torsdag 31 juli 2014

den 31 juli 2014

(klädnadsfall)


mjukt
faller


klädnaden ned


hon stiger ur fållen


dyker
in
i


havets azur


han följer
en kvinnas färd


upp
stiger hon


en sjöstjärna


lägger en vit anemon
vid hans

stegfölje

*

(handtag)


han tager hennes hand


berget
bar dem i natten


nu
reser de sig
ur höljebladet


ser
in i varandras
ögondjup


rör morgonblommans
opalskimmer


dyker
in i havets
mottagande händer


skogsfolken
fröjdas


älskar vattenfallets gryningsdanser

*

(saktmodsstämma)

hon vandrar
i det vackra
saktmodets stämma


mon
omsluter

hennes fotblad


revor
läker
hennes blödande minnen


stenar lägger mantlar
runt hennes axlar


skymningen
en glödande eldskål


bränner ärren
in i askregn


hon stiger upp
stiger

in

*

(rotgrävan)

roten
de grävde om

roten
varrunt
de myllade in


ljusskogarnas
umbrapärlor


tiger
i begrundan


framstiger
skimrande toner
i umbra

tiger stiger in i bilden



roten
de grävde om
roten varrunt
de myllade in


ljusskogarnas bud


där
i kretsen vakar
en tiger


kommen ur milsvidas färder


han har följt
akaciablommans

månblivan


det växer
en akacia

på hennes grav



hon skänker värme
in i rotens stämma


och han
rör
vid

hennes vandring



*

(resandevind)



vinden
reser sig



ur bojornas
härbärgen


hon reser till länderna


där klipporna är händer


vilka giver
havet



fart


*

(”)

ser du
en gång
det var en gång
är likt ökensandens vågor

*


(”)


allt visar mångfald
och visar allt enfald är enfalden hjärtats stämma
hjärtats stämma lyssnar till mångfalden är alltid en
splittras
är skalets känsla när hjärtats stämma tystas i din rädsla
av det du ser
förtröstan tillit
är ett vackert återkommande


*


(”)


de kallades för tokar för narrar
hur skulle världarna
de världar människorna tillverkat se ut
utan just narrarna tokarna
vilka viskade in i kungarnas öron
drog kungarna lätt i öronsnibbar till vidgande av hörselgångar

dessa människovärldar skulle troligen vara skyhöga mareldar
just
utan
dessa narrar tokar

nåväl
mareldar är dessa tillverkade världar

de kallade sör tokar för narrar
hur skulle världarna
de världar människorna tillverkat
se ut
utan
just
dessa narrar tokar

dessa tillverksvärldar liknar väl schackbräden
väl vore väl om tillverkarna följde reglerna
schack kan vara en god mästare i begrundan av
bakombarnet nubarnet framombarnets stigar
det vilket sanning är; sannhet
det vilket ansvar är; an svar
det vilket konsekvensen av tillverkan är

konsensus ligger nära konsekvens

de kallade för narrar för tokar
ändå
var de just
kungens närmsta förtrogna

begrunda detta djup
begrunda allt det just dessa tokar narrar visade
de lyfte bland annat tyngden
kanske upphävde dessa tyngdlagen
lagen om att ej tillåta
lindansösen
dansösen övade lätthet
och vem
är hon

dansösen

onsdag 30 juli 2014

den 30 juli 2014

(en gång alltid)

en gång
alltid


gömde hon sig

skämdes
lärd


skammen inplanterad
i huden


nu
lyfter hon kruset


ur havet stiger en krusning


vandrar till brunnen


detta
är min bön till dig


med lov
hämtar hon vatten


fuktar
läpparna


smak
ur jord
ur lera


ur de vilka vakar
i nätternas gryningar


hon vandrar
till


släpper kruset


skärvor lägges i ring
runt en kvinna



jag var jag är jag blir
det jag är jag var
nu är du kruset
vattnet
brunnen
jord
lera
de vilka vakar
i nätternas gryning


älskar vi varandra


solskärvor
månskärvor

våg
du vågade
vågar
våg

*

(lugnbete)


de betar lugn
där
under

silverträden


de
med de milda ögonen


klövar andas
in  klöver


frukterna mognar
i nattskärpa


sherpas leder vägen
stigen


hjorten är
ett vakande

lanternaträd

*

(alltid velat)



har jag alltid velat vandra
i skogslä


vid havets spetsbård


uppleva havet
röra välkomst
vid mina fötters närvaro


har jag alltid velat vandra

dessa
vackra
stigar


där grindarna är öppna
fästena ur bergssmide


där det öppnas är det slutna
det slutna det öppna

sannhet
andning


ren
närvaro

med en hand vilken
välvilligt
håller min

så kan vi stödja varandra


näri mjölet siktas
i kvarnen

näri
nöden

sviktar stegen

i visshet av nådens
alltidnärvaro


har jag alltid velat

*

(sommarfamnan)



och jag
famnade varsamt

sommaren

i mina händer


doft given
ur smultronblom



en svanvinge
löstes ur berget


rörde vid
mina ögon



rörde vid
de tystnade


dragen

åkervindan
binder



renfanans
solar

*

(vilandehand)


du
rör vid
den spräckta linsen



böjer sakta

sakta
ut fingrar
slutna i kramp

grepp


en hand vilar stilla
tillåtande

i din


visst darrar handen
skälver
handen


ett slutaröga



du
rör vid den spräckta linsen

i den öppnade handen
sker

helandet

*

(näverkont)

berget
en näverkont


flätad av
släppta


barken


doftar
bark
doftar kåda


ur havets uppstigna soldroppar


bärnsten
värnsten
*


(olifa)

det mattade
bestryker han

med olifa


så lyfter han
bergen

in i hennes händer


djup
blå
svanevingar


höres öppna
flodens källa


varvid de instiger


i sjöns

klarhet

*

(”)


säg varför flyr ögonen skönheten
varför vänds ögonen in i splittergranater
landminor är dessa flyende ögon
tillåt det ni bar med er i era händer
det är den gåva ni bär att giva; skönheten
ert
allts
samarkand
förbind er med dra hjärtan

*

(”)

dessa ord
ständigt vänder orden i nedtecknandet bladmeningen
inte vänder som så, möjligen till sådd av
eller till seende
förbind
kanske är detta ett förband lagt om sår till helande
kanske ett förband med marscher
så låt det städse vara ett kärleksförband
lyssna till orden
tvaga dessas pålagda negationer
se innebörden i vidare perspektiv
kanske är detta att likna vid att vaska efter guld i floden
eller givas en opal i mörkret


tisdag 29 juli 2014

den 29 juli 2014


(nattandning)

stilla
stilla

vakar
nattens andning


träden är väktare


reser vida
ögonstigar


ugglan sveper silver


in i
ängsöga


glittrar gryning


i morgonblommans
närvaro

*

(sju)


pilgrimsfalken
lämnar stengrottan


den vilken sanden
bäddar
om


svävar
över
havens skogar


möter
ängshöken
lämnar trädgrottan

den vilken mossan bäddar om


pilgrimsfalken
ängshöken
lämnar sångkorn

in
i

åkervingen


ur bergshöga
stiger snöfalken


trenne skriver cirklar



hon
river färg i morteln


löparen är ur glassmide

förenas med trenne
gör nordan
gör sunnan


örn
kondor

femklang tonar
pentatonik


albatrossen
höljer skönheten


sex klanger
landar vid hon
henne


sju håller råd
lyssnar till eldens ur
lämna är
sju strängar av enhet

alltid
närvarande

*

(stegrande)

stegrande
molnhästar


betar solgräs


manar
skimrande
blad in i blom


rosorna lyfter
doftvingar


lavendelträden
skapar lugn

lugn

ditt hjärta kvider
kom
kom dansa med oss

moln sträcker händer
till ett kvidande hjärta


moln
molnvandrare

under stenrösen lade de dig
så mycket har du burit

kom
kom låt oss landa
i lotussjön


lyfta stenarnas sånger
in i friandning


hon svarar molnen
skänker livet lugn
lugn

lugn

*

(skoknut)


älskade
du knöt skorna
allt
för
hårt

stigarna sinade
pilträden löste korgarna


släppte bladen i sjön


där
i gläntan
av människolyor

där
där stigen
rinner nedför sluttningen

där
där riddarsporrar
är väktare


vallgraven
grävde du för djup


kedjorna
till bron
klippte du av

älskade
jag sjönk

sjunker allt
djupare in i
djupen

kan du ana
min röda skrud


i vattnet
vilket omfamnar
min närvaro


*

(”)

så många örtsängar
örterna helar
låt orden vara ordsängar
öppna orden med givmild hand
låt rökelsen hela vägen

*

(”)

gester av komme
gester av gång
leta ej skillnader
se är i gesten öva din språkgest

*

(”)

du skriver lämna i väl medvetande om lämnas skikt
gesten visar innebörden
ändå är det så att gesten är en
ty även om du lämnar i meningen gå bort
har du förhoppningsvis lagt en gåva på
i platsen där du var
så är lämna i alla meningar en givandegest
liksom övergiven kan vara över given
det vill säga
jag ser medvarandets behov
lite grann som
lämlar

*



måndag 28 juli 2014

den 28 juli 2014

(nätväv)

nätet
är

vävt i åtta
i nio

tråden spunnen

av

himlars guld

socker


skymningen gav
saltkornsdroppar

gryningen förde dem samman


nätet är helt
nära den tolfte
månporten


ett marängmoln

*

(vad har)


vad har jag vetat
om

att älska

vad
vet jag
om att älska

vet
veta

det går ej att veta



kanske var jag

är jag
ett vetekorn


kommet ur
den torkade
spruckna
jorden


mitt hjärta
är


en blödande flod


jag drunknar

*

(svalka)

svalkan
söker jag


lutad
till

trädet med den vita stammen


skådar
in
i


sjöns
skimmergröna

med stänk av järnhalt


lyfter
blicken


möter
städse röda
bladen


passion
skönhet


en susning drar genom
öronen mina


ett minne
ur ett rothav


*

(samlade)


de ljusa
är samlade

i skogen
med de sällsynta träden

så älskar dessa folk träden


stammarna
skimrar

in över hav
ljuder


druidens stämma


från templet svarar
en kvinnas silverrena sång


dessa bådas ett
rör djupt vid


människoflodens
släckta lanternor

*

(flodfolken)

flodfolken visste
hur träden bjuder
färden

nedför

hur vassen flätar
sammanhållande
band


när färden är nådd
stranden


löser vassen flätorna


stiger träden
in i skog


bugar flodfolken
i hjärtglöd


tacksamheten
i rakt nedstigande


vattnar
svartnade
kol

*

(hudtvagan)

så tvagade de huden


tills huden
förenades
med allt


så lever de
i
med


de glömde sina vill
ty de såg livet sina av detta vill


i vilje
glömde de
och detta glömde var skönhet
ur detta glömde
steg klarhet

icke jag
gudomen i mig


mitt hjärta tillåter jag tala


detta var
detta glömdas skönhet

*

(”)

dessa separerade ej kärnan
dessa kupade händerna
jordbäddar runtom
i dessa händer växer viljeträden

*

(”)

kärnan bär hela stjärnrymden i sig
detta vet barnen
upplevandevet
helt utan
åtskillnad