej mer


hon låter sig


faller
virvlar


klyver yta
in


pärlljus


ler


hon var

hjärteld

Människan är en elds gnista
en hjärteld


Elden omfamnar hennes hjärta


sköljer värme

röd



Opaler stiger ur hennes mun

rödguld skimrande



Rubinblommor

vandrar ur hennes mun



läppars rosenblad dofta

Soläng
*
elds gnista
hjärteld


Eld omfamnar hennes hjärta


sköljer värme

röd



Opaler stiger ur hennes mun

rödguld skimrande



Rubinblommor

vandrar ur hennes mun



läppars rosenblad dofta

Soläng

måndag 13 juli 2009

silverblänke

I de höga skogarnas mitt lever en sjö

vid kanten av sjön
sitter själen


ett av träden ger sitt kvinnoliv



Fågel sitter i trädringen


visar

mening


Eldgnistor faller in i stenars ring

Silverblänke
faller in i hand


grenar, kvistar avklädas träd
gives vidare


stam urholkas i ömhet


Eld dansar flamkast

gnistor virvlar yr


Silverblänke snidar

hand smeker
känner
åder


Bäver simmar nära

visar

mening


paddel formas av hand


kanot lägges i sjöhand


Själen stiger i

seglar i livets strömmar

buren

av

Fågel sitter i trädringen


visar

mening


Eldgnistor faller in i stenars ring

Silverblänke
faller in i hand

jordskål

Du kommer in i templet
Innanför porten finns

en skål
hjärtskål


med vigvatten

du doppar fingrarna däri

gärningsfingrar


vidrör ömt
viljande
din panna



kysser dina fingrars nyblivna ljus


uppståndna

hjärt vakenhets gärningsfingrars



utslagna ljus

du stiger in i templet

inkännande
möte

ser du

Varför söka bortse från alla delar

Du har en vind en källare
Krona
Rötter
Stam

Du har grenar
Fingrar
Du har rötter, rotskott
Sidoskott
Förgreningar

Familj – släkt – släkte – släktskap

Alltet
Universum
Skapelsen


silverbladen

guldbladen


diamanterna


kristallregnet över jordens hud


Spindelmor

väver skruden runt stammen skir


daggens pärlor
skimrar


skymningsgryning


stammen är din kropp

stamtempel

outsägligt vackra

är


livskällans flöden


stiger upp


genom rötterna



ser du



silverbladen



guldbladen

diamanterna


kristallregnet över himlarnas hud.

lumen luminata

De äro aldrig stilla

himlarna
stundeliga marker

markerna
stundeliga himlar


är
i

harmonisk rörelse


inte stillastående i mitten


de är i evig

kännande
lyssnande

rörelse


det stillastående ruttnar lätt.

i cirkelns mitt är

det du tror vara inget, ingenting.
Det är där.

Människa misströsta icke, var ditt själv
I
dig själv

Om
dig själv

Med
ditt själv.

Låt icke yttervärlden begränsa dig med sina åsikter
Sin värderingstrappa
Var natur,
Naturen är i sitt själv.
Det vill säga om inte någon manipulerar den.

När du står där med slutna ögon

Känn
värmen stiga in

Rör händerna fram och åter

De är vind
Är havets vågor

Känn strömmar mötas

Andas m
säg mm-mm

ljuda inom dig m

Känn
horisontens linje omsluta dig

Du är
i.

vingklippt

Han fann henne svårt vingklippt
i dagars nätter putsade han vingpennorna
hämtade vattendroppar i källans sånger
gav henne att dricka
matade henne
med röda
med blå bär
blomblad och gräsets vippor

öppnade den hårt slutna näbben
bad henne äta

Vingarna var utbredda kjolar
fallna ut över markens sorg
i dagars nätter putsade han vingpennorna

de avklippta
mjölkade
smekte han långa

Bad spindelmor väva skirtrådars mönster om
i dagars nätter putsade han vingpennorna
i kärlek lade han dem sida vid sida
över varandra
till rätta

Hon kände sorg kunde aldrig återgälda
så trodde hon i sorg
hennes milda blick
omfamnade
ömt hans hjärta
sakta lärde hon sig lita till hans stämma
han kände hennes längtan
vingarna famnade vind
han sträckte fram handen
hon steg i

Ömt bar han henne mot bröstet till hjärta
han vandrade stigen den välkända uppför berget till
ställde sig med vinden
hans bröstkorg hävdes av sorg av lycka
skimrade brons
hans långa korpsvarta hår
vindsjöng
tre fjädrar givna av henne
var fästade i
de såg solen stiga in i himlahänder
strålade
väckte dag

Hennes milda blick omfamnade
ömt hans hjärta
han kände hennes längtan
lyfte armen
handen
in i vind
vind fyllde hennes vingar
vingar famnade vind

Hon flög fri
sjöng kärlek runt honom
hon kände hans hjärtas glädje

flög fri
sjöng kärlek runt honom

hon återgäldade

droppen

det var en gång en droppe, droppen levde högt upp i den himmelska sfären, hade funnit en guldsko trodde den, det droppen inte anade var att guldskon var ett blad böjt till en hand, en skål, en sko, en guldsko.
Moln, vita moln, rosa vita ljust blå hade slingrat sig in i skon, tillrett en mjuk bonad.
Droppen sov nu dröm.
Seglade, seglade vida hav.
Råkade kasta ett öga i havets spegel såg sig själv, såg tindrande ljus, undrade.
Är jag av glas, lika skört lika bräckligt.
Jag är inte bräcklig inte skör hördes glaset sjunga runt droppen.

Droppen såg åter sin bild av sig själv, hörde klanger rena
Regn, regn regnbågsfägring kristallers eld i havs famn.
Droppen slöt blicken om sig själv, såg klara ljusets källa, log så smått.
Vind började susa, droppen såg stranden vida, kände molnen i grynings ljus slingra sig ut ur skon, molnen log seglade vida, vida vita blommor, rosande blånande molnblommor med leende solar i händer.

Droppen kände skon öppnas, såg sig sitta i ett blad, ett gyllene blad,
vackerådringar började sjunga toner, sjunga visor, visande visor.
Droppen steg fram till spetsen, såg jordens hav.
Vacker, vacker är du jordefamn,

Vind hörde droppens sånger, slöt handen runt.
Nu for de vida vidare vida in i jordens famn.
Droppen föll in i ett jordeblad, såg sig om, började frysa.
Såg jordens hav, en vattenpöl vid bladets fötter,

Råkade kasta ett öga i havets spegel såg sig själv, såg tindrande ljus, undrade.
Är jag av glas, lika skört lika bräckligt.
Jag är inte bräcklig inte skör hördes glaset sjunga runt droppen.
Droppen såg åter sin bild av sig själv, hörde klanger rena
Regn, regn regnbågsfägring kristallers eld i havs famn.
Droppen slöt blicken om sig själv, såg klara ljusets källa, log så smått.

Tog välan ett skutt rakt ut, kände mjukan hud,
droppen hade funnit sig en panna med silverne håret runt,
nu visste väl inte droppen vad detta var,
Kände det där mjuka uppta sig.

Plötsligt kände droppen värme, såg sitt inre glöda.
Huden smekte pannan, åter var droppen fri
förvåningsögon blickade in i handen
Såg hennes nätta gestalt stiga ur
Dansa runt sina fötter i yster glädje stor.
Helt förutan
utan gyllene skor.

regnmoln

Regnmolnet seglade



grå himmel

suckade människa



Solögon log i molnblomma



regnblad


föll


ned under tårna

kittlade



bäckar små till dans

fredag 10 juli 2009

känn

Stirra dig inte blind på de yttre tecknen
se djupare

Läs
vinden, molnen, se tecknen

Var iakttagande
Levande iakttagande


Visst kan munnen, munnar tala
Bilder tala

Stirra dig inte blind till dessa språk

Lyssna till ditt inres glädje i att vara
Känn gungbrädan
Känn metronomen

Känn kärlekens
Kraft


Le icke stelt inlärt
le det sanna ljusets leende

Komedi tragedi


Bakom masken

är det sanna ansiktet

havskänning

Jag seglade ut på ett hav
som är
så oändligt vilse

främmande

jag trodde mig få flyga fri

istället


band ni mig bi.

gryningstimja

I natten talar stjärnors ord

Tindrande klara

Drömljus

De vandrar med staven i hand

Hör stjärnor sjunga


Lanterna lanterna i drömmars hav

Stråla

Led mig

Hem


Stjärnstoff faller in i ögons hus i gryningstimma

onsdag 8 juli 2009

vilddjuret

Du känner närhet


hör djupmorrande stämma


vilddjuret rusar
mot dig


djungeln är tät river piskar dig
lianer, grenslingor trasslar in dig

käftarna öppnas du ser huggtänderna
känner dem

tror du

spärrar upp ögonen
andning blixtrar

vanvettsskräckens sirener
överröstar


du flyr flyr

känner


blir

stilla


vilddjuret lägger sig ned

vid din sida


visar taggen i sitt bröst



Vad

gör du

ur

Ur dimman träder visdomsorden in i din hand
Vad gör du med dem.

hennes steg

Hennes steg äro den ljuva hinden
trippandes lätt med vinden

Hennes armar äro fågels
vingars leende flykt

Hennes bröstkorg är fylld med
doftande akvileja med blåklockor
med hjärtans fröjd

Var gång hennes körsbärsröda läppar säras
tindrar vita pärlors rad

munnens blad andas
skapande skönhets
ord

hennes sköte
ett varmflöde
en oas

en födslodröm

hon vandrar med markerna, fötternas bågar famnar om
hon smeker gräsets susande hav, smeker jordens mörka fukt
blommor dansar i ring runt hennes liv fjärilar likaså
hon är en vackerdal till fröjd för livets morgon
i aftonens händer badar hon solens röda guld
havets vågor öser hon över
stenars kopparglöd
ser dem öppnas
dimmans slöjor sveper om sov sov i vaken dröm
i gryningen stiger hon upp
ur purpursnäckans händer
tvagar ansiktet i daggens droppar
hon är en kvinna en moder en dotter en jungfru vit
hon niger djupt för de fyras vägar
hon vidgar armar uppåt fingrarnas knoppar öppnas blommor slår ut
hon vidgar ben nedåt tårnas knoppar öppnas blommor slår ut
hon sjunger kärlekens lov
finner balans
i morgonklädnad
synes ljus stråla
synes värme strömma
genom hennes kropp
hon niger andas in sin nya dag
fåglar vaknar sjunger flyger ur hennes kronas famn
hälsar vind kammar hennes hår
humlor alla de små vaknar stiger ur hennes fötters valv
hon är en kvinna en moder en dotter en jungfru vit
sitter i trädets hägn fingrar
smeker lyras sträng

oh du vackra,
du är i allt med kärlek
så lär ock mig att vara
närvarande i allt
med barnets öppna
klara blick

i tillit

för

i tillit

med kärleks ljus med kärleks värme

blomdans

Den blåmantlade riddaren ultramarin
sträcker fram sin hand till den röda rosinen
Så träder dansen i blomsterlandet.

kvart er

Se deras kärleks händer


sträckas
från syd från norr
från väster från öster

mötas i hjärtats trädgård

se hur de omfamnar varandra

framtid
dåtid

dåtid
framtid

mötas i hjärtats trädgård


frön andas liv

se dem sväva runt i kärleks dans

barnen deras heter
vår sommar höst vinter
Nuene Nuena

se deras mor och far

deras kärleks händer

sträckas
från syd från norr
från väster från öster


aldrig står de stilla


mötas i hjärtats trädgård

se hur de omfamnar varandra

framtid
dåtid

dåtid
framtid

bär barnen i famn

mötas i hjärtats trädgård

iskälla

Isväggar, murar av is
reser sig

Omringar strupes
varmord

Söker vägar in
kroppen stelnar är en isstod

Ropar vanvetts
skräck

Genom väggar synes hjärtas rosenblad andas
rosenhänder

Andas

Andas

Värme

Isen smälter inåt
strömmar klara

ådrors ljus
av klaraste vatten

hon är en iskälla
nu brister isen
vattenkaskaders rena ljus stiger upp

hon är en klaviad, en nyckel

hennes sånger tonar in i livets is
hon är enfasiad, ett epigram

bilden vandrar genom källans isspegel

hör den brista

bilden vandrar genom isspegels yta
befrias från begärens käftar

befriat ur vanvettets skräck


hon kyler det vilket icke är

Med mjuk smeksam stämma talar hon i nätters stjärnljus

Faller
Faller
Vita

Runt hennes fötter

Kiselstenar vandrar uppför hennes ben in i handens skålar

Hon jonglerar sprider ljus

Hon är en nyckel, en klav, en klaviad
Bär allas nycklar inom sitt hjärtas sfär

överhettad tanke

skriar tjuter i vanvetts skräck, vågor stegras skyhöga, rullar om, är en sjöorm, ett sjöodjur, vänder vrider på sanningens ord, falska toner vrider sliter skär i själens rena marker
Anden värnar om, fågels vinge lindas om.
Stormar kastar skeppet hit och dit, gastkramande är nätterna strupen snörs samman, läppar spricker, ögon stirrar oseende ut i fasa
Skeppet slås mot klippor faller sjunker går på grund, lasten sprids åt väster, åt öster, norr och syd, livet är utspridda vrakdelar.
Kroppen slungas nedåt, vågor lindas om, bär den djupt
Djupt ned in
Andas icke mer, ger upp
Vågor känner hjärtas rop
Kastar kroppen upp på strand
Flämtar
Flämtar andas in
Solen värmer
Livets kamp
Tanken flyger
Kroppen livet ser fågels vingar
Vet var tankens hemvist är.

hör min bön

Solbruden dansar in i ängs famn, skira slöjor vita gula dansar runt
är vingar av ljus
Solbrud Fjärilsbrud
gyllentrådars lockar vinds svall
fötter nätta lätta svävar smekande, rör vid gräsens strå
vrister vita elfenbens vader mjuka runda
skira slöjor vita gula dansar runt, sveper höfter sveper midja
brösts vackerbågar andas rosenfröjd
i nyckelbenens mjuka plog tindrar pärla
halsens väna linjer munnens
amorblad
kinders rodnad ögons glitterljus pannas välvda ljus
gyllentrådars lockar vinds svall, rinner nedför axlars vackervågor
armar smäckra, händer väna, solstrålar lindas runt
skuldror andas fria, ryggens vackra linjer skimrar siden
skira slöjor vita gula döljer aning

Solbruden faller ned på knä, böjer sig mot bröst
lyfter armar händers skålar
flätas samman in i bön
Moder min
Moder

hör min bön

Solbruden lyftas in i solgård, bäddas in i solbädds ljus
innerängel stiger ur, sitter vid livets källa, kvinnosjälen är i hennes famn
ängel spinner lindar vackertrådar, runt brudens liv
vaggar vaggar stegen stilla
nynnar nynnar höga toner in i trötthets bo
hon sover vaken sover drömmer vila
svävar genom nattliga salars frid
där strör hon solglitter in i sorgens ögon
smeker pannan ljus
hennes andedräkt äro rosenblad
höljer hjärtats gråt
hennes inre är en nektargömma
hennes händers nektarier öppnas
i grynings ljus
Solbrudens lovsång ljuder genom himlar genom jordar
Tack min Moder, att du undervisar mig i kvinnosteg
Ängel stiger in, de vandrar med regnbågssteg in i cirkels hem
Solbruden dansar in i ängs famn, skira slöjor vita gula dansar runt
är vingar av ljus Solbrud Fjärilsbrud
gyllentrådars lockar
vinds svall

giv mig fri(hon hade vandrat länge)

Hon såg spåren i sanden den brännheta leda bort, kände regnet skölja över huden, såg med förundran den öppna ljust blå himlen, visste att regnet var ur hennes ögons brunnar, tårar.
Hon såg spåren i sanden den brännheta leda bort, hon steg in i dem utan svårighet, följde dem gärna.
Hon kände alla greppande händer efter sig, hörde ropens bedjande krävande skall; stanna kvar, stanna kvar.
Hon kände alla greppande händer efter sig, kvarhållande.
Hon visste stegen.
Hon ruskade sig fri ur deras grepp, icke av illvilja av visshet, av åders vishet, de fann henne åter, åter, med mjuka bedjande ögon såg hon in i dem, bad;
Låt mig gå, se stegen de leder icke bort, de leder vidare, hem.
Räds icke kära, den siste av de kvarvarande insåg hennes vilja lät henne fri.
Öppnade fönstret, kände nattvinden andas, den vita tyllgardinens vingar andades lätta, hon vandrade in i dröm.
De såg henne sitta på klippans topp i väntan, hörde hennes fridssång.
Fylla dem med ljus med värme
Hon kände stunden, steg ur, ropade;
Moder tag mig i din famn, för mig hem
kastade sig ut i tillit
de såg vind omfamna
såg hennes vingar bära.
Nu är hon åter i hamn.
Vargmoder vit
synes vandra med sin make
i kärlek
vid sin
sida

sida vid sida i ett.

anblick

Grönskimrande gren

böjd

av natts tårar


andas djup violetta blads


inneslutna
solfingrar



drömmer


silver


droppe


faller in i rödhavs



rosenfall


fjäril finner nektargömma

måndag 6 juli 2009

Min Själs Älskade

Det är så länge sedan, borde ha glömt,
Släppt vidare.

Hur skall jag glömma det vilket var visat av högre viljas mening.
Jag vet att vi en gång skall mötas vi har en uppgift.
Det vilket är av mening kan icke brytas av mänsklig hand.
För en tid, mänsklig tid ja –
Dock icke i gudomens tidssfär.

Jag är ett skepp utan segel, segel utan skepp.
Seglen är sönderrivna, skeppet irrar utan vind i iskalla strömmar.
Irrar, irrar, planlöst.

Denna natt var du åter hos mig, såg dig nära.
Så gärna ville jag sträcka in handen i drömmolnet, be molnet att låta dig känna. Jag gjorde det inte, ville inte störa.

Så länge har jag önskat hoppats på ditt svar.
Det enda jag hoppats var på ett svar.

Jag har fått svar, inte från dig av de vilka vakar över mig.
Borde nöja mig med det.
De visade mig vår kärlek, sade hav tillit det är ni.

Hur skall jag ha tillit till deras ord nu.

Jag älskar dem, har alltid varit och är deras dotter.
De visade mig vår kärlek, sade hav tillit det är ni.
Jag har fått svar, inte från dig av de vilka vakar över mig.
Borde nöja mig med det.

Djupt i det inre vet jag att deras kärlek är allevig,
Jag vet att den alltid ”segrar”.

Jag vandrar i varat med kvinnosteg tyngda grånade,
Du vet att jag icke smutsar eller tynger.
Min själskvinna bär de tunga stegen, min andekvinna bär mitt inre,
Jag är och är inte.

Jag vill inte längre vara sedan du lämnade.
Jag säger det inte till de omgivande, de goda vet.
De håller händerna runt mitt tomma bröst.
Platsen där mitt kärlekshjärta
en gång fanns.
Det hjärtat gav de till dig.
Visst är det så att jag har ett vidare kärlekshjärta, det har jag alltid haft.
Men, det hjärta de gav dig var mycket speciellt.

Du lämnade ditt hem, det hem du sade inte var ditt hem.
Lämnade det och begav dig till en annan kvinna, en vackerkvinna.
Minns du min själs älskade att du sade att vi snart skulle leva samman.
Du tackade mig för att jag ville vänta,
Minns du min själs älskade att du sade att vi snart skulle leva samman.
Det blev inte så; du fann en vackerkvinna,

Jag står med tomma händer, söker svar
Söker frid.
Ber om hemkomst.

Varje natt vandrar jag till stranden
Lyssnar, i natten lever jag stilla ljus.
Dagens ljus är för mig mörker.

Min själs älskade
Denna natt har jag skrudat mig i vacker klädnad
du ser mig ej, du känner mig ej,
vill mig ej,

Ville aldrig.

Du sägs vara en vis man en vackersjäl, jag undrar vad du såg.

Hon står vid stranden
Hennes hår ligger stilla silver.

Hon blickar ut över älskat hav
Ser vågor andas.

Vind smeker stilla hennes vita sidenskrud.

Hennes armar hänger viljelösa ned,
hennes fingrar
gråter

Längtans blod.

Hon blickar ut över älskat hav
Ser vågor andas.

Hon har givit upp
Sakta förmår hon lyfta armarna händerna till bön

Tag mig in i din famn
Moder giv mig frids stillhet

Hon stiger in i hav
Den vita klädnaden böljar vida kring

Hon är för en sista gång en vackerblomma
Försmådd av kärleks regn

I gryning seglar den vita Lotusen
Regnbågsljusets guld

Havet vaggar
hennes
ljus

jag ser den helgade platsen

Hon vandrar uppför

Jag vandrar uppför de kända stigarna

faller

hopp
löst

ned


vid sjöns sida



mellan de två vakande


i deras händer

brinner eld

sakt mod



vind


lägger

indigomantel över


hennes bönkropp



där blir hon

Hon


Jag ser den helgade platsen

slussar

En fråga öppnar ofta en väg, öppnar oftast en väg.
Se kanalerna framför dig,
nej dotter far inte till Kina och flodbäddarna,
vi skall inte vandra in i risfälten även om riskorn är elliptiska.
Stanna nu här, du skall inte till Egypten heller inte till de höga skogarna,
stanna nu här.

Se kanalernas slussar.
De höga murarna
byggda i trappor.
Stenblocken är vattenmörka
Kylda
Vattnet är långt ned
Antingen stilla eller forsande.
Det forsande vattnet dånar tystar allt runtom.

För att båtarna skall ta sig igenom finns stora kugghjul,
de klingar järnsånger då de snurras runt
med stav i hand
Portar öppnas sakta
Vattnet forsar dånar fyller
Tankalucka

Så är det med frågandet.
Livet flyter stilla,
En aning stiger fram
Du snurrar kugghjulen
Ställer frågan
Får svar
Vattnet, forsvattnet dånar
Röjer undan alla tvivel
Båten tar sig fram
Ut till
In i hav.

Där synes skeppet segla med fyllda segel

Att inte ställa frågan är till viss del att dö en liten bit
Det är ett slags hopplöshet.

tänke

Tänke är hennes namn

jungfrulig

vacker
ren



hon är given ur gudars hand

hon flyger silverstrimmas

vitvingar



vida ringar





högt upp i skyn höres hennes sång


skriande
skränande

störande


pilar


skär blå sidenslöjors svall


blåskimmer faller ned i höga bergens dalar

där luften andas rena klanger

är
hög

i

är
fri

silverklockor mässingsklockor

klockor bjällror
klanger
skira


följer

hennes sånger är skriande skärande


är frihet


skär blå sidenslöjors svall


faller in i dalen



hon stiger fram ur bergens händer



skira blå är hennes kjolblad solögon ler i hennes hjärta


Solbruden i blå sidenkjolsvall


hon bugar sig inför



minns


är åter högt upp på klippans rand


ser de höga bergens dalar


utan tvekan


kastar hon sig ut



högt upp i skyn höres hennes sång


skriande
skränande

övertoner


lyssna bakom

till hennes sannsångs
lycko insikt

hör jubelsångens mod

ickestörande

jag är i

i
i
i

hon är given ur gudars hand

hon flyger silverstrimmas


vitvingars



vida


Ringar

ensamsteg klingar dalsänka

Stenar viker undan



Skarphörn



Lindar damm mjukt under



Dödslängtan




Hon vet


Stunden

Nalkas




Hon söker

Väntans

Plats



Ser älskad bergsplatå


Lyfts av örnens vingar in i stenars helgade krets




Vita Varg


Kom


Han kommer vakar vid hennes sida


Är henne alltid nära

steg in i handen

Steg in i handen

Den goda



Kände


Handen slutas om


Upplöstes

I


Allt


Handen den goda

Log


Öppnades



Mitt vara


Stoffskimmers fridsglädje


Stoffliv



Var förenat


Ett


I

Allt



Med


Ursprungets

Stjärnjungfrur


Vi log i natthamn

Fågeln

Varje dags natt, varje natts dag hör du henne, ser du henne.
Då du inte ser henne inte hör henne anar du hennes närhet,
känner hennes vingar famna luften,

Vind bär henne.

Hon är ett med hav, med vind,
Med alla strömmars rörelse.

Hon, fågeln du ser är allt det du skriver;

det lever en fågel här, hon seglar natt,
vind strömmar,
hon finner väg till hav,
badar vattens strömmar,

Luftströmmar för.

I gryningen höres hon stiga in i träds krona,
hon lindar vingarna om,
Hon sover dröm.

Barnen vaknar med lätta sommarsteg skyndar till havs strand
finner fjäderkrona sjunger högt i skyn,
ett av barnen finner lös fjäder,
fjäder föll in i hand,
hav strömmar in till strand,
Väter varsamt.

Barnet sveper mjukt med vänstra handen över,
smeker slät,
lyfter högra handen fattar om
fjäder.

Spetsen tindrar glimmar,
Barnet skriver
Hav
Sol
Vind
Liv.

Hon, fågeln vackerfågeln
sitter i träds krona

Hon ser,
bär dags sånger in i händers skålar lockar löven
risslar rasslar i vinds smekande rörelse

Fågels vingar höres mjuka lyfta droppar ur blads skålar
Klingande klanger av
svärdsdansers blixtrande
av regn,

dansande

Droppar knoppar vattenknoppar öppnas
Kristallotus seglar i himlens hav
strör klarhet in i ögons
Längtans brunnar.

Fågeln sjunger vida kring:
Nätter lever i dagars skönhet, är stjärnors ljus är blommors skålar
Drömmar spinner trådar

Vingar vaknar
Vingar slöjor
Händer

Fjäril ler, siden skrudens molnslöjor vandrar sjö
droppar stiga klinga
sjunger
sjung mitt hjärtas innerliga tack till natten,

Nattens skönhet är fri, fridsam, vind smeker stilla träds kronorlöv blad risslar rasslar drömmar vävastrådar spinnas

Fågel vaggar drömFjäril ler
sidenskruden stiger in i himlars havskira slöjordansar över sjö
droppar stiger
Fågels vingar famnar
bär mitt
hjärta
in
Tecknen andas djupa vattenströmmar
Hav sköljer in till strand,
vita anemoner
bubbelskum
famnar
om

För in i hamn

Barnet lyfter fjäder ser

Spetsen tindra glimma,
Barnet känner

Vind Hav

Sol

Liv.

hon minns

Hon sitter vid källan med vidjegrenar runt sig
hon flätar korg av pil

Hennes bröst gråter av övergivet hopp
han lämnade henne
med sorgesteg.

Hon flätar korg av pil, hon bär korgen på ryggen
korgen lyssnar till hennes kotsånger
vattenströmmar ringlar
söker giva liv.

Hon vandrar genom skogens skönhet andas vila
sol finner öppnar glänta till äng
hon böjer sig ödmjukt inför

smeker ängens örter ber varsamt om lov
plockar dem bär dem i
korgens händer.

Genom dagars nätter genom årens strömmar
vandrar hennes livssteg
hon möter ett barn
många barn
av livet

ser deras sårsorger
hon tar örter ur korgen, lindrar barnens plågor
hon nynnar sånger
till helande liv.

Hon minns det övergivna hoppets sorgsteg
Omvandlar det till
kärleks lov.

eftertraktan

Den lycklige eftertraktar icke den yttre rikedomen
den lycklige vet att den rikedomen sinar

den inre rikedomen växer
är hjärtats sjö


vid den sjön
synes de stiga fram


de vandrar från vida vilsemarker

dricker liv


finner hjärtknoppar


känner egna



hjärtsjön slå ut i blom





det röda dammet lägrar sig


i regnhänder





Träd reser sina liv



är



Savannblommor


i röda himlens hav

lösa trådar

Hennes skrud är trasad


trådar
hänger lösa längtar helhet


håret det en gång vackra böljande
hennes kvinnofägring
har mist sin lyster


stegen är grånade
utan dansliv


hon öppnar bröstet
ropar


Älskade se min grav
tomrummet du efterlämnade


mitt hjärtas vingar är dig givna
de höljer dig varsamt i kärlek


mina steg tynar sakta bort

mitt hjärtas kärlek förblir din gåva



Älskade lev lycklig
låt min gåva
bli din
kraft

var kärlek i livet

hon hör

Hon


hör hjärtats bön






ropar


in i stenögons

tårsvall



rött



mina händer äro skålar



med längtan

till



fyllda äro de


med omsorg


med ömhet


med

allt det du önskar



med allt det du drömt


med det drömda drömt


det du aldrig slutat drömma





mina händer lyfter drömmens slöja



du kysser


vägens

rosor



Hon


hör hjärtats bön

vid sjön

Du var vid sjön, såg bottnen
små fiskar simmade runt dina fötter


Vattnet omslöt dig med värme

Molnen var seglande fria vackra hade lämnat regnet bortom denna sal
åsktrumman sov stilla, spjuten stod lutade till varandra

Tältduken slöts runt
Elden brann i stenars krets
Plirögon, rynkiga åldersvisdoms ansikten log kärlek
Berättade liv för dig

de höga träden susade vind, vida fria gräsängder ropade, hästarnas hovar dånade glädjedjup ur jord, klipporna reste sig höga röda, örnen seglade vingbredd lyfte dig in i vingfamn seglade seglade

lade dig vid stranden av sjön

du var vid sjön, såg bottnen
små fiskar simmade runt dina fötter


Vattnet omslöt dig med värme



Sol vandrade



Vattnet färgades rost

röd rost

Venus
nynnade stilla vågrörelse




Sol gick i moln



Vattnet färgades smaragd

grön smaragd


Venus
nynnade stilla vågrörelse


Vattnet omslöt dig med värme



Sol vandrade

under trädet

Han satt under det stora trädet

hade somnat in i
sin självgodhets solfamn


drömde om hennes kropps liv

hon som var en av Hennes döttrar

Hon

kände hans drömska andetag

de framtagna bilderna


Hennes

jordvingar var kronblad runt


han tilläts


andades in hennes doft



märkte ej mörkermolnen
*
Det plötsliga är aldrig plötsligt
Det visar alltid sina händer innan
*

Han sitter under det stora trädet
i klar solfamn

han hade somnat in vaken
drömde om hennes kropps liv

hon som var en av Hennes döttrar

Modern kände hans drömska andetag,
de fria bilderna

Hennes jordvingar var kronblad runt
han tilläts, andades in hennes doft

det stora trädet andades bar knotiga visdomsgrenar

hörkände hennes mörkermoln
såg faran

det stora trädet andades bar knotiga visdomsgrenar
öppnade blad, händer fyllda av kärlek

vind susade runt
löven rasslade risslade

viskade; vakna.


han såg mörkermolnen, reste sig, skyndade till hennes sida.

med kroppsmantel

stiger jag in i vattnet

längtar till havet, känner vattnet



upplever att kroppsmanteln flyter av mig


är vatten


Fri


känner kroppsfrihet


känner vad buren är
att vara buren är

stiger in i hav

mörka vackermoln


blommande händer smeker trummans hud

visdoms
vishets

varm värme

varma blodsströmmars drömmar
rubinstrålar i
smaragds
hand


regnglittersång

blommande händer




känner hudars hud


hjärta vaknar


vattenfall stiger in i hav

ögon

andas ljus




vindars vackra hjärtrytm pulserande


fåglar


dansande vingsånger
silverpilars


guld
spets



alltets vävande skönhet


i sjön seglar
blomma

Skir

livssteg

Steg

skapade av och med givmild hand

till livsförverkligande

 

steg

 

Sulor

anpassade till vägen och avpassade till foten

material och form

sammanhörda

detta är underlädret

 

 

livet är ett sant verkande under

understegen är sulornas livsförverkligande.

ovanlädret är även det anpassat och avpassat

material och form

sammanhörda

 

skon är runt foten, foten bär dina steg

Se skönheten

skon skulle ramla av om det inte fanns

band

 

skosnören, band

gyllenband

röda band

band korsar varandra

 

sammanbinder

sammanhörda

handmöjlighet

framsträckt hand

mötande hand


se mötet
känn mötet


händerna blir kärleksskålar


Kärleksskålars händer

vingar
händer
hjärtgärning

vackerslända

vackerslända
hennes vingar sjunger rädsla

snart skall jag varsamt kupa händerna runt henne

lyfta henne

Ut

in i sitt hem

önskebrunn

Jag stod vid önskebrunnen



i stjärnklart nattljus

såg

alla glittrande mynt
i

rödskimrande
vattenönskan


i stjärnklart nattljus


med
silversmycket


jag en gång


för så länge sedan



mottagit


i evig andnings solström


ur hennes hand



såg


ansiktet skymta


långt ned

nära



kastade smycket i


bad;


tag mig hem in i din famn.

trollslända

Du vandrar på vägen, syrsorna höres sjunga


Gräset vajar vind

Stegen är hörbara
Ohörbara


Dammet
ligger
Stilla



Du sträcker fram handen



Ditt älsklingsgräs är där


Inramar bäcken



En trollslända dansar framför dig


Du beundrar


Stannar i



Trollsländan

Spinner skrudar av glasvingar


Lägges runt de sörjandes böjda gestalter

nyckel i hav

jag ser en stor glaskula, såpbubbla.



Egentligen är det skiraste kristall,
vingar av glas.


Benämner det jag ser för såpbubbla ty den benämningen lyfter fram färgerna i bubblan. Färgerna är verkligen opalens guldregnbågsljus.



Gudomens hand håller stämgaffelns öga,
andas däri.



Bubbla seglar in i vind, bärs till hav, följer ström.
Finner livsstrand.



Bubblan visar öppning, springa öppnas av,
strimma av liv.



Jag sitter vid stranden med nyckel i hand,
i kärlek låser jag egenviljan.



Kastar nyckeln i hav,
stiger in i bubblan,

är innesluten av ljus
Seglar med vind.



jag ser en stor glaskula, såpbubbla

skuggljus

Hennes längtans hav


Andas

Andas dröm



Hennes grenar smeker yta



Hans ansikte

Uppenbaras




Deras ögonljus



Är ett

Löv faller




Hon kysser hans ansikte fritt

vindmun

Sol


möter blad



trädskugga faller av


bjuds in




vita nervtrådar framträder


strålar

i grönoval


blad rullar sig samman




vindmun sluter om


toner ljuder höga



ljudar



Höga

oform

Droppe till droppe


till droppe

Stiger ur sand


Ur

form



fast form till flytande väsen


till ånga



kroppen är fast form


Droppar föll ned


blev form


strömmar vänder från oform till form


till oform.

pärlfolken

Hav andas


sandvågor är kropp



Hennes vackerkropp




livmoder

Livets Moder



andas rosenblad


Hav, silverhav, guldhav, livs hav



turkos blå salt


koraller

svävande mjukt hår



mun med rosenröda läppar öppnas


bubblor

är skapande, röd kärleks kraft


är ord, syresatta ord,



livgivande händer



Pärlfolken stiger upp ur havs andning

tvåett

Hon satt helt stilla vid kanten av tjärnen
såg dess svarta solskiva.

omgiven var hon av vindens leende


hon lyftes


hon satt helt stilla vid kanten av månsilversjön
såg dess svarta månskiva

omgiven var hon av vindars leende

strök med varlig hand över
hon såg hans ansikte vänt till svar

hon böjde sig till

deras ansikten blev ett.

i din famn

I din famn



somnar jag stilla



i vakenljus




stiger ur kropp

vandrar in i själsäng



lyfter fri in i sfinxsfär




andas

natts ljus

in i

dags mörker

ställd fråga

Länge hade de irrat i förtorkade markers dammvirvlar
Fötterna var rivna
Munnen var en torkad brunn
Läppar var spruckna
Ögonen
Strålade klara
Vingar vida susande vemodssång
Ekon av evig andning
Förde dem till berget
De blickade in i grottans mörkeröga
Lyssnade stilla
Andades

De lyssnade efter vilddjurs hungrande klor
De lyssnade efter vilddjurs tillåtelse

De var icke fridsstörare

De ställde frågan
Fick svar

mot mina länder

Dina händer

vilar tryggt mot mina länder


våra barn

lever solsångers dans

i vårkärleks
sommarkärlek


så långt bort från alla tings vara
så nära tingshas klanger


dina händer



vilar tryggt mot mina länder


vi är ett hjärta



våra barn dansar solsångers dans.

sättande

Ytterögon såg


isen bländande


hörde issångernas

sättande
sång



vandrade


borde

frysa


vara blåfrusen


kände fötternas rosenröda värme slå ut i blom




insåg

såg in i regnbågsdalens prismor


hörde

Kristallsångernas

sättande sångkärlek

möter

När dina hjärthänder berör mitt väsen




Smälter isen till blom




Min kropp böjs högre in i himlarna







Jag möter dig

att vakna

Att vakna och vara den leende solen är inte tvekan.
Att vakna och vara den leende solen är strålande energier.


Att vakna i den leende solen är att inse Solkraftens verkan.

Med en mild smekning smeker Solhanden ditt liv

Omfamnar ditt liv med handen, inte hårt
Inte kvävande.

Den milda smekningen löser upp dig, din kroppsbundenhet.
Den omfamnande handen håller ditt vara i handen.

Så öppnas handen
ditt vara dansar
virvlar
in i etern
alletern
förenas med sitt ursprung
allts
ursprung

ur sprung

sprungen ur
Rosor

Stjärnhimlen.

Det är svårt att beskriva, levande beskriva bilden av handens öppnande ty det är en upplevelse, en djup innerlig upplevelse inom vilket allt försvinner/upphör samtidigt med en stark upplevelse av uppstigande, växande.
Ändå är beskrivandet så självklart lätt, eller rättare sagt skeendet så självklart lätt.
Visst är det en dans inom vilken, med vilken ditt vara förenas, sugs in, upptas i stjärnsfären.
Samtidigt är det röksignaler.

Nu ser du elden, du ser röken, du ser en man, en kvinna forma röksignaler med en filt.
Filten är en vinge.
Du finner inte ordet för den rörelsen; skaka en filt, men hur skall du kunna skaka en filt över elden, det är mer en fläktande rörelse, en andefläkt.

När du nu är i stjärnsfären inser du att du är en stjärna,
En sol i den stora Solens famn.
Du inser också att du alltid är i Moderns famn.
De vill inte se sitt barn gråta.

Livet är ljus,
Fader

Livet är värme,
Moder

Till kärlek.

Hälsa livet varje dag
känn hur du regnar in i handen

Hur handen varsamt öppnas


Lägger dig
I din bädd

Din jordbädd

Känn livet återvända.

naken

Hon ligger naken hud


vid havs strand


innesluten



sandkornblommor glittrar salta stänk i håret



vingsvep lyfter vita skirslöjor över




hans fotsteg äro nära



springa öppnas av




hans hand


kupas runt hennes hjärta


för en tidsstund



ser hennes ögon



ljusstrimma



han ser sanden rinna ut mellan fingrar

på lina

Ögonblicken vandrade
på en lina

fjärran
nära
här
där


solstrålsdroppar blixtrade leenden
kastade boll


såpbubblor svävade fria
drömmars
liv



luften sjöng vingar
lindades om


spred skönhet vida ikring



höll vandringens ögonblick i hand



linan sträcktes över havs händer
vita ark hördes gladsmälla med vind


Havet
vände händerna upp


vita arken började blomma


stranden skimrade flimmerljus


linan log
böjde sitt ljus omkring



ögonblicken slog upp sin famn såg ringens gyllene krets




Vinden sjöng det finns inte början det finns inte slut

eldflugor

De var renade



lämnade reningen
sökte eldens värme



trodde sig finna
fann dess förgörande egenskaper


ty deras sinnen var icke skolade till att möta eldens ande


de såg eldens inre skönhet



eftertraktade den
dess stillhet



innehade icke redskapen





greppade om dess yttring

flamman



blev eldflugor.

åldersögon

Älskade åldersögons hamn
giv mig åror
att ro


till

frids ro


giv mig det jag alltid sökt


Det


jag alltid visste

fingertrappa

Kvinnosjälen

såg


stillhetens vingar
försvinna


stiga

upp i skyn


anade trådens sträckning

violmolnens ljus
händer


sänktes
ned



hon klättrade uppför


upp för fingras trappsteg


återfann


fann åter


stillheten i skyn


violmolnens ljushänder

kupades runt

i dunhand

Hon såg från molnbädd

vita blommor
vita slöjor
vitas
steg


dunet seglade
svävade
in


drömde om vitmarker


såg

skottens stjälkars pärlors gröna öppnas

hon såg vitblommor
vissna
ned


stiga
in
i


viljande
vitas
steg.

tärna

Tärna föll till jordsfär
önskan
ber
in

hon släppte vingarna
blev armar omfamnande

hon sågs
sågs
ej


barnet
kvinnan



Hennes tår smekte mjukt
ängder

gräsets silver sköljde solhav

klarhet strålade stark

han den vitpälsade var alltid runt henne kände
hennes gråtande fötter
tårs söndersmulade
knoppar

nedfallna valv av tungbördor

han slöt henne i sin famn
bad vingarna fria

hon

återvänder alltid till hans närhet.

längtan

De

hade tillrett bädden i skogssalen
den stora stenen bär mossa
bär vitskimrande hudar

givna av hennes
Nära


hon lades i bäddens famn


han fann henne stilla


knappt
skönjdes hennes andetag

hon viskade

Älskade
denna min vandring är över nu

det är dags att släppa

låt mig


gå hem

avskedets stund

Älskade
Det är så att avskedets stund är kommen, gråt inte.
Det är så att avsked måste finnas, ser du bilden inom dig,
sommar, höst, vinter, vår, sommar, höst
Vinter
Vår

Handen glider ur

Glider

Ur
Den andres

Det är inte att glida ur
Det är att glidflyga

Ser du segelflygplanet, linan mellan motorflygplanet
Segelflygplanet lyfts, finner vind
Linan släpps

Vem är vad; jag lämnar min kropp, kroppen lämnar själen anden
Vem är vad vad är vem

I natts skönhet vilar jag i min bädd
I dags rörelse vilar jag i min kropp
I natts stillhet
Dansar jag molndans
Flyger fri


Det är en mjuk smekning
En vindpust
Älskade ser du bilden fjärran nära
två människor, två liv vandrar samman hand i hand

Den enen bliver kvar i jordsfären
Den andre har vandrat sina steg

Du ser dennes hand mjukt stiga ur den andres

En fjäder lyfts av vind

En sista gång
För denna gång

Möts deras fingertoppar

Den vilken blir kvar i jordsfären blickar upp

Mot
till molnen

Ser molnets gestalt omvandlas

Älskade
Sörj icke, jag vill att du dansar festglädje med mig
Så är det

Då stegen är givna
då väsendet har givit alla sina steg vidare in i jordsfären
förverkligat allas vår gemensamma vilja måste den tillåtas att vandra bort

Vandra bort

vidare - vidare
Vida

Fri
Fri till liv

Älskade
Det är inte att vandra bort det är att hämta upp
mångfaldigade steg för att giva alla stegen vidare
Håll mig inte kvar, var lycklig med livet med kärleken
Hålls väsendet kvar blir fötterna rivna eller det är mera så att väsendet inte längre har sulor under fötterna
Detta resulterar i blödande steg
Sårsteg.

Älskade
Allt är väl.

avsked

Kvinna

Av sked
Av sked är du kommen i givandets gest

Skeden är av silver
Kvinnosilver

Du håller skedens svar

Varsamt
Utan att spilla en droppe

Tar du den till din mun
Ögons mun

Dricker solelixir

Av sked
Av Sol

Av Solhänders stjärnstoff.


Man

Av sked
Av sked är du kommen i givandets gest

Skeden är av guld
Mansguld

Du håller skedens svar

Varsamt
Utan att spilla en droppe

Tar du den till din mun
Ögons mun

Dricker silverelixir

Av sked
Av Måne

Av Månhänders stjärnstoff

Så talar era stämmor rena klanger
Kärleks klanger

ekosteg

Deras steg susade över vägar



Ekot av dem

Dog bort



Deras steg susade med väg


Ekot av dem

Uppstod



Till

Framtidsvision



De synes dansa i varandras famn


I varandesfamn



I skymningens gryning

ankarkärlek

Fantasi




Fantasteri




till
vinstdrivande väg




Ankarglömska



skeppet
glider ut ur hamnen
vind vaknar
skeppet slår mot klipporna
går på grund
in i grund


ankaret var icke förankrat



jordfäst
havsfäst


handen vaknar

förtöjer

skeppet vaggar nattsömn i stjärnhamn
fostret vaggar i moderns hamn


fantasteri i en bejakande upplevelse

fantasteriet är fantastiskt
underbart
under
bart


skuttglädje

fantasion



solstrålars


meningsförankrade

ankarkärlek
...

vågvirvlar lindas
runt vatten

försvinna
bli

en skål

Kropp
Tar in liv

Möter

Sand tar in liv

Vatten
Jord
Luft

Varje steg lever

i varje sandkorn

I varje vattendroppe

I varje

Varje

Lindar sandmantel runt

Lindar Sandkorn runt


sandkorn


Intet upphör

Allt är

Evig rörelse

silversked

Han sträcker fram silverskeden


säger leende


sätt dig däri


tumme och pekfinger håller skaft


gungeligunga
vaggelivagga

gungas
vaggas


sov så sött






skaftet är
en bladform
ovalform


skeden är en skål
en halv valnöt


Är en skål
Är en skedform


mun utan ansikte



tag silverskeden i din mun
dyker upp
stiger fram
inom


jag får upplevelsen av; väg dina ord och bli buren


inser vad orden: hålla skeden i vacker hand betyder


den glupske greppar hårt om


den kännande
balanserar skeden


bladet

känner exakt vad den har behov av
denne roffar icke, äter icke glupskt

denne kvävs icke
*
*



ord uttalas

vinst eller förlust


frågan är


om förlusten är vinsten


Ur

Indigomantels andning



Synes stjärndiademets himmelsgulds

Silverstrålar





Diamanter samlas


Håller råds lag
*
*
*



Ur molnhand


Sträckes silversked







Klaraste stjärnvatten

Tindrar




Känn ditt innervattens

Varmkällor

luft tomt

lufttomt

rum


luften är där alltid



ordtomt rum



luften är inte formad i detta rum


det är det tommaste tomma, det mest fyllda
*

musik väver
runt dig

löser upp kroppen

du är elementens rörelse

du är tommaste tomma
Mest fyllda

det finns många visande bilder av detta tillstånd
den vackraste är;

stå med fötterna brett isär

säg
Aah
i kärlek

känn värmen stiga upp

lyft armarna
säg
Aah
i kärlek

känn ljuset fylla dig

känn ljuset
känn värmen

lyfta din mun in i leende

ditt ansikte är nu
leende värmes ljus

svärdet stiger upp

Svärdet stiger upp ur den djupa sjön,

ur
dimman

urdimman


det strålar en sol på dess spets; en pärla


strålarna visar den inre stjärnans samlade - ”komprimerade” ljus

visar strålarnas effekter

energiströmmar



Allt
stiger fram klarare



Allt
faller samman


vittrar samman

vittrar är här att bli inget i allt



Allt i inget.
*
*
*

ett skifte


inom varje väsen
ett färg- klang- skiftande



allts skifte

skifte andas färg



skiftens
ande



andeögat öppnas


ett skifte träder ljus in i själs tyngd


Svärdet stiger upp ur den djupa sjön,

ur
dimman

urdimman


det strålar en sol på dess spets; en pärla

ur öga

Hon

sveper dröm ur öga


ger drömmen

vidaresvar



steg in i kargland



drömmens vingar bär henne



Vidare