medvandring

hon vandrade med de sörjande

med de sörjandes väg


svartklädda män
svartklädda kvinnor


svarta
svanar

par om par
en av svanarna ljöd ensam

bröstet
rodnade
smärtnöd



långa svepande kjolar bar kvinnorna
vindar drog dem tätt intill kroppar
lindade klädnaden

tätt
runt


svarta puppor
kokonger


svarta
vibrerande fjärilsvingar
fyllde luften



kvinnor med täta svarta slöjor
nedfällda över ansikten


vindar drog slöjorna tätt om
slöjorna blev masker
tättslutande


kvedosånger
trummans dova

ljöd in i vindar
utmed hedar



högst upp på kullen i väster
väntade

avskedet


en svart duva vakade
med järnekskvist i näbben


svartklädda skred de med mimosakvistar i händerna
dess doftvingar andas i himlar



hon vandrade med de sörjandes väg
förtalte dem vad smärta är
förtalte dem smärtans väg



de nådde krönet
kullen

vindar lyfte slöjorna
släppte klädnader


vitklädda män
vitklädda kvinnor


lade mimosakvistar i cirkel
satte kronan på avskedet


så krönte de smärtan
såg den fri
flyga

flyga in i fåglars hjärtbröst


och hon vaggade dem
i sorgens vingar


hon vandrade med de sörjandes väg

förtalte dem

vad

smärta är


förtalte dem smärtans väg


ur hennes händer flögo
vita svanar

plogandes himlarnas marker
vattnandes jordarna med
silverkorn


vita vibrerande fjärilsvingar
fyllde luften

pudrandes
ängen med
solguld


i trädet synes vit duva
släppa kvisten av
järnek


de såg
ljus

uppfylla dalen

värme
stiga in

smakligt regn i guldsalar - guldtroner

regnen hade skridit länge
vandrat vida
nog var det så att regnen bar många suckar med sig i släptåg
inte givna av dem själva
nejdå det var – de klibbade fast
det var är ett fasligt suckande
över gråmolnblommor
gråmolnblad
kan de inte se
sa regnen
i kärlek
regnen bar en lång slöja bakefter sig
den skänkte inte regnen glädje
och egentligen inte de vilka utsuckade suckarna.
det fanns de vilka lade suckarna åt sidan eller släppte dem in i ljusskålar,
det fanns de vilka stannade stannade och såg in i regnen.
de såg regnen –
in i regnen och mötte regnfolken.
det de såg var inte alls det suckarna drog med sig.

nejdå inte alls detta
regnen var milda goda ansikten,
mantlarna regnfolken bar
ja vattenfallsmantlar var det och är det var och är
så skimrandevackra.
regnfolkens händer var och är sirliga rörliga liljerena
och nu inför gråsparven svepte de ut med handvingarna, svanvingar
visade en plats helt nära.
däri satt kvinnor, regnkvinnor med stora korgar av droppar,
de log och förtäljde om fälten där droppar växa.
i ögonkällan syntes likartade korgar
gråsparven följde med
ja, regnfolken visade skönhet – i dessa korgar låg
ulltottar och bomullstottar
sländor surrade i luften, trådar spanns
och det var många sländor minsann
gråsparven sökte urskilja dem alla men gav med ett kvitterljus upp
och inte en enda krock eller trasselknutblev det
trots att trådar löpte från alla håll och kanter.

så fördes ögonkällans strömmar åter
till korgarna med droppar
sländor sjöng i luften,
trådar spanns av droppljus av kristalljus,
gråsparven ville ju hoppa i
skvätta vatten med vingarna
det kittlar så lustigt när dropparna rinner av
regnhand kupades runt gråsparven, stilla dig

de lyfte blicken och visade taket
ja, egentligen var det inte ett tak –men – hur skall det annars sägas,
gråsparven
funderade en stund med vingen under hakan
kvittrade till
valv var det, bågar var det,
regnbågar och dessa gav färger
till dropparna och till trådarna –
ja. förunderligt vackert var det är det.
i det alla droppar var spunna begynte varparna snurra
nog var det är det vackert.

balettdansöser snurrade runt, piruettljus strålade,
kanske var det är det isprinsessor,
så spändes varpen vid vävstolen
väverskorna skred in,
de vävde manteltyger

vävstolarnas sånger var är
hjärtats pulsens andningen rytm,
det
vävde de in,
så var väven klar,
det gick fort minsann,

tyget det vackra klipptes loss.
skräddarna steg in i salen,
satte sig med benen i kors
visade krabborna hur styckena skulle klippas
så sömmade skräddarna samman tygstyckena,
ytan var är spegelblank
förutom ringarna skräddaren lockade fram
det är ju sådär det är
i det fingrar i kärlek rör huden
fjäderskruden
pirrande
ringar

sömmerskorna sydde innanfodret
samt sömmade pärlbårder kring kapuschonger
vilka speglade ögonens milda ljus.

så var mantlarna klara för denna gång
vandrarna vandrerskorna iklädde sig dessa mantlar
begynte vandringen dit markerna kallade dem
dit livet kallade dem.
helt utan knot
trots det
vidhängande

det fanns de vilka stannade
stannade och såg in i regnen.

de såg regnen - in i regnen och mötte regnfolken.

nu hände det sig att dessa
med mjuka borstar, borstade bort suckarna
borstade suckarna in i ränslar och begav sig till floden
forsens ränna
flodens ådra
flodens fåra
vari forsen lade sig tillrätta
däri tvagade de suckarna
såg dem flyga ljusstrålande in i vinden

välsignandebefriande var och är detta
regnen upplevde glädjen i mötet med dem
det var är
vackertyst
utan suckar,

regnen fylldes av glädje
en glädje fylld med regnbågens stjärnvida pärlljus.

regnen kom till dalen,
dalen däri de plägar samlas.
samlas för att berätta varandra allt det de sett och upplevt
allt vilket hörde därtill samt icke därtill.

eldar brann och regnen värmde sina händer.

sakta skred gryningen in,
det fanns de vilka såg in i gryningen,
det de såg var och är
gryningsfolken.

dimman böljade in i skogen, rullade in i skogen,
steg en aning högre och mer och mer.
ett böljande dunbolster, mjukt sömnfyllt, skingrades

så vackra dansar de i skogen
tusenskönsväven med stjärnor vita i håret

moder måne höljer dem med ögonkärlek
de är skimrande måndroppar stjärndroppar

dimman böljar stiger solen hälsar dansen
gryningsfolken ber morgonvinden in

det är i den stunden

solen

genomströmmar

trädens nakna armar

morgonvinden rör vid vart ännu sovande öga
tvagar sömngruset ur
lägger kornen i drömskålar
bär dem in i daggkåpebladen.

träden är givande guldvingar
löven bladen virvlar

gäspande ännu sömnrodnande höres barn leka
springande in i ängen synes de virvla

så stannar de står helt stilla
barnstatyer i ängen

det finns de vilka ser

så vaknar statyerna igen

rumlar tumlar om i löven
och träden ler
alltet
ler

så är det

med folken

sa gråsparven i koltrasten i näktergalen
genom

lena

det var en gång vad det nu var

tunntappen hade satts i, j a den hade närmare bestämt slagits in med båd hammare samt slägga, banden runt tunnan satt hårt åt, tunnan den buktade och de fyllde på mer och mer och mer och mer, banden höll om , tunnbanden, tunnan började bukta så det var fara på färde att den skulle rulla utför sluttningen, ja först över gårdsplanen och det visste tunnan att då var det risk för att de skulle ta den för en fotboll, nåja jag har ju större dimensioner så kanske de tar mig för en basketboll och börjar studsa mig och kasta mig zick zack båd hit och dit, hur det än är, så kan du ju förstå sa tunnan till ladan, ladusvalan att det där är ej min vilja, är inte skönt vare sig att bli kastad eller sparkad, jag är ju en tunna, fylld med, ja inte vet jag, liv kanske, och tunnan den svällde och bräderna bågnade, det började allt sippra ut nåt, tunnbanden knep hårdare om, vred sig ett par varv och till slut fick tunntappen nog, i ett huj for den genom luften förbi ladusvalan, ja de flög i kapp en stund, ladusvalan fnittradekvittrade, hann ej med, satte sig på linjen och vaggade i vinden, vad var det där, ur tunnan rann vad det nu var, först i en hisnande kaskad rakt ut, såg välan ut att vara en blomsterkvast eller kanske en val flugen ur hav, så var det ej eller kanske var det så, så sakteliga lugnade sig detta vad det nu var och ett vackert låt oss säga vattenfall rann sipprade utför tunnans nu avslappnade andning, ladusvalan satt där på linjen dragen mellan stolpar eller var det en hängbro, följde tappen, ja du vet och jag vet att nog var det en tapp, en tunntapp, dagen vandrade in i natt, de rörde vid tunnan och utför klippans vackra händer, mellan fingrar, silades vatten i hålet, hålet efter tappen, i grottan där bak vattenfallet i berget sitta de i berättarljusandning rör de vid varandras ögon, regnskogens sånger vibrerar i brösten deras, regnbågar väver, de stiger ut ur grottan, dyker ned i sjön den vaknade sjön vid bergets fot, lyfter blicken ser nåt flyga i vid båge, är det månne ett ymnighetshorn, jominsann det regnar prismaljustoner ned i sjön och markerna sjunger, ladusvalan undrar du den har lämnat tråden och flyger i vida cirklar stiger in i kolibri vilken gav tunnan dess ljus.

kedjebristan

det är

i den stunden

kedjan
brister

vinden fattar om nyckeln

i den stunden kupar jag handen
trädgårdens sista vita ros rodnar i

sätter sig vid flodens stenar hör
vattnet sjunga

andas in rosendoften

viskar in i vinden


mitt liv rinner ur mina ådror
för varje droppe blod
vilken faller till marken

skall jag böja mig ned och
kyssa droppen i tacksamhet


invänta


rubinrosens händer omfamnas av
smaragdbladens vilja

bergsvingesånger

älskade
jag skall vänta dig i skymningsstunden

däri jag släckt
alla lyktor
skenbara

i skymningsfågels vingar
kupar jag mina handblommor runt

lågan

dit ansikte lyfts fram

ansiktet av
din sannhet framstiga

ja
älskade


jag väntar dig i skymningsstunden

vid grinden

grinden vilken är gnisslofri

har du hört


grindar likt en susning öppnas


älskade

har du sett

berg lirka upp lås
lirka upp fötterna ur jordar


jag flyger med berget


så gjorde jag

såg en vandring en man
mannen såg ej huru solsjön huru månsjön
flätade samman fingrar

såg en man
i en dal vid solsjön
hans ögon
var släckta
han såg ej
solsjön lyfta
fingrar

röra vid hans ögon
tänd dina steg



älskade

berget
lade mig i grinden

jag väntar
dig

röra vid grinden

din
rörelse


har du sett

berg

flyga

det är vackert


väck mig

o vet ande


med din kyss

i

gryningsstunden

höstguld

ett

löv faller från himlar


älskade

jag ser höstguld

i natten brann eldarna
nu höstglöd

kopparskivans klanger ljuder


älskade

jag ser löven falla

falla

det är ej farligt att falla in i dina armar

marken tar emot
löven

träden klär av sig
bladen andas i mjuka vågor

breder ut sina händer

röd är klänningen
avklädd


älskade

löven faller

i

höstguld

kärleken är det

kärleken är det
kärleken är den vilken lyfter moderns tyngd ur hennes bröst
därmed alla kvinnors tyngd i sitt/sina moderliga urkällsvara/urkällsvaran
därav den ensamna kvinnosjälens längtan

och i det jag skriver detta kanske du lyfter ditt ögonbryn man; varför gör du detta – lyfter ögonbrynet
tag brynet i din hand samt vässa ditt ögonsvärd
och du skall se innebörden av detta