den 6 september 2014

(karvar)

de

karvar

med silverne nål

i muren de rest

trapporna

bär halka

bär

tårade steg

fukten kryper

långväga in

ljuset släcks

ekon av

fordoms fångster

suckar i väggarnas

krypin

silvernålen

spräcker

muren de reste

de

andas

frihet

följer vildblomstrens

maning

*

(varför)

varför

bortser du

från ditt hjärta

varför

gör du

ständigt

det

vilket ej är din vilja

för att ej såra säger du

inser du icke att

du skadeskjuter ditt själv

dig

säg

nej

*

(eldbär)

höstnalkan
i kornsådds
kärnåker




havet

ytan rörs av
drakglöd




krusas
hör
du


djupens sånger stiger
ur järnklanger
givnas


vinterkraft



drakarnas vingar
välver




vinterfjärilar
är


dimmans silver





ur hennes givmilda
ädelhet


gyllensaffrans
beslöjade
oval




pilar
släpper ut långa svall

fingrar
spelar
vattenlyra


stämd i oktav




hon sitter
stilla
med vitnande knogar

jag
är det



pärlmusslan
landar vidsides




jag kryper in i skalet
slutes om



en hand vilkenkom
lägger mig



värnad i vinterkommande
andas
ut


tystrosor


järneken bär
röda
eldbär 

*

(nu)

nu

kysser

de komna

ängens fotblad

knoppar

ägg

lagda i grottor

hennes händer kupas

runt

drömsonaters

enad

nu

lyfter de

havets slöjor

sveper

mjuka droppnät

in

över

blottade  rotkorgar

nu

synes stigarnas

djup

läggas i mening

väktarna

i bergsvida

smider klangjärn

*

(lyfter)

hon

lyfter

nätets

nystan

knackar

med mjuka andetag

rutan

spricker

spegelns inre

synliggörs

ur moln

synes

pelarvägar

hon följer

den tredjes sjundes

niondes

insteg

i den trettonde klangen

höres

månlyran vibrera

så

är det kommet

du

vilken ej

kunde

skönja

henne

i kvinnodalen

*

(håller)

så

håller detta pärlskal

mig

samman

musslan

med pilgrimsvingar

havets rörelse

skrivermålar

vägarna mina

mandalas

drömfångaren

för mig

till

floden

så är skalet slutet runt mig

synes

gör jag ej mer

du kan icke se mig

*

(”)

det hände att havet steg

lyftas är icke stiga

nu lyfts havet

blottade skall djupen varda

*

(”)

människa

kan du verkligen tro

att du

är den enda levande i skapelsen

hör du ej stenarna tala

hör du ej klangerna

*

(”)

nu lossnar tänderna ur fästen

käkar gnager mjuka

nu

släpps alla förhårdnader

allt skall bäddas in i mening

den 5 september 2014

(stormstegran)

stormen

stegras

i det vidgade ögat

så länge i sömn

så länge inlåsta

nycklarna löstes ur kedjan

pigan bar

bar pigan

stormen stegras

bitarna

lägges sakta

in i klarhet

och havet är en spegel

i din hand

*

(icke)

och jag kunde icke

vandra

med fjäderlätta steg

taggarna

drevs

in

hullingar

drog stegen

in i

tyngdsörja

*

(ur mannavind)

man

ur mannavind

av mannaminne

hör du

sländan vandra

ned

vandra

upp

ser du molnet

varur trådar förenas

man

ur mannavind

av mannaminne

porten min

steg du förbi

såg ej handen min

i molnet av

ur

urd

hör

sländan

oeftergivligen

mana dig

man

av mannaminne

mannavind

ur

man

*

(flimmerlåga)

så

är lågan

i min hand

flimrande

andning

pulsen

sackar efter

smärtan driver

hjordar in i fållor

brännjärnen

ryker

jag

står vid floden

tvagar hudar rena

från brännmärken

*

(det vet jag)

dina ögon

det vet jag

kan

låsa upp det låsta

av sikt

avslöjas

beslöjad

avsikt

dina ögon

i kommande

det

vet jag

är rena

är befriade

du bryter icke stjälkar

du

lägger en ögonros

på min tröskel

inväntar min stämma

*

(”)

gnistan tänder icke lågan

gnistan är inseglet

kommen till låga tänder lågan

ljusets eldens låga

*

(”)

gnistan är lågan hälld i en sil

ett såll

är lågans delar

delarna bär inneboende en strävan till

varde låga

*

(”)

så vad är elden

vad är lågan

vad är gnistan i en icke samverkan

är helheten verkligen så svår att inse

*

(”)

alla dessa sönderdelade meningar

är det underligt att kaos råder

pusselbitarna viner i luften

i oordnat kaos

ordna bitarna

låt ordnat kaos råda

lägg pusslens meningsskönhet

älska pusslen

det

gör

barn

gamla människor ofta likaså

älskar att se helheten falla

”på plats” … läkedom

den 4 september 2014

(inkrupna)

stenar

inkrupna

i jord

spaden möter

klangen stiger

höstastrar ler

fågel med cinnoberbröst

kvittrar

vi bäddar

sommarklanger in

in i

stjärndjups

kärnhus

*

(skov)

skoven

av

cirkelns slutna

origo

uppstiger

taggarna

river

blodstrådar

väktare i

livscirkeln

viskar

se

se

sakta öppnas

origos slutna cirkel

floden djupnar

trådar blåses

samman

av väktare

tolv rosor stiger

upp

ur irisfältens

djupblå

helandegärning

*

(allt tätare)

hon lägger slöjan

allt

tätare

mellan sig

och livet

väver

väver

vävnad

slöjan är

bladvaggans hand

*

(så tager)

så

tager jag

dessa ordfrön

bäddar dem i jord

jordmånen vattnar

takens

yttertakens

innandömen

med silvervävar

*

(”)

kan du skola din stegrade tanke

skall du se tanken beta i fridsäng

*

(”)

det vilket kastades i jord

spirar i mognadens redo

rede

*

(”)

tanken är ägget i fågelnästet fågelboet

är fågelungen

vem är hjärtat

vad är redet

fågel

tanken

lär sig sakta flyga

blir buren av sina vingar

vad ärr vingarna …

den 3 september 2014

(svart häger)

svart häger

landar i

natthav

bär silverstrå

med

skimrar

stjärnåkrarnas

höstspiran

ringblommor vaknar

i cinnober

helar de brända skalen

svart häger

lyfter

lägger

gryningsblomman

i purpurblad

*

(under utbredd)

under

utbredd hand

lupin

inbäddad

i jordkupa

bereder skalbagge

skimrande

vinterkommande

hösten

smeker

rosenfallen

ännu

trenne

rosavita dofter

skalbaggen möter

en kvinnas ögon

*

(ögonglöd)

glöden

i dessa ögon

vitnar

askan

pulserar

i andning

manande lugn

regnen vattnar

askans viloord

renad blickar

glöden in i erkännande

av

kommande

viskar

in i ordknoppar

er

känner

mitt andesjälv

askan

är en vit

lotus i hjärthand

falken bar den till

given ur

bergshögasjö

*

(skalar)

hon skalar

det lagda

och var gång

skalen faller i spiral

stiger skalet

läggs

om

om du icke vore

hon viskar om;

o

månsilver

det regnar silver ur

månmoders hand

skalen svävar

är en nattsåpbubbla

i gryningen tindrar

ängen

regnbågsdiamanter

den skalade frukten

är fruktansfri

i mognad

*

(”)

så är icke allt liv samlevnad

allt liv handlar ju egentligen om samlevnad

jag kan inte förstå varför det mesta i människovärlden

människolandet

handlar om motlevnad

*

(”)

alla förmågor har vi i oss

vi är dem givna

till förverkligande

det är bara vi själva som håller oss tillbaka

den 2 september 2014

(höstkorgar)

molnen

i

kvällningen

är

höstkorgar

sju jungfrur

fyllde korgarna med

ögonpärlor

skimra

skimra

viskar sju jungfrur

i aftonvagn

dragen av

sju gånger sju

svanhamnar

pärlorna skänkte

ögonen

klarhet

*

(ögon fyllda)

ögon

fyllda med grönt

djupnar

in i svart

känslan

en eldorkan

sköljer upp

över

vrides en trasa

i hand av ymnighet

tromben

river

upp

lösöre

pupillen krymper

drages samman

egna armar

tröstar

ögon fyllda med grönt

så

trött

så

trött

utmattad

*

(kvällning)

kvällningen

rör lätt vid ögonrymder

skådande i intet

molnen skänker

träd

vars kronor rör vid

havs spegelblanka

trädtankar

andas

molnögon

kisar

ljuspelare

skirblå i styrka

sträcker vägar

hägrar landar

i öhänder

*

(halvmånestrand)

stranden

en halvmåne

i silver

andas bara fötters

minnesgivelse

stranden ett leende

ansikte

ser sommarbarnen

i närvarande frånvaro

vassen susar höststämma

snoken talar

i

ekovinden

stranden

hör en kvinnas

tårar

förenas med havet

han kom aldrig

till

min öppnade hand

så

sluter jag handen

tills knogarna vintervitnar

(”)

dina rötter består ej av en enda rot

rötterna är faktiskt ett grenverk

en symfonisk verklighet

*

(”)

tag dig icke an det du ej kan svara till

visst kan du skola dig

fråga dig varför du ej kan

svaret är ditt hjärtas vilja

det du ej kan svara till är troligen

ej en av dina rötters knoppar

allt har en mening

stundtals är meningen en maning; icke detta

*

(”)

det är alltid svårare att säga nej än ja

eftersom det oftast mottages i eller med negativa aspekter

få

kan ta ett nej

*

(”)

även solen vilar i moln

*

den 1 september 2014

(storspov)

storspoven

lyfter

forsens mantlar

sju

blå

slöjor

lindas runt tallen

martallen

vilken växer

i sprickan av bergshav

graniten sköljer

marmorådring

penslarna

är

mjuka

i grånads mästarhand

*

(gråsänke)

grå

sänker sig ned

över

in

i

bergsmoln

knäpper makligt upp

rocken med djupa fickor

knapparna

sju

snidade i ene

trådar

tvinnade

av björn av örn

grå

vidgar

vyernas insegel

*

(ftalo)

ftalo

ropar

in i hennes själ

så

är markerna

himlarnas

havets

blå

förenade

släpp ej sländan din

tillåt

trådens silver

löpa

fritt

jag löser knutarna

helar de brustna stråken

*

(handkorn)

jag släppte kornen

jag bar

i min hand

liknande

hopp

kornen

dalade

syntes aldrig spira

det var

som

som

kornen

slöt sig

allt

hårdare

och jag nådde icke längre ut

*

(rygg)

ser

min rygg

vandra till klipphänget

ryggen

sätter sig ned

viskar

jag söker friden

vågen

vågen reser sig

hon sade

ser du vågen

den stiger ej högre än detta

cirkeln är

vågens tak

vågens golv

om det går att likna så

vågen smeker den alltidvarande

kupolen

släpp in ditt ansikte

det vilket kallas framsida

vågen

vågen lägger sig stilla

en spegel

i min hand

*

(klättring)

jag klättrade allt högre

visste att molnen aldrig upphör

aldrig drar undan handen

någon sade att aldrig och alltid ej finns ej är att lita till

det var i den stunden fotfästet gled undan

*

(”)

hon sade

vågen är icke en mangel

vilken löper fram och åter

ser du hur vågen klättrar

välver sig över

vågren rör vid samt

är

kupolen

de så vackert målar

beskriver  i äldre texter

*

(”)

hur kan du veta det du ej kan veta

vetet vet vad vet är vad veto är

vetet spirar utan en tanke på vet

ty vetet vet vad hjärtglöden manar till

det

är

veta

*

(”)

vad förmår kroppens samt tankens  stormar utan trådhållare

kanske är det detta marionettmakaren insåg

och kanske var det just då fen lät stjärnstoff

förverkliga drömmen

(sagan om Pinocchio)