hjärtat bubblade över

Hade så många sånger att lyssna till idag, hjärtat bubblade över.
Visst är det så att det är höstens tid, ändå var våren runt mig, kände islossningen och vattnets fyllda lekfullhet. Kände hjärtbladen veckla ut sig, hjärtat log vingljus.
Det kändes som att jag blivit väckt ur en lång djup dvala.
När jag vaknade denna morgon såg jag livet i ett nytt ljus, regnbågsljuset dansade runt mig från prisman i fönstret, fåglarnas sånger sjöng in i mig.

Kurade ihop mig i täckets famn och såg ut genom fönstrets ram, log helt stilla och kände ramens begränsande verkan, så jag trollade bort den.
Sträckte på mig och flög helt enkelt ut.
Tog ett djupt andetag och fylldes av doftande jord, såg ett rådjur trippa i ängens famn, såg en grävling rumla, en boll i rullande brådska undan traktorns mullrande hjul.
Haren skuttade med lätta steg och räven smekte ängens linjer.
En av mina vänner flög bredvid mig en stund vi lekte luftvirvlar med varandra.

Träden öppnade sin famn och bjöd mig att stiga ned,
Dagen skimrade grå siden denna dag, spindelmor hade vävt dagens trådar, av silverne pärlbestrött ljus.
Nu skrudades jag i en helt ny klädnad, en fågel kammade mitt hår med vingarnas ljus, en fjäder med en blå pärla fästes däri, så stod du där framför mig, mina ögon strålade solljus, dina ögon strålade solljus, även du bar silverne klädnad, runt halsen rann blå pärlors band.
Du tog min hand och vi vandrade in i solen

Lyftes upp i molnens famn in i hjärtats oas.
Där doftade glödande jaspis och kaprifolers ljus,
Våra händer fann varandra i fjärilsljus.
Huden öppnades i skimrande närhet, vi omslöts av varandra,
våra hjärtans strömmar förenades i blommande passion,
ögonen brast i varandra, lyckans tårars pärlor steg in i molnens händer.
Skingrades i luftens andning sjöng stjärnljus, pärlorna skrudade ängens famn, då jag leende återvände hem med det doftande minnet av din närhet.

Hade så många sånger att lyssna till idag, hjärtat bubblade över.
Visst är det så att det är höstens tid, ändå var våren runt mig, kände islossningen och vattnets fyllda lekfullhet. Kände hjärtbladen veckla ut sig, hjärtat log vingljus.
Det kändes som att jag blivit väckt ur en lång djup dvala.

Samtal med Älskade

Se Marken,

Moderns ansikte
blickar ut
Hon
bär en slöja
Vävd av skogarna, ängarna, bergen och dalarna

Hennes ögons skålar
fyller själen
Hennes ögons penslar
målar livets ädla stenar

Smycket
bär ni i ert inre
Ädla stenar
innefattade i hjärtats hamn

Hennes läppars röda rosenblad
berör era läppar
Hennes öron,
undersköna snäckor hör ert ljus hör er sorg

Hennes hårs vågor
vaggar er till vila

Hennes hud
andas helande örters liv

Hennes andning
doftar nektar honung och mjölk

Varje morgon varje afton
lyfter hon sina händer
Häller
hjärtats strålande ljus
i skapelsens sköte

I natten
sjunger hon skapande drömljus

I dagen
sjunger gärningens drömsvar

Varje andetag

Omfamnar
er
Med
kärlek
*
I tystnaden talar vinden
Fågelns pennor skriver
Stenen flyger

*
Kärleken

Borde vara ett mjukt regn

Av Solguld och Månsilver
*
Purpurfjädrarna målar himlen denna afton,


Hon satte sig ned i stillhet

Gräset viskade
Träden sjöng

Vinden lade filten över hennes axlar

Hon
slöt ögonen
Öppnade händernas skålar

Hon
lämnade kroppen

Vingarna
bar henne över sjöar skogar och ängar

Hon såg de ringlande människovägarna
Såren i moderns jord
Hennes stämma ljöd
Vemod
Hon smekte vägarna
Hela

Hon såg honom drömma
Sänkte sig ned
Lämnade en fjäder vid hans huvudgärd
Smekte hans panna ljus
Viskade helt stilla
Jag är dig nära

Vingarna
bar henne åter
Till kroppen
Hon slöt händernas skålar
Öppnade ögonen
Lyfte filten av axlarna
Träden var stilla
Gräset viskade
Henne in i sömnens
dröm
.*
Hon satte sig ned i stillhet

Gräset viskade
Träden sjöng

Vinden lade filten över hennes axlar

Hon
slöt ögonen
Öppnade händernas skålar

Stjärnan föll ned i hennes händer
Varsamt fyllde hon dess ljus med sånger
Lade den i Vindens famn
I Natten Sjunger den
God natt Älskade
Dröm Ljus

Älskade

Låt oss
lämna hamnen

Stiga
in i havet

Föras
med strömmarna

bli snäckan

Omslutas

Lyssna

Vagga

Andas sången

Stiga
In
I
Ljuset
*

Älskade

Låt vår hud
Skimra

Bäras
in i elden

Uppstiga
Dansa
Virvla

Pulserande
Gnistregn

Förenas
I Solens Händer

Röda Rosenblad faller
In i jorden
*

Älskade

jag väntar dig
under mossans täcke

drömmer i nymånens skära
ser stjärnornas strålar

lägg dig här bredvid mig
var mig nära

Låt oss
vandra in i jordens sköte

Värmas
Fyllas
Tömmas

Lyfta blommorna upp i ljus
*
Älskade

Nu
Är vi rena
Låta oss
vandra uppför Regnbågsbron

Skrudas
I Vita Skira Molnslöjor

Uppfylla
Bära
Känna

Ljusblommornas sånger

Läggas
runt pannans välvda båge

Se kronan lyftas
Högre

Låt oss
Hoppas
Drömma oss

In i
Regnbågsdrömmen
*

Älskade

Idag var jag ute och vandrade över markerna,
Stegen andades lövens dansande gula glädje,
De röda astrarnas stjärnor log med mig. Ja, mitt ansikte var ett leende.
Älskade,
Överallt fanns det droppar, de tindrade silverljus och jag fylldes över deras skira lätthet, vinden log med mig, vi dansade och sjöng; vem kan känna tyngd i detta ljus.
Jag stannade och kände ett stråk av ensamhet.
Älskade
Plötsligt kände jag din arm runt mig, dina ögon log värme, kände din hand i min.
Du sade kom, kom älskade låt oss vandra in i solnedgången.
Våra steg fann varandras rytm, ja vi skapade sångsteg och träden runtom oss log med oss.
Ovanför hördes luften andas, vingars sus svävade, den stora fågeln kände vår vördnad.
Fågeln omslöt oss med våra vingar, för en stund var vi vingarna.
Älskade
Din hand var så varm och god, du bar mig åter ned till marken, nu dansade vi i det sista gräsets ännuliv, du smekte mig ned i ängens famn.
Älskade
Vi räknade rönnens röda bär, jag visste aspens skönhet, vi förundrades över de två kungsljusen, såg vita blommor växa runt oss.
Älskade du tände elden, den värmde oss båda, vi talade i varandra.
Du lyfte handen och smekte bort hårslingan från min panna, smekte mina läppar och lade varsamt handen mot min kind. Dina ögon viskade tro mig, mitt hjärta andades tillit.
Du lade mig varsamt ned vi drunknade i vår andning i våra ögons ljus, såg kärlekens ljus stiga upp.
Älskade,
Vi såg solnedgången och sov i nattens famn, med stjärnorna med oss.
Älskade
Nu säger jag god natt och tackar dig för denna dröm,
Att jag för en stund var i en
Samhet.


Älskade

Du behöver inte vara stark inför mig
Tillåt oss
att vara starka tillsammans

Tillåt oss
att vara svaga tillsammans

Du behöver inte bära mig
tillåt oss att bära varandra

Berätta om livet med livet
För och genom varandras oss

Låt oss
tala om livet
Låt oss
tala med livet
Låt oss
tala genom livet
Låt oss
tala för livet

Med varandra i kärlekens ljus

Älskade
Tillåt oss
*
Älskade

Låt oss
Vakna tillsammans
Med armarnas längtan runt
Krypa tätt intill mjuka
Se älvornas slöjor bölja ur dimmans pärlmoder
Bada i solens skira morgonljus

Låt oss
Somna tillsammans
Ligga i bädden sida vid sida
Känna värme
Se stjärnornas ljus le till oss ur nattens pärlmoder
Bada i månens skimrande nattljus

Låt oss vara tysta tillsammans
I varandra

Händerna känna varandra
Stilla
Ögonen
vandra in i varandra
låt oss tystna i varandra

Älskade
Låt oss somna tillsammans
Låt oss vakna tillsammans
Låt oss vara bli
*
Älskade

I drömmen såg jag tvillingsjälarna yin och yang.
De var inneslutna i den gyllene cirkeln,
de log ljus till och i varandra, bilden är så vacker.
Embryon med strålade öm kärlek, de var så tryggt inneslutna i moderns sköte, deras rörelser var skönhet, svävande följsamma.
Bilden är så vacker den är,
Utan tvekan.
Kanske är det därför rörelserna är följsam skönhet.
De längtade in i den stora cirkeln, de valde att födas.
De vandrade hand i hand in i livets stora cirkel.

Älskade är inte kärleken att bära varandra i kärlek, när jag säger att bära varandra så menar jag ju inte att du skall vara ett ok och inte jag heller.
Du vet ju att jag tycker ok är vackra i sig, då de är följsamma,
det är så lätt att tro att bärandet är tungt.

Älskade,
hur kan det vara tungt att bära,
då bärandet av de gyllene skålarna är fyllda med vatten, livgivande vatten.
Med det vattnet vattnar vi vårt växande liv.
Ser du älskade vår vackra trädgård, kärlekens trädgård, ser du den glädje vi tillsammans ger.

Älskade,
molnen var så tunga idag, orkade inte lyfta dem.
Jag lämnade aldrig bädden idag, jag frös och du var inte här.
Lade det ena täcket efter det andra över mig, men värmen var borta.
Huttrande och med istapparna hängandes i håret, lämnade jag för en stund bädden, sökte tända i spisen.
Men spisen ville inte ge mig värme, den rykte in, eldens andar var visst någon annanstans.
Lösgjorde istapparna och började spela sånger med dem, det fyllde mig med värme, för en stund.
Så kom kylan åter.

Vandrade in i skogen och lade mig i trädens sånger, drömde om dig.
Älskade,
Solen lyfte mig in i din famn.
Du var solen jag var månen
Min panna vid din halsgrop
Våra läppar snuddade
Våra kroppar vilade
Mot och till varandra
Passade in
Våra rörelser var skönhet, svävande följsamma.
Bilden är så vacker den är,
Utan tvekan.
Kanske är det därför rörelserna är följsam skönhet.
De längtade in i den stora cirkeln, de valde att födas.
De vandrade hand i hand in i livets stora cirkel.

Vill inte skriva mera nu, det gör för ont.
Älskade,
molnen var så tunga idag, orkade inte lyfta dem, orkade inte klättra upp till dem,
Orkade inte heller flyga till dig, vingarna hölls sammanpressade runt kroppen.
Jag lämnade aldrig bädden idag, jag frös du var inte här.
Lade det ena täcket efter det andra över mig, men värmen var borta.


Älskade

Det finns så många bilder runt mig av mig, jag menar gjorda bilder av vem jag är, idag flydde jag bort från dem.
De gjorde så ont för bilderna var inte jag,
Det finns visst ingen som vågar se.
Ramlade ned i en grop, i en djup grop, en sån där fångstgrop du vet. Med vassa grovt tillyxade störar, det hängde en massa lösa rötter och sånt utför väggarna,
Försökte att ta mig upp, det var så frysande kallt, ingen värme alls

Älskade
du fanns inte där så jag var tvungen att sträcka ut min egen hand, men orkade inte dra mig upp, det enda jag kunde göra var att krypa ihop.
Mörkret föll, men jag var aldrig rädd för stjärnorna tindrade ljus och Moder Måne var hos mig.
Ett grässtrå böjde sig ned och gav mig vatten att dricka,
Trädens sånger vaggade mig in i sömnljus,
Såg dig där ovanför molnen, nu sträckte du ut din hand, du log och lyfte mig upp.
Men då jag nådde molnfliken var du inte där. Då föll jag virvlande ned i gropen igen.
Ett blomblad öppnades och gav mig dagg att dricka
Stenarnas sånger vaggade mig in i sömnljus
Såg ditt ansikte under havets slöja, nu sträckte du upp din hand, du log vackert och lyfte mig in. Men då jag nådde havsfliken var du inte där. Då föll jag virvlande ned i gropen igen.

Älskade det var så märkligt, ser du de hängande rötterna bands samman, de lyfte mig upp.
De lade mig i gräset under träden i stenarnas ring, bäcken porlade sånger,
Älskade
Jag öppnade ögonen och var i dina ögons ljus
Vi andades in.


Älskade
Du sträckte ut din hand emot mig
Du höll fram din hand, jag lade min i din,
Älskade varför slog du mig,
Varför tog du emot nyckeln och öppnade mitt hjärta,
Älskade varför skördade du de spröda skotten,
Älskade
Det gör så ont
Idag sökte jag åter fly
Flydde in i skogen,
På knäna kravlade jag mig upp för den mörka stigen
Såg en stjärna lysa
Sträckte upp min hand mötte tomhet
Älskade
Smärtan kastade mig utför stupet
Jag föll ned i en djup grop
Du fanns inte där så jag var tvungen att sträcka ut min egen hand
Älskade
Undrar du vem jag är
Det Är Jag.

Älskade du öppnade dina käftar
Jag gick in för att finna dina slipade huggtänder
Du trodde du bet av strupen

Ur hjärtat växte röda rosor till dig
De smekte dina tänder till deras ursprung.
Älskade
Hur kan det komma sig att du viskade kärlek och lämnade mig vilsen
Med blödande händer

Jag såg blodet droppa nedför händerna
Livet rann hem
In i Månmoderns famn
Solfadern omfamnade henne
Båda bar livet in i Regnbågsdalen

Älskade
Kanske var det så att jag gjorde mig mindre än jag är,
Men ser du jag har inget behov av att hävda mig.
En del kallar visst detta för ödmjukhet,
andra kallar det för egensinne eller envishet.
Så finns det de som säger att det är att inte älska sig själv,
Älskade det är inte mig själv jag älskar, det är mitt själv.
Det finns så många termer och förklaringar till allt,
Det viktiga är väl ändå vilka vi är.
Ja, kanske var det så att jag gjorde mig mindre än jag är,
jag gjorde det för jag såg ditt behov av bekräftelse.
Jag läste din sorg bakom dina stängda ögon.

Älskade efter tre dagar i drömmande ljus vaknade jag
Insåg att det var mitt själv jag talat med.


Älskade

Nu har jag talat så länge till mitt själv, jag har gråtit så länge nu.
Vill inte längre göra illa mitt själv, jag vill leva.
Du får inte göra mig illa längre för den du gör mest illa är ditt själv.
Jag ger dig fri att flyga i glädje.
Med mina tårar vattnar jag ängens blommor och ser dem växa i kärlekens ljus.
Jag ser höstens blommor blomma och vill att livet åter skall le.
Mitt hjärta är så fyllt med värme ändå fryser jag ständigt.
Jag vill känna en hand i min och dansa i ljusglädje. Inte frysa mer.
Vill finna modet att våga vakna tillsammans in i nytt liv.
Jag vet att jag vågar om jag andas rätt närhet.

Älskade
Jag tog på mig min vackraste klädnad,
Borstade håret silverlent, doftade rosens blad och vita liljor över huden,
Tvagade ögonen i källans vatten, satte på mig de mjukaste mockasinerna och vandrade in i natten.

Älskade det fuktiga gräset smekte mina fötter bara,
Jag mötte natt och dag i ängens famn.
Luftens renhet lyfte mig upp i trädets krona.
Grenarna var runt mig doftade gröna smaragders ljus
Det var så skönt att sitta där i trädet, skyddad och fri, det var en grönskande koja.
Fylld med möjligheternas tacksamhetspärlor.
Jag kunde se in i natten och andas stjärnornas viskande ord.

Älskade jag hörde smygande steg, ja inte sådana där illagörande steg. Varsamma, snälla, goda och annalkande steg, väntade steg.
Kände en närhet, inte främmande utan sådär igenkännande varm.
Vågade mig till att blicka ned.
Det var inte du som stod där, det var en man.
Jag skyggade tillbaka, de gamla minnena flöt fram och viskade oro.
Nattvinden smekte mina ögons svarta skugga ren och nattljuset doftade nattviol.
Mannen lyfte sina händer mot mig, jag andades lätt,
Stjärnorna speglade blåklocksljus i mannens ögon. Tog ett skutt rakt ut, då lyfte vinden mig in i hans öppnade famn.

Famnen var så god att känna runt mig, jag vågade andas djupt, lyfte blicken och såg ljus.
Han förde mig sakta runt utan att släppa mig, visst var det så att jag fortfarande andades rädsla, men hans rörelser var mjuka och smeksamt varsamma.
Stegens händer var inte fyllda med rädslans svek.
Han sökte aldrig tvinga mig mot ett annat håll, vi följde varandra.
Ormbunkarna spelade guldpärlor in i cirklarnas danssteg.
Jag vet att jag vågar om jag andas rätt närhet.
Orkidéernas fjärilsvingar flög solljus ur mitt hjärta,
Jag ger dig nu fri jag vill vandra in i min älskades famn.
Jag känner att han vill mig, jag vill finna modet att vilja leva.
Kanske vågar han hålla om mig hårt då livet är svårt att bära som det är ibland.
Jag vet att jag vill hålla mina armar runt honom då livet är svårt att bära som det är ibland.
Min önskan är att vi vaknar tillsammans, vandrar kännande in i dagens famn med jämna steg. Jag vet att jag vågar om jag andas rätt närhet.
Jag vill känna kärlek och ge kärlek, inte sträcka ut handen i tomhet,
Vill växa tillsammans, vill vakna tillsammans,
Ge varandra varmt liv.
Lyssnade mötas i kärlekens ljus.
Jag vet att vi vågar då vi andas rätt närhet.
Djupt in finns en klarnad sjö
Änglar tvagar klädnaden ren
Breder ut den över bädden
Väntar på våra hjärthänders vilja
*
Älskade

Du vet att jag somnade i trädet i nattens mörker.
Trädets grenar slöt sig runt mig, jag var innesluten i en boll, ett nätverk av flätade grenar. Oh, så underbart det doftade, det doftade grönskande liv.
I varje fönster tindrade det stjärnljus, inte en färg utan alla färger. Jag var omgiven av Regnbågens slöjor, kunde höra regnets alla droppar sjunga.
Hörde blommorna, träden, växternas rötter dricka, såg det ringlande vattnet stiga upp.
Bäckarna sjöng strömmande porlande sånger in i floden den vida.

Fick lust till att dansa vattensånger, kände gräsets doft under fötternas valv, såg valven så tydligt, de blev broar och under dem speglades fötternas valv,
plötsligt var det gyllene cirklar överallt eller kanske var det droppar eller bubblor som bar fötternas riktning.
De gyllene bubblorna, dropparna, cirklarna lyfte och bar mig till havet,

Hörde regnets droppar falla in i havet, havet hälsade varje droppe välkommen.
Jag var i vattnet, kroppen var borta, jag var med vattnet. Det var så underbart att följa strömmarna, det är fel det där att vågorna slår eller slås mot klippan, de ringlar om, smeker varsamt de spetsiga linjerna mjuka. Klipporna ger vattnet form. Vattnet och klipporna älskar varandra, jag vet det för jag fördes djupt ned och där satt de och skapade sånger, sådana där sånger som vi inte alltid hör. Det är så underbart att uppleva samskapandets skönhet.
Egentligen hade jag velat stanna där men jag fördes uppåt och havet lade mig i strandens händer. Kände att något bars fram ur stjärnornas händer.

Gryningsljuset vaknade, sträckte på sig och morgonen rullade upp sin mantel.
Den Goda Solen steg upp och plötsligt brann elden i strandens händer.
Jag har frusit så länge men nu frös jag inte mera för de varma sångerna fyllde mig.
Trädet vaggade mig sakta högre upp, vågade kisande möta ljusets värme.

Nej, det var inte du som stod nedanför trädet, det var en man med klara rena ögon.
Stjärnorna berättade för mig att väntan är över.
De berättade att väntan stänger dörren,
Livets dörr.
Jag är inte här för att stänga livets dörr, jag är här för att leva i ljus med kärlek.
Livet är fyllt med skönhet att levas för och med, inte för att kväva liv.

Vi är inte här för att stänga livets dörr, vi är här för att leva i ljus med kärlek
Trädets sånger väckte mig varsamt, öppnade nätverkets flätade famn, lade mig i ängens famn. Tack, du goda vackra träd för din nattliga hamn, tack till alla de du lät mig möta.
Jag böjde mitt hjärta i ödmjuk tacksamhet inför den undervisande viljans kärleksfyllda famn.
Jag ser nu i klarnat ljus att den väg vi gör är vilsenhetens väg, den ger endast smärta.
Därför kliver jag nu in i livet med varsamma kännande steg,
Lever i varje öppnat ögonblick, strör rosenblad utefter min väg, söker att omvandla tårar till ljus.
Jag har ingen brådska, havets vågor visade mig att livet andas in i strandens händer.
Där väntar det som är liv.
Jag tar emot hans händer och möter den nya tidens liv.
Vet att vi tillsammans sprider ljus och värme i livets famn.