(landning)
landade
du
någonsin
du vackra frö
mitt hjärta
fyllde dig med
kärlek
svävar du
bortkommen
i en sfär av
toner
du ej
når
landade du
så svag är min
andning
vi inväntar
handens
fullbordan
den hand
vilken upplever
den du
är
*
(under ifrån)
livet stiger
under
i
från
ur hjärtskogen
vari
bladen andas
rötternas mening
där skalorna
tonar
löser
gränssättningar
från
i
under
stiger livet
hör du icke
skapandesångerna
ur dessa
vinterfrön
*
(sår)
du
ber mina händer
ur källan
du
sådde
sår du
sår
kan
blöda
sådde du
klöste du sår
blödande sår
färgar
skymningens
eldhav
i visshet av
läkandets
kraft
i visshet av
gryningsfågelns
ton
*
(näktergal)
näktergalen
sjunger
i mitt bröst
hur
kom du in
du lyfter regnen
ur mina torrlagda
stränder
ur vilan
jag
fann
i en
pollendroppe
jag sjunger till
lindrande
*
(ebenholtsask)
hon är
en
ömtålig stängel
vek
spröd
bär elden i
bergsåder
vari blåklockan tonar in
klippor
andas röda strömmar
sand
strilade hon
genom fingerstjälkars
öppnade bön
sand
lagd i
vila
strömmar röda
andas
klippor
vita fjädrar
är satta
i
bergsträd
hon stiger in i tjärnens
lotusandning
lägger hjärtat
i asken av ebenholts
hon täljde den med månstrimma
intarsia ur mahogny
ögonens
glasmosaiker
klarnar
hon lyfter händer in i stjärnmoln
askens lås är mässing
ur stjärnsmedshänder
nyckeln lagd
gömd
i den trettonde lotusen
så är det
slutet
den vilken ej söker
skall finna
*
en
ömtålig stängel
vek
spröd
bär elden i
bergsåder
vari blåklockan tonar in
klippor
andas röda strömmar
sand
strilade hon
genom fingerstjälkars
öppnade bön
sand
lagd i
vila
strömmar röda
andas
klippor
vita fjädrar
är satta
i
bergsträd
hon stiger in i tjärnens
lotusandning
lägger hjärtat
i asken av ebenholts
hon täljde den med månstrimma
intarsia ur mahogny
ögonens
glasmosaiker
klarnar
hon lyfter händer in i stjärnmoln
askens lås är mässing
ur stjärnsmedshänder
nyckeln lagd
gömd
i den trettonde lotusen
så är det
slutet
den vilken ej söker
skall finna
*
(strofer)
samlade
i
strofer
skrider
de
in i
ringen av
beresta
stenar
skeppen
följde havet
vinden
bar
fyllda
segel
ark med
tecken
av
sällsynt
art
en
strof var bar de
nu
andas
helhet
och en
gång
var
dessa stenar korn
*
(”)
i varje
andningsstrof sår du den du är
du
andas gåvor när du andas rent
*
(”)
det
finns inte en orsak att tysta det upplevda, låsa det upplevda inne
så
länge det upplevda kan vara en droppe
en
kristallton vilken kan visa hän
öppnas
in i är
det
upplevda är ej; jag känner
är ej;
jag tänker
*
(”)
objektiv
sannhet är ofta fylld med kärlek
den
sannheten är för det mesta avskalad
fri
från subjektets vresighet
*
(”)
kanske
kan du ej förändra det vilket var det förgångna
du kan
leva med de tre bladen samt hela de strofer där pennan blödde
*
(”)
finns
orubblighet
hur kan
jag då ha varit ett berg viskar kornet
ett
berg vilket vandrade vida till hit
