ödehed

jag ber om de förlösande tonerna

de vilka skingrar

ödehedarnas

glömda

stråk

de tonerna skall väcka

ljungens humlesånger

doftande honung

skall pudra markerna med huld

stråken

med de vackra

grusen

med det höga gräsets

sidbårder

skall skimra

ögonfärders

steg

stråken skall ligga

mjukt i hans hand

violinen sända

violers dofter

havet skall

inandas

hedens ödesväg

väckas

ömsint

av

väktarfågelns koboltsblå

fjäderpennor

ödesväg – ömsint danas enhet varandes älskandes gärning

klippa

klipp ej av de

banden

klippa

vilken bär heden

under

havets

sånger

jag ber om de förlösande tonerna

hon står vid

kanten

med de långa kjolarna svepande

dimdans

elddans

vind

vinddans

hon är urdansens rörelse

han svarar

rörelsens

bjudandehänder

hon inväntar hans närhetsnärvaro

han lägger stråken an

och himlarna

gläder sig

i denna stund

av enhet

helhet

i helandebjudande vilja