onsdag 30 april 2014

den 30 april 2014

(så ser det ut)



i ängen landar
stenar


de har plogat himlaåkrar


vida
vida



i ängen landar
stenar


för så ser det ut


fåglar komna ur sunnanvinden
notus händer


ängsgräset
lockar in till vila





kärret med vasshöga
inväntar dessas
ankomst


grodor kväker
i prinsvind


skogen andas lä
i det vitsippsföljen




väver klarhet


*

(kork)





djupt
andas hon



in




sätter korken på


i flaskan med
det



ogenomsiktliga
glaset




hon ser ut
in ser ni ej




hon ställer flaskan
där



damm
kan bygga glasberg





hon lyssnar i kärlek

till stegen
runt om



det är
bäst

*




(ängsvagga)

fågel
i äng


vaggar gräsets nedtrampade stig


kornen är många
till

tistlar
till revor


höken svävar lågt
in över


fågel i äng
är hans andra vinge


jorden är ett ägg i bidan

*




(violeldsljus)





purpurhavets djup
är skymnings
komna


hon vandrar i sandens
rosengårdar


bär vit
kaftan


tankarna är lindade
i himmelsblå turban


hon rör vid purpurhavets djup



varvid
aftonblomman
tänder




stjärnornas nattvandring

*


(stenhjärta)


här
sitter jag
med alla stenarna
i min famn

så vackra ansikten


snöleoparderna har skiftat spår
ögonsmaragder gav havs anemoner
valarna är uppstigna för att du tydligare
skall höra sången

och havet doftar valarnas hud

och regnet
vårregnet sköljer mina drömhänder


fyller bägare
av lav


hon flyter
uppströms


ur kärrens tuvgräshänder

länge har hon lyssnat
ur västandalens ådror

hört


lyssnare
du tror väl inte
kärret
är sänke
hon har rett ut tovorna
de skymda

lyft undulater
in i skogshimlar

nu sitter hon
med stenar i famn


spinnandenystan


smeker av dem
mosstrandade täckelser


stannar i
en

rörelse

kunde jag
med mina tårar

beröra ditt stenhjärta


hand smeker
kind


det har du gjort
så länge jag kan minnas


han stiger klarnad fram


här
sitter jag
med alla stenarna
i min famn

så vackra ansikten



eldsflammor
dansar ur regn

*


(stengäss)



stenarna 

de 
tunga 


en gång klättrade uppför bergsrygg 
stigarna lagda 
i sjuende 
blad 



tolv kvinnor bar lågor i händer 
den trettonde andas 
mod 



stenarna nådde 
utsikten 
sattes 
i ringen av 

skogsstjärnor 
vita 



lotusar 
burna 
av 

hon vilken vandrar i vinden 



stenarna 
de 
tunga 

har vilat längre än barken minns 


och vad gör det 
vad gör det 

ler 
minnesbärare 




sakta har gässen 
vaggat 
närmre 
kanten 



i varje sten finns ett ansikte 
en rispa 
där de 
nekat 
sig 

liv 



nu 
rullar stenarna utför 

lätta 
lätta 

lättade flyger gässen 


cirkeln är 



helad 


hon vilken vandrar i vinden 
susar 

kärnorna spirar 
körsbärsträden blommar nu 

kyssta av fjärilsljus 

*

(”)

sätt pennan till bladet
skriv den droppe vilken fallaer in i dig
det är den rena tonen

*

(”)

det finns stillhet det finns oro
stillheten är alltid närvarande i dig
våga träda in i ditt öga

*

(”)

blomman släpper bladen näri doften manar dem
lyfta slöjan vilken täcker gryningsbörden

*

(”)

fåglar flyger med luften
fiskar simmar med vatten
egentligen är människan den enda vilken vandrar emot
mot

*

(”)

tonen vilken rör vid kinden är ren
lyfter ädelstenar klara


tisdag 29 april 2014

den 29 april 2014


(fjällsång)

sången
rinner nedför fjället


given ur hjärtats röst


lyfter kölden ur bröst


händer kupas
runt bäckens strömmar


han bjuder fjällets rena toner
ur handskålar


björkarnas väna följen
andas skimmerblad


bär klädnader av vitt in i tonandesvart

snöleoparden
spinner väven

*

(älskar)

jag älskar
därmed är jag
allt annat är illusion


*
(läskandepapper)


hon häller sand
till läskandepapper


strupsången
stiger moln

vrider sig
ur

bojor


sol häller
stadgefäste

hennes armar är skurna
våder

ärmen är ett nät
håller skenhjordar i lugn

jag måste ordna
de skarpa kanterna

låt ej mina blad
skära
fingerblad


*

(vaser trenne)

trenne vaser
blåtonande

håller gyllenslinga

orchide
skapad i bergsljuvas toner

granitskiva
är lotusars sjöhavda


månstenar utbredda
fyller natt

*

(tundra)



tundran är
avklädd

permafrost vakar
i stigande solångor


disfolk svävar
stillro

strör medhavda pärlor


hon andades dem
ur ögonkärlek

de kallar in regn

regnfolk vattnar
ur silverhänder


hon viskar gryning in i blottad hud

*

(”)

räds ej de ord du känner igen
kanske skrevs de av en annan hand en hjärthand
alla händer är fränder
dessa ord är hjärtoblater
smälter på tungans stillade uttal
så gör vinterisarna
och vildblomstren återkommer i samma gestalt
skepnad

kanske ej exakt i samma på samma plats

det levande ögat är ej kopiator

*

(”)

ett är skrivet
i begynnelsen var ordet
i begynnelsen skapades ordet

ser du denna gryta
ett ångande vatten

ur ångan stiger gestalter

därför säger vi
doften är det högsta
kärlekens mognad

*

(”)


jag älskar
därmed är jag
allt annat är illusion

*

(”)


jag hatar
därmed är jag
hatet kväver livet
kärleken läker hatet
så säger jag
du älskar
därmed är du
allt annat är illusion

*

(”)

ånga är icke ånger


måndag 28 april 2014

den 28 april 2014

(rosenaplar)

vita sväva de

in i skimranderosa

grenar sträckta
in i solhav


träden
träden i fruktlunden
bärlunden

grenar sträckta in i månhav

sju rosenaplar

bildar
ringen av

fjärilsro


rötterna andas
jordvärme

till stammarnas
barkmantlar


kärnskalen
spirar nu

*

(boken)


boken
är de blad

trädet
skänker


en kärleksgåva

inbunden med
silkestrådar


pärmarna är livshuden

boken är skriven
med tecken ur hav

*

(täckelyft)

marken
lyfter täcket

lapptäcket sömmat
vid vintereldens
gnistdanser


sköldpaddsmor

gav mönstrens
inriktning


äggen är lagda i
kiselsand

*

(ängsklockor)

fjällen bär
ängsklockor

bjällror

hon bar runt vrister bara


näri hon svepte
kryddofter
inunder baldakiners böljande segel

*

(drömspår)


hon sitter vid stranden
målar

med slutna ögon
drömspår

havsbrisen
rör vid


suddar ut bilden hon gjort

hon öppnar ögonen


ser en fjäder falla
mjukt i havet


så lätt väger det gjorda
i det kärlek

verkligen är


örnen landar i hennes hand


det finns en tyngd
vilken ej är tyngd

du kan flyga
med en fjäder
det kan du

ändå behöver du
helhetsskruden

fri

*

(”)

de gjorda fantasierna
de tillverkade
stöpta i form
skymmer livsfantasiernas skapandelåga
och flamman är icke hetare än dina händer kan bära

*

(”)

löften är vackra
giv dem ej för att få behålla det du ej kan hålla
så många ickehållna löften gråter
i öknarnas stränder
strandlinjer

*

(”)

livet behöver ej bestå av stora svepande rörelser gester
det kan bestå av låt oss säga
ett minimalistiskt korn
att du lever detta korn
skänker livet liv ur detta nu
lyckokorn

*

(”)

förädla stammen i den ödelagda tempelgården
stick detta strå in i marken
där rosenbården lämnat kvar rötterna
se källan sippra fram ur denna rotstam

*

(”)

släpp dina gjorda bilder
och dessa gjorda är tillverkade
tillåt bilderna flyga in i elden
se gryningen nalkas ur glödbäddens pulserande andning
lyssna
varsamt

*

(”)

språkförbistringen ger fritt utrymme till tolkningssläggorna
i smedjan är släggan ett redskap till järnsmidande
låt det smidda  svärdet
språket ljuda rent
klangerna är ordbilden
svärdet är ditt förklarande ljus
detta svärd är i din hand
avvägt för språkets renhet

(”)

det finns en tyngd
vilken ej är tyngd

*

(”)


du kan flyga
med en fjäder
det kan du

ändå behöver du
helhetsskruden


söndag 27 april 2014

den 27 april 2014


(och hur)



och hur skall jag kunna älska mig själv
när dessa ögon
bränner
hål

upprepande
upprepande

på dessa försök

försöker se ögonen
viska
du är älskad barnet vårt
ögonen flyter liksom bort in i vrån

genom att så sker förpassas jag in i den vrån;
kanske där i vrån hör jag ögonen viska

och där i vrån sitter jag så placerad
för kanske jag där i vrån
om jag följde deras blick
kanske barnet kvinnan skulle
höra
ögonen viska

i vrån blev jag kvar
bojad
slutligen av mig själv

alltid detta, denna brännande upplevelse
detta skri vilket tystades
älska mig
låt mig
uppleva
detta
så illa har jag gjort mig själv därigenom möten
hur skall jag kunna skrubba bort älska mig

nej
jag kan inte
ångra
mina vandrade stigar
de är lagda

huden är ökensandens
pergamentsblad

djupblå tatueringar vända inåt
stundtals i hennafärgade toner utåt

det är det där med alla brända segel
de brutna masterna
alla mina vrakdelar jag ser
*

(sandklättring)

sanden klättrar
lägger mjuka dyningar

spåren
beduinerna skänkt
är
pergamentsblad
ökenrosor
änglarosor

lindrade de
öknarnas brinnande längtan
beduiner vattnade
öknen
med

sina hjärttårar

sältan steg in i
nektarpärlor

brunnar steg fram
vattensmycken
o a s e r

sanden bjuder mjuka dynor

se
stjärnan tändas i öster
släckt var den ej

hon följer dessas vandring

*

(så sade hon)

den man vilken älskar
verkligen älskar

uppvaktar
utan rädsla för att bli avvisad

uppvaktar
varsamlyssnande
icke påträngande

stannar i av visad till dig
inväntar bejakelseträdets andning

och detta uppvaktar är en väktargärning

hon avvisar ej
meningsbörden


den kvinna vilken älskar
svarar ur

rosentemplets stämma

*

(just detta)

älskade
just detta

att ej viska
älskade

är det svåraste


så många
årsringar lagda

den delen är ej den vackra tomheten

giv mig styrka
se

helheten

*

(skrubbar)

jag skrubbar mig
med glödande sand

mitt hopp är
att bli

av glas


tydlig

*

(vilarstilla)


hon vilar stilla

gången i
skogslä


inväntar regnens kommande
närhet

fötterna är svedda
är bara
händerna är
brända
är bara


valven är broar siarbroar mellan
där här när
händerna är räcken
stödjandegester

öppnade är de
slutna drömmarna


rädslan är en brusten knopp


skalen seglar vida
i bäckens åder

tjärnen
omfamnar


hängiven
andas hon

meningens källa
stigen ur bergsgrunds oblatsblad

*

(”)

det lästa är inte alltid det lästa
det talade är inte alltid det talade


(”)

allt har en ton
så är allt den vackraste av symfonier
samstämd

*

(”)

den flämtande lågan stiger
i upplevandet av hjärttonens rena stämma

*

(”)

det enda behov som finns av hemligheter
är givandet av glädjegåvor

*

(”)

tankekorn är frön
vänta tills skalet spricker

*

(”)


den vilken älskar
uppvaktar utan rädsla för avvisande