söndag 23 februari 2014

den 23 februari 2014


(regnnät)

vindarna
kastar regnnät

i nattens skälvande färd

håller samman
tårarnas glitterskogar


väkterskan
reder ut tovor

reder ut trassel

myrten bär vita stjärnor
slöjan är gryningsmolnens fjädrar

i det isen smälter undan

i myrens bolster

mossen
nynnar

mjuka gångar
*


(fjäderskrudsveck)


arken
är vikta

i fjäderskrudsveck


inkänsla bär
fingrarna


tveksamhet
utan

plogar molnen

landar i ängshav
där vakandes sjööga

*

(allts)

hör vindar
röra
vid

allts grenar

lyfter rörelsen in i är
så lever dansen

i själens hjärta

knoppar är sovande dofter

*

(drömgång)

jag drömde
en gång

dina ögons kärlek


du slöt dina ögon
runt din egenskäppa

kände dig
det gjorde jag aldrig

ett vinddrag
drog igenom
fönsterspringan

en fönsterspringare var


drömmen

*

(trummor)

hudarna
är värmda
är sträckta

cirklar
hållna i händer

fingrar
smeker
väcker

hjärtan
stämmor ljuder


i djupen ur bröst

elden följer
trummor besjunger

den vaknande vägen

lördag 22 februari 2014

den 22 februari 2014


(tistelöga)


tistelöga
vidga

min slutna pupill

låt mig
skönja vägen

genom ditt öga

lös stigen
ur

vindan

*

(de kan)

de kan
tystnadens konst

lyssnar in i hudens rörelse

i denna tomhet
andas

allt

*

(knopar)

slog du
de dubbla knoparna

näri
du revade seglen

jag ser klipporna
sträcka händer

ett skepp stöta på grund

havet klarnar

korallen bär skeppet

in i grund

säg
vad
var det du glömde

kanske knoparna
därinom

andas livets nyckel

*

(vinterskyar)

ugglemor
andas vinterskyar

regn
faller i natten


stiget ur
tjärnens
drömöga

vinterskyar andas ugglemor

väcker elden
i skogshuset

kvinnan
rör i askan

med fingrar
fyllda av glöd

så tvagade du
mitt ansikte rent

fredag 21 februari 2014

den 21 februari 2014


(jordmoder)

hon viskar
ljuden

ljuden är så höga

rösterna
är så
ostämda


skär in
i

huden min

de hörde henne
de vakande


vitgnistfolken täckte henne
med tystblad

helandeblad

med kristalltoner

*

(stillasittande)

helt
stilla

sitter kvinnosjälen

ögonen är slutna


hon hör snö falla

hör nynnande
vita

lugnstämmor

hon är en snökvinna

blickar
in
i

havet

helt stilla
sitter kvinnosjälen

ögonen är slutna

hon hör valarna
svara

tystnaden

*


(in över)

tystnaden

faller

in över

jag är en svävande regnbågsbubbla


vinden

blåste mig genom
ögat

ugglan lyfte natten


det är vackerstilla
i denna anemondal

*

(knäfamn)

han lade sitt huvud
i hennes knäfamn

sökte läsa
hennes ögon

med pannlobens skiftning

skuggorna slöt vägen

skuggorna
var ej hennes tillhörighet

*

(lugnt)

lugnt
lämnar hon

väggarna

töcknad av svårmod


tecknar hon
ur hjärta

nog är det
på duken
med de tolv linnestegen

tuskaften
verkar tondöva


trappstegen
är stenarna hon bar

av strandens gåvohänder

mjuka
putsade
av hav
av naknade fötter

hon följer snövägen
till

in i

skogshem

*

(ädelstensskogar)


tystkronor
är ett av de vackraste ord
jag känner


nattens
ädelstensskogar


bär vita
blad


helar hennes malande skov


hon sitter vid
stranden av

helt stilla upplever hon
en närvaro

en arm
läggs

helt lugnt
runt hennes

vinteraxlar


de andas frid
en stund

tysta
tillsammans



torsdag 20 februari 2014

den 20 februari 2014


(vindbäddar)


mjuka
bäddar vindarna

in de råmandes stämmor

i tystnadens stillhet

träden bär
gnistrande kristallblad


spåren
är

gömda

i

renhets händer

*



(bäddtystnad)

skogen
andas

bäddtystnad

kronor bjuder
tyst

mottagande

i fingrar bär de
lätta tysthängen


i natten
sömmar hon

mockasiner
av

snödun


stegen är
tystnadens rosenbladsmoln

*

(bergsfallande)


hon stiger in
bak bergets
fallande

vatten

virvlar

stiger in i mjuka moln

hon beskådar världen


genom slöjans skimmer

*

(dina spår)

älskade

dina spår
kom aldrig

att väva runt
knutarna

du löste ej
gordiska

rebusar


hade du lyssnat
så enkelt hade de öppnat sig

se
jag tar nu

denna skälvande
ordfågel i min hand

släpper
älskade

och var du än
smälter in
samman med din själshud

vet jag
att hon andas ditt mansljus

agape
är en förverkligad

dofteld

onsdag 19 februari 2014

den 19 februari 2014



(bröstdun)

med bröstdunet
svanen gav mig

där vingar möts

med den fjädern
har jag nu dammat av alla askar


askarna
vilar

i ring runt mig

ädla
trädslag

jag lyssnar in
lyfter varsamt

det lock vilket talar

askarna
är nu

i denna stund
speldosor

*

(stelnadssteg)

yttrade ord
förlamade fingrar

stelnade
steg

det står en marmorstaty
i skogslunden

jag har sett den
gråta

näri
den stjärnan
rört vid ådrornas mening

en marmorstaty
i skogslunden

böjer huvudet
tanken

*

(anträda)

jag ser dem
anträda molndansen

silvervita bär dessas
liljevita fötter


alabasterträdet
viker ut
bladen
röda

akunja
rör vid spindelharpans
trådar

toner faller mjuka
in i flodens stenhand

de
bjuder mig in

i välkomnan

(sade)

han sade

du har nästintill
släckt din lykta

lanternan du så vackert
hängde
i detta träd

vad säger dig den hängde


han sade
andas in mitt lugn

låt oss
uppväcka
lanternan

du så vackert hängde
i detta
träd

så andas jag in

din gåva
i tacksamhet

till livsglöden

tisdag 18 februari 2014

den 18 februari 2014



(stundkorn)

i ängen
den vilken
pudrades

med stjärnmjöl
gnistrar

i ängen står en såningsman
mannen sår korn
stundkorn

mannen vänder ansiktet in i månvinden
viskar frågan
hur kan dessa korn gro
spira

hur kan hjärtbladen finna
mod


(vitpudrad)

vitpudrad
är marken

hennes morgonstigar
bär diamantmjöl


siktat
i stjärnhänder

skalen
är

seglande drömbåtar

*

(stamviskning)


stammarna
viskar

mjuka stämmor


furorna
reser

bergsvida mantlar

ögonen gnistrar
vita andningsblad

stammarna lyfter doket

rör vid
ögats
lins


porten glider
glider sakta upp


silverklanger ljuder
i de skridandes händer

stammarna viskar


mjuka
stämmor

*


(slutna händer)

jag
stiger in
i mina slutna händer


fingrarna
är täta väggar


släpper ännu in
springor av ljus

pelare
målar
golvens jord


jag fryser

så är värmen borta
så finns jag ej mer


endast
en skugga

i mina slutna händer

*

(säg mig hur)

säg mig
hur

hur kan jag vandra


i dessas
slitande
klor

klokäftar


tankekvarnarna mal
mal
mig sönder


det söndrade
förs samman


helt


kan du vandra


aromens essensstigar

*



*
(fattas)

älskade

käre

jag lyfte mina sinnen

in i skymningsskogen

jag såg
molnen klättra
uppåt

och berget
var ett vattenfall

fyllt med mjuka
molntassar


synen
skänkte
mina sinnen

ett
slags
ro

ty jag klättrade med
in i skymningen

käre
älskade

du fattas mig