där hon sitter i strandlinjens
vagga
sjön
havet är spegelblankt
en utbredd glasskiva
med kristallsvanar
stilla
speldosan ur stäppernas
samovarer
gläder
brunnens vev
den nedgående solen
tonar eldcinnober in
i svanarnas fasetter
i den stunden orkar hennes ögon
brinna
ur tonandecinnober
hon vet ej längre vari andningen
hennes upphör
vet ej längre vari bröstet sakta
slutar hävas
revorna
i molnåkrar
väver ljungs humlesånger
nektar doftar
in över
hedens
klippor
havet breder ut händer
över markerna
där kvinnan sitter med flätade
fingrar
målar med ögonpenslar
mötet
ur
urs är
i ögonen bär hon en krans
av
åkervinda
