en cello
ljuder
mörkret föll
faller
över
mina ögon
jag stod
står i en skog av
mörker
alla stigar var
är uppslukade
hoppet sinade
likt en
brunn
utan ekon
något viskar
det finns inte
en annan
väg
vände mitt ansikte
in i stenarna
gryningen syntes för alltid
släckt
kanske ligger källan till
förlåtelse
bakom isen
bakom elden
något reste sig
en fängelseport
en mur utan spricka
skuggornas
berg täckte
täcker
himlen
stjärnorna slocknade
allt var
är
mörker
så skört är hjärtat
därigenom kan hjärtat flyga
ur bröstet
flyger
det
mörkret var
är
ändlöst
jag stod
naken med havande händer
i den ena gryning
i den andra skymning
tomhet
brända segel
brända
kartor
kanske ligger källan till
förlåtelse
bakom isen
bakom elden
du kom till mig
i natten
visade mig din kärlek
i stjärnornas hav
slöt mig
i din famns
närvaro
så har jag längtat
vaggade
mig
stilla
tillät mina tårar
tårarna steg likt
oceaner
azuriter
malakitvingar
du höll mig samman
i ditt vackra
lugn
visade
bergets rosor
i en strimma såg jag gryningen
väcktes
ur
såg att du var
ett drömnät
kastat av mitt
eget
rop
jag ändas
tyst
minns mig
i ditt ljus
