släpper bark

tallen

släpper bark

till fantasins ögon

låt mig färdas

höra bäcken sjunga

fantasin lägger barken

i en gosses synfält

hemom växer båtar

till bäcken fram

 och tallen

susar

förväntan

ekorre

svingar glitterfärd

i skogens vida

grenverk

orkester

stämmer instrument

ekorre dirigerar

toners färder

stubbar lyssnar i åldersdjup

svanar lyfter ur mitt bröst

hämtar

havs stränders

doftande toner

näktergal följer

molnens vila

svanar landar i hjärtsjö

förtäljer

de aldrig

vandrade

strandstigarna

håller stenens solvärmda i handgrepp

lyssnar till sagostrofers

jordrötter bär till

i tacksamhet sätter jag ned stenen

följer vandringen in i skogsskepp

slipstenen gnistrar i kvarnens hand

uddar vässas till skrift

orden bärs till av en tornuggla

pannskor

eko av träskor

träd skor

givna av asken

ekar i vindeltrappans

stenlagda

nycklar i band

klingar

mjukt

dämpade

 tätt intill de långa kjolarnas

böljande fall

ett brev bär hon

i förklädes

ficka.

från den vilken vandrar

barfota i vinden

näbbar häller i takspann

byggarivers sånger

med mossa

tillreds

livsrede

i pannan vilar mattade flodstenar

glittersand sjunker in i grundväv

händer sträcks

rör vid mattade

ett korn sått av sol

spirar i flodåder

letaren silar

genom pannans nät

de grusade årens tima

vaskar händer rena

vildvin

sträcker längtan

in i pärlor

höljer den nakna stammen

håller samman

det hjärta vilket ber nåden in

glittrar hav glittrar sjö

tranor betar mossens guldsådda

väver axlars mantel

sovstränder

vitsippa

i ögonäng

skänker hjärtan ro

väcker björkars

stigande sav

besjungs av trast

åldersstig

dricker

lindring

vitsippor skrider

i böljande skönhet

lärka bär vind i vingspann

vad 

finns

att glömma

inte någonting finns

endast

begärets vill

står i kammaren

med kopparplåtar

syra bubblar

det hållandeklor ristat in

trycksvärta

rullas över ärr

trycket

ökas

etsningar hängs i ramar

till beskådan

krokar greppar

obemärkta

in i hud

det finns

inte

någonting

att

glömma är redan glömt

i hjärtskogens källa

sovstränder

bäddar in

orons skyndande hjärta

fjädersolsmoln

fläktar lätt rökelsens

örthelande

lindrar smärtans utebbande ilningar

andningen håller hon i handen

berättar möten lagda i floden

hon vaskar guldkorn i pannan

för att se att dessa verkligen fanns

dagar nätter släcks

flodens andning

djupnar

knappt

hörbar

i den stunden släpper hon

andningen

läser

läser de splittrade raderna

genom gluggar

raderna ger

med mjukbortse

friläggs helhetens bön

rader

med pärlor

manar fjärilar till

regnbågen

hör

viskningarna

stigna ur gångar

landade i äng

väcker de 

gryningen ur sömnrede

värmer de

det lagda livet

hon vandrar

med nattslöjors fukt i hud

en glada svävar

lyfter henne med

befriad

i en stund löst

från okens ryggbård

runt halsen anas ringen

av snaran

alrunans tårar

lindrar fasans grepp om

detta skira gröna

höljer hennes vara

hennes ton

den hon väver i sångljus

blå

vita rör vid fjolårskälla

ekarnas rötter

andas

det vissnade

reser

med vaknade

fingerblad

de vandrade nedför himmels stege

in i dettas är

de blå

krukorna

är inte rädda

de blå

krukorna

håller om stjälkar

stjälkar vilka steg upp

genom lagda golv

stjälkar bär

en kvinnas böner

in i vindans

medsolsvarv

sänder

sänder

de vikta bladen

origami svävar fria

svalor

följer pinjeträds

blomning

bonsai stiger ut ur krukans

trånga skodon

origami

landar i åkerns fåror

dessa vissnade händer

vad nyttjar de till

de blöder ymnigt

av skärsåren jag gav dem

följer

han följer varje rörelse

i hopp om att se rödhakens sång

rödhaken har stängt

insynen för hans blick

sårad förblöder

vingar

hon sluter skalet

runt hoppets källa

smärtan är ihållande

tung