kvinna sjunker in i jord

vid strand av

står en
kvinna



blickar in i skimrande klippor


svarta kanske
färgrika
i hennes
tjärn


hon stiller ler stilla


ser vattens porlanderingar
vitskum
vitanemoner
i hennes
själ




dånande
då nande
dån ande
höres
vatten
forsa




kaskadvindar
jonglerar vattenbollar


vid stranden av
står en
kvinna
åldrad
uppgiven




kastar sig ut
dånande
forsar
omsluter


hon är vattenfall


kaskadvindar
jonglerar vattenbollar


hör pärlandeskratt



faller in i sjöhänder




han ser hjärtblad
en lotus




i krona skimrar
tindrar
pärlljus




lotus seglar
in till strand

förlös
min dröm




han rycker upp stängel
kastar den
bort




kvinna sjunker in i jord

andas lugnt mitt barn

andas lugnt mitt barn




vi undersöker världen


jordesfären




den är främmande för oss


vi har sett den och vandrat in i denna sfär




så underskönt vacker
så svår att utröna




så många stelskuggor har målats
med syntetiska färger




ej i skikt
skimrande

sannhets möte

en ros är sprungen ur



ditt bröst


du ser och möter ditt barn

tag mig in - med

ligger i natten

lyssnar till ljuden




vindarnas dans
svepande


svepande mantlar


mitt bröst ropar




tag mig
in



med

varje dag skall jag besöka denna plats

nu

naken undran


nu
nära under


nu har jag rivit ut nästan alla blad


släppt bladen fria




bladvingar flyger orädda
stormvindar


och jag med dem


pärmarna
de grävde jag ned till rening


jordehänder
håller
om


varje dag skall jag besöka denna plats


i väntan till


spirande

Snöleoparden

Snöleoparden

En vacker själ gav mig snöleoparden
in i min själ
till den vackra själen sänder jag mitt djupaste innerligaste tack

hon ramlade med själen under sig
indigomanteln var av henne sluten tätt om
hon sökte skydd
viljan till liv
borta

hennes steg mäktade inte bära henne
eller det var snarare så att hon inte mäktade bära stegen
hon var uppgiven
kände endast stenen över bröstet
bli tyngre och tyngre
hon mäktade inte
lyfta den

uppgiven kröp hon samman i jordgropen
hon sökte se sin livsvägs stjärna
den hon aldrig övergivit
stenar inte levande stenar hade ofta
sökt skymma stjärnan
den levde alltid inom
henne

denna gång kändes det mycket tungt
hon trodde den var borta

en själ anande hennes smärta sände henne en ljusbild
om man en gång har ägt en snöleopard, då går det att uthärda allt, även sitta i dikeskanten och tigga
snöleoparden lade sitt väsen tillrätta i hennes hjärta
snöleopardens milda ögon log livskraft
pälsen värmde henne i kylan
bröstet öppnades

så var de högt upp bland bergen
de höga bergen
luften är hög
ren att andas
tunn

visst är den tunn, den är slöjan mellan ansiktena

hon njöt i fulla drag hörde tingshas sjunga
silverne klockor
långa rag duns
de nynnande sångerna
överallt i allt
genom
allt

hon bjöds att dricka ur mässande klangskålar
vindsånger fyllde hennes andning

snöleoparden förde henne till bergen
hon andades johannesört
skrudades i lång fotsida orange klädnad
orange cinnober zinnober
eldröd varm mantel lades över

de stannade vid bergens rötter sov i stjärnors krets
i gryningen lyftes hon upp

nu var de högst upp
dimslöjor smekte böljande
steg in i stilla vind

snöleoparden visade henne topparna dalgångarna
de utforskade varje spricka
varje vrå

snöleoparden lyfte snö
hon såg den smälta han bjöd henne att dricka
snövatten rann genom
hennes strupe

berättade vad kyla är
vad stjärnor är
vad det vita
ljuset är

mjuka tassar visade henne stegen
balansen
hennes fötter blev mjuka
kännande lätta fria
hon uppfylldes av kärlek till snöleopardens väsen
neg djupt inför utan att glömma sitt själv
stjärnors krets bjöd dem att sitta

de satt på varsin sida om elden
hon såg in i snöleopardens ögon
såg diamanter stråla
kände regnbågsljuset
fylla hjärtat

vinden vände hennes blick in i dalen
hon ser vallmofälten blomma
vandrar in i
regnbågsdalen
till att
födas



2.

berget
(av den gode själen):”Snöleopardens spår leder alltid till en grotta på baksidan av berget...”

De vandrade genom skogen

följde stigen
spår visade

sjön vilade stilla

hon satte sig i begrundan med hjärtat

berg levde runt sjön

skäggprydda berg med månghundraåriga träd

hon såg fallna grenar
virr varrs kaos

andades sorg i dalen den var inte hennes sorg

hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta


vindar började dansa

nordanvinden skakade sitt hår
gnisterljusen dansade

isen lade sig över sjön
hon såg ansikten i

andades sorg i sjön den var inte hennes sorg

hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta

nyisen gnistrade

hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja

ändå reste hon sig

steg ut
mötte

sjönk

händer förde henne upp

hon vaknade i gryningen
marken var pudrad av vit skimrande nysnö
sömnen varade i vakenljus
i stjärnors krets

en eld hade vakat över henne
glöd andades fortfarande
hon såg rök pyra
följde dess väg
sträckte varsamt ut livet
vände sig till öster
lyfte händer in i sol
ögon fylldes

rök ringlade sig runt ögonen
vände blicken till marken
hon såg spår
mjuka lätta
hon lade handen till
kände doften
röken gnistrade ljusglädje
lyfte hennes steg

snö föll mjuk lätt
hon mindes vallmofälten inom
såg spåren i snön
de låg i ring runt berget
de försvann bakom berget
berget suckade stilla
hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida
jag följer bara spåren
till det vilket ser ut att vara bakom dig

luften genomfors åter av silverne klockor
oh hur hon älskade dessa klanger
berget öppnades bjöd henne in
först såg hon intet
kände välkomstorden

hon hörde silverne klanger
följde sången
så möttes hon av

i berget fanns en sjö
ur sjön steg ljusprismor
stavar ljust blå turkos vitskimrande
gyllene rena klara
skirfärger
ur dem steg
höga övertoner
hon blev egenandlös
fylldes av livet i dem
så sjönk de in i sjön

bergets inre väggar
brann skimmerröda
hon hörde välkomstorden
satte sig stilla i väntan

lyfte blicken upp till det vilket kunde vara tak
hur skall ett bergs insida ha ett tak
bergets mildstämma ljöd;
jag har intet tak
ögonen mötte himlen fylld med
gnisterljusens glädje till hennes svar
mjuk hand sluter hennes ögon
bilder vaknar

ljuslåga tänds i hennes händer
hon stiger in i den
vet att hon stiger in i sitt själv
ut ur sig själv
läser tecknen ser blindskriften träda fram
hon hör hjärtat sjunga blir ett med allt
själen hela hennes väsen jublar
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara

hon känner slöjan
minns kupade händer
hör smältvattnet

regn omfamnar
stjärnor
porlande stjärnfloder

lyser upp natten
morgonregnets slöjor
pärlslöjor
skira spindelnät
lindas runt gräs
runt äng
minns

silverstäders
välvda
silverbågar
känner vind andas
slöjor böljar
silverstäders sånger stiger

hon hör sländas mjuka surr
trådar spinnas
regna ned
från stjärnor

strängar
vidrörs av steg klingar skönhet

hennes ögon öppnas

hon ser en stjärna omfamnas av en droppe
ser den falla ultrarapidiskt
hon ser tråden
droppen faller
faller in i sjön
där droppen faller vecklas en blomma ut
en vattenblomma
en himmelsblomma
underskön är
sången

hon hörde välkomstorden
kände en närhet
mindes
visste smältvattnets
ord

hon ser regnbågsdalen










3.

Soldroppar

Hon vandrar i regnbågsdalen
skrudad i aprikosrodnadens klädnad
i håret är inflätat
vita stjärnblomster
hon bär en mantel av himmelsblå siden
runt midjan murgrönans gröna blad

var hon går lyftas daggs droppar
vad än hennes händer rör vid
öppnas värmens ljus
då hon talar växer blomblad
ur hennes mun
faller till marken
kupas runt

skålar
doftande
skrudar marken

Om natten bjuder berget henne djupare in
hon förs av händer
in i opalriken
källan skimrar gyllene sannguld
opalknoppar andas
stilla
ro

hon niger djupt inför
möter opalers ögon
hennes framburna steg är hälsade;
lägg dig ned här i vår omfamn ber de
i tillit lägger hon sig

hör
spinnande sång
mjuk värme lindas runt
hennes ögon slutes
varsamt berörs hakan
hand lyfter blicken
åter ser hon droppe falla

soldroppe faller ultrarapidiskt
omfamnar sandkorn
hon ser droppen
sandkornet
växa
bli knopp
opalknopp
inför hennes ögon viker knoppen upp bladen
blad till blad
i mitten uppenbaras tusende solögon
åter slutes bladen
hon ser stenars ådror
gyllene strömmar
förenade är de med källan

mörkret faller ned över
hon känner lukt av svett
hårda steg
känner hackor
slå hårt hon kvider
ser stenjägare
bryta
loss;
varför bryter ni stenarnas ring

hon ser opaler uppfylla mörkret
stämma ljuder melodiskt
de bröt de givna löftena



En skugga faller lätt omfamnar de blå bergen
djupt duvblå duva lyfter
vingar vändas
är vita
duvan bär grönskans kvist i näbben
vind andas
mjuka slöjor sköljer in
känner kärlek strömma runt bergen
vet att dessa dimslöjor
älskar bergen
ljusandar i gryningssolen gnistrar
gnistrande själar
gnistfolk
tänder gnistan
till lågan, inrelågan
så böljar skuggan i mjuka vågor nedför berget
åter möter hon silverstädernas välvda silverbågar
vind andas
tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns
de nynnande sångerna överallt
i allt genom allt
hon bjudes att dricka ur mässande klangskålar

vindsånger fyller hennes andning

mantrasånger ljuder
dalen andas
djupliv
trumfolken vandra in
de förenas de förenas
hon hör själen
hör hjärtat
känner allt i andens ljus
slöjor sveper
dimma förtätas
gestalter blir
kroppar
hon ser silverstäderna
kristallrikena
ser regnbågsdalen öppnas
vind andas
Snöleoparden visar dig stjärnregnen
stjärnfloderna
stjärnblommorna
minns du stjärnblommorna runt er bädd

minns du vandringarna
inreljusens talan
ser du jordarna vändas
ser du elden
den brinner i dig
elden är ditt hjärta
hon känner havet andas
ser kvinnokroppen flyta
ser de sörjande vid stranden lyftas
ser sitt själv le ljus
blomstergirlanger följer havet

stämma ljuder melodiskt
ser du stranden de sörjande är förgångenhet
de dansar tillsammans med dig
känner din visshet
din kärlek
de ser ditt hjärtas röst
ser du mötet
hand hälsar henne
de stiger in i regnbågsdalens månsilver
ser berget ser bergen
skimra av opalers inreljus

soldroppar faller
i deras hår

o du blinde

hur kan du göra henne detta

jag ropar till dig ur kvinnosjälens gemensamma ström
o du blinde man är du av mannasläkte eller
är du
man

hur kan du göra henne detta
ser du icke ert hjärta blöda
ser du henne icke hålla händerna runt
för att det icke skall förblöda
ser du henne icke irra vilsen i iskylan

den kyla vilken icke ger klarhet
den kyla vilken är kyla icke
värme
den kyla vilken icke får
hennes skönhets kinder att rodna
de gjorde det gör det vid mötet i dina ögon
i dina händers varma värnads skål
ser du icke hennes hjärtas skönhet

hon helade sitt sargade hjärta för dig
lade sina händers rosor i dina

den tystnad du henne beskär är
kniven vilken genomborrar
är kniven vilken skär
skär hennes bröst
hon lider
vandrar i kvalandes steg
dina ögons värme
lämnar henne icke frid

o blinde
vem är du
ser du icke hennes hjärtas skönhet
det hjärta du i kärlek vandrade in i
hennes vackerhav
där hjärtats ringar är
den mångtusenfaldigade lotusens ringar
ser du då icke hennes hjärtas skönhet
ert hjärtas skönhet
bak mänskligt förtal

avund samt svart sjuka rinner
i deras stelnade blod
känner du icke den ruttnande stanken
de ruttnande ordens ursprung
dessa ord äro icke ord
de äro stillastående
sumpmarkers ruttnande träsk

giv henne liv den stund ni har att vandra
giv er liv

vandra icke den flyendes steg
känner du icke
det hjärta hon öppnade till dig
till dig
det hjärta hon aldrig
öppnat
så för en man

o du blinde jag ber dig
bryt din tystnad
jag ber dig från djupet av mitt hjärtas sjöar
bryt din tystnads boja
runt edert liv

jag känner hennes smärtas virvlande floder
genom hennes gråtande kvinnosjäl
hennes rustning
den hon alltid burit
har smält av dina händers beröring
för dig
den är icke mer
för dig
för andra är den
för dig är den smältvattens purpursötma

varför låser du dig inne
varför låter du dig inne
vem
kastade dig i fångstgropen
vem
satte galler för dina ögon

du
kan finna vägen
öppna din tystnads mur
se genom glaset
höj din gral

känn ditt
ert hjärta tala

hennes andningsström kväves av
din tystnads band
en snara är lagd runt
hennes hals
er hals
din tystnads kedjor
hon förgås

ser du henne icke riva väggarna inifrån
hennes fingrar blöder
av längtan till din hud

hör du henne icke ropa
ditt namn
in i vinden
ser du henne icke nära
hör du icke hennes rop av kärlek
känner du icke hennes läppar
mjuka väna rosenblad kyssa
din panna
hör du icke hennes kvävda gråt
hon mäktar icke mer tårflodernas
störtande strömmar
de hon aldrig visar för alla
hon kvider
hör hennes rop eka inom
dina
slutna rum
minns du icke
hennes händer
hennes tröstande famn
har din hud glömt hennes beröring

o du blinde man
hon sitter ensam under pilträdet
följer svanens vita hamn

o blinde
hur
kan du göra henne detta
er detta
jag ber dig
bryt din tystnad hon förgås
förgås av den kärlek
ni vet
är

sann