lördag 29 april 2017

sveper om




sveper om vindar
skirgröna blads dofter
saven stiger in i kalkar
bjuds
gyllennektar
ur öppnade händer



suset rör vid hörselns ingång
havet brusar
med doft av tång
sjögräs flätar
korgar till snäckor
vilka nynnar vaggans  utgångs ro





eken skådar in i stenens ansikte
följer ådrings sejd
eken rör vid samtalstonen
fränder förtäljer kors vägar


fredag 28 april 2017

minns




med hjärta
i händer
kryper hon in i
ned i jordens täcke

minns


förtvivlan river sönder
den hud jag skrev minneslappar på
lappar för att minnas


det finns
jag finns


torsdag 27 april 2017

med


vakar med eldens hjärta
diamanten bär svarta slöjor
vid altaret lyfter han hennes slöja
hennes ögon skimrar i
diamanttoner




han hör moder jord
andas bejakelse

de förs med
vakarhänder
till vägen

de bär



pioner växer i himlars jordar
djupblå violetta blad
bladen viks ut
regn

faller in




det växer en rosensjö
i ängens öppnade händer





med jord
ur händers längtan
är krukor i lera fyllda




de röda
med starkt doftande blad
följer ensamkvinnans rörelser





natten svepte in is runt axlar
stjärnor målade med gnistrande vatten
klarhetens spröda stämma


hon bäddar in sig
i tystnad





händer lagda över bröst
krokusbårder


följer 
mantels öppnade fåll




den bäck silverkannan
hällde in i fritt flöde
utan hinder




skogsbävrar

ler med vattenstänkta ryggar

onsdag 26 april 2017

jordmåne hand




sköljer hand
ur lagd handske




andas in
flodens sånger


möter



sävgräsets
 morgonhymn




tonen landar i jordmånens hand


skalet 
öppnas i solbad



blomma doftar
skönhet


måndag 17 april 2017

ett-inteär



vad är egentligen falla
är detta att stiga ur skalet

kvastarna lyfta ur skogskälla
hölls i händer fyllda med kärlek
följde stråken med spilld smuts
borstade fejade
matade eldar
strödde salviablad därin i

kvastarna löstes
ur skepnad av kvastar
sattes in i jord
igen

skaften blev stammar
borsten stråna
blev trädets krona
den med grenar
kvistar pärlande blad
rötterna spreds ut samt
in i jord med
dofter av värnads händer
kvinnorna vilka rullade stenen
vävde mantel av
vårgrynings linddoft
sömmade sollinjer utmed
fållens kant
stenen den lades till vad
till ett bord
där de dukade med gyllne ord
orden
sägnerna
berättelserna
aftonens dag gav
och skogsfåglar samlas i
vidbredds sånger
rödhaken landar i en kvinnohand
frågar
vad skedde med manteln
kvinnan glittrar med ögonfröjd
jo min vän
den är lagd över axlarna på
den vilken vandrar
med ljus i bröstvärn
så dukar kvinnorna stenbordet
med fingerborgsglas
bjuder skogsfolk
droppar källan gav

med ens blommar
hela marken av vitsippors rörelse
och molnen samlas
där i lunden
där ekarna håller råd
ser skeppen sättas i sjö
med segel givna av tärnor

en kvinna
hon håller
regnbågsstenarna i handen
den vänstra
viskar frågan
blåser lätt
vore handen ett dun
dunet svävar fritt
regnbågsstenar
landar mjukt med hopp
på bergshällen
tänder aftonsolens glöd
molnen ser
hennes ögon är slutna
i djup koncentration
sakta
öppnar hon ögonen
rörelsen påminner om
den väg
gryningen har
när gryningen letar sig in
genom släckta vyer
stilla ligger regnbågsstenar
i väntan i bidan
till hennes närvaros syn
i den förundransfyllda
tystnad
vilken faller in
lyssnar hon till svaret
hennes fråga vävde
genom den andning hon blåste in
morgonrodnaden stiger upp
målar hennes kinder milt röda
tänder hennes ögongnistor
havet rullar in
fuktar sandens vila
med bilder stenar
regnbågsstenar
skänkte inväntar hon
båten havet skall föra till

hon sitter i
en vid klippkatedral
endast hon känner till
varsamt
för hon samman
regnbågsstenar
vackra svarsbarn
bäddar in dem i sammetspåsen
den hon sömmade
när regnbågen lade dessa stenar
vid hennes huvudgärds
stillhet
midnattsblå är denna sammet
hon bär påsen
helt
nära hjärtats röst
påsen viskar hennes väg

ur havsdis
morgonen skänker
ser hon båten nalkas
båten skall föra henne till stranden
vilken håller stillhetens ö i händer
frid giv mig frid
giv mig glädje i liv

skuggor sveper runt henne
klarnar allt mer


den lyhörda
springer

in i tystnads
andningsbörd

med lätta
snuddar knappt vid
mark

hörde en älva gråta
fastnad på
krokfinger

den lyhörda lirkar ut
utan blodsdroppe

den lyhörda
vaggar
springan i molnen
uppkommen


så mycket
saknar jag
ögon
samtal
upplevelsen av
att se mig vara
i ögons
närhet
den saknaden
äter mig
äter min värdighet


står på den tunna
nötta tråden

upplever
trådens kamp att hålla mig
upplever hur
tråden
skär in
innan jag virvlar

ser
vissnat löv virvla
innan
det faller
innan molnkanoten
lyfter lövet



havet sköljer in i mina ögon
dyningar fuktar sandhuden
sjöstjärnor
glimmar


basilika
blad ljuder
bönebok
blad doftar örter

fresker följer vattnets rörelse


du viskar in i mig
har du sett klippor kupa händer

det är i den stunden jag ser
ingången till en vid grotta
djupt därinne
syns skimmer

du viskar in i mig
att jag skall stiga in


grottans väggar är nakna
följ
skimrets cinnoberblad
in i sepiatoners lugna

med ens ser jag
målningarna liven berättar
i mjuka toner av ockra
elden är klarare här
en del säger starkare


du viskar in i mig
lyssna


jag hör havet in under mig
hör havet nynna

sluter mig i skalet
andas pärlemor
breder ut vingar
följer havets sånger
flyger
genom en springa
i klippans särade fingrar ut

landar i en blå
drömmande
näckros

förs av sjöstjärnor in i havet
bärs allt djupare
möter klippornas rötter


du viskar in i mig
se trädens livs rötter
du smeker mina ögon


mina händer är blå
drömmande
snäckor
havet sköljde upp mig ur askan
blå drömmande
följer
rörelsen
ett hav
grottor visade i kristallstavars mjuka
helande

den slutna öppnar ögonvingar
svävar fri in i skogen
dit stålet aldrig nådde
lindar
drömrede av ängens silvergräs
ruvar med skalets mognad

de målar ansikten med sot med aska
med vallmoblad
ges läppar rött
de häller gryning i kopparkärl
bjuder morgonmål till hungrande



du skrev dina stigar på ryggen min
där märgen porlar
förseglade dessa med dina läppar
snuddandes min nackes frigörelse
när gryningen blöder ur bädd



det fallna
smälter nu
i morgonsvalans vingrede

floden
färgas röd av meteor regns järn
järnrosor
smälter
stiger upp
skådar
in i eldfjärilars syner
bärs in i askens spinnande slända


detta givna
de glömdas ögonrymder
lyfter tyngden
ur den dunkla nattens nådehänder
drakskeppet viker ut vingar

violer
sluter stenar
in i handgömmen
värmer stenrötters stämmor


hennes ord glöder
i djupet av bröstkorg
korgen den flätades av örnträd
valven
minns savannens röda sand

sol
smeker nära
violer öppnar handgömmen
i denna hand hörs han
röra vid violinens
sonat
stenar andas
måndroppar
ur vattensmyckes öppnade medaljong


han rör vid slagen
berättarstämman målar
blåser i rör av bambu
bladregn
höljer hans axlar


träden bidar stillhet i hennes händer


de sätter ris i bergstrappor
rosors taggar nu
helade
skänker
blom


soldroppar smälter

kölden
rinner nedför stammar
bildar
iskatedraler


hon rör vid helandeskriftens sepiatoner
i kanten
av livsängen
bidar koltrasten
skådar in i stenandning

hör humla
lyfta det nedlagda ur
stegets hårda
nedtramp

slaget viner i
hennes hjärta
gång på
gång
dånande
gång
gong

hon följer skymningen in
i pupillens vidgade
virvlar med eldvinden in i frid


du skrev dina stigar på ryggen min
där märgen porlar
förseglade dessa med dina läppar
snuddandes min nackes frigörelse
när gryningen blöder ur bädd

du viskar in i mig
soldis
sträcker hand till ögon
våga följa ådern min hand bär

en kvinna gråter blodstårar när livet hennes svinner
femblad
nynnar
markers gryning

blåsippsord
drömmer snäckors sånger

*

och jag vet att detta inte är mig givet