lördag 13 maj 2017

väggklor




trädet
med de röda
skrifterna


bär barkens pergament
planterar bark
i krukor

kanel andas sand
myrra stiger ur jord

trädet
löser rebusens
gåta






solfinger
ritar ringar i sandens blå


snäckfolk
vattnar ebb
med flod

åror vilar i hand
ringar

förenas i jonglörens närvaro


en tiger stryker ut
lotussjöns yta

dyker
djupt
in





väggarnas klor krafsar allt närmre
iskylan tränger in
väggklor lämnar revor
dras samman av knytet





brunnens djup ekar tomt
när skriet
släpps ur strupe





gässen lyfter morgonsol
in i fältskugga

skogsväktare följer stig

fredag 12 maj 2017

kaskadandning





tals källa

kaskader
av andning

ljuder i svarens frågor
ställda
lutade till väggar

står stegar
pinnarna

knutna till stöd
viskar stegens böner


andningen
sår kaskader
komna i tonhav

till talsvanar





bandet
löstes


släppte stigen ur bojor

bandet
en svävande drake


lägger
asken

vid drömmens huvudgärd


öppnar
speldosans lock


drömmoln
cirklar
piruettljus




spiller ut det skrivna bläcket
turkos skimrande rör vid havsblad
klippors närhet
samlas i havsögas vidd azur
kobolts djup
maneter
svävar
speglandes himlars frid





avskavda blickar väggar
in i skaftens trädda ögon
bennålen trädde
räknades in
knutarna är lösta
ur förklädesfickor
svävar
regnar lapptäckets rutor
banden är lösta
skaften lossnade
väggar fallna
de trädda bär törnrosens bildväv




bergen med de skira
kallar honom
sanden buren av lamor
målar stigar
handcymbaler lade i tranans vinge


torsdag 11 maj 2017

tvivelsutan





tvivelsutan
stegar
trädet


in i vinden
beduin målar med sand

oasens källa
svalkar

hettad panna
med palmblad


trädet ler
blir den matta han

flyger vida med
buren av

tvivelsutan





skogsvägen
visas

av myrfolkens
pärlrader

de bär
avlagda skor


till skomakaren


magnolia
bidar

kommandes ögon







orden de vilka lades
i korgen med röda band

dem såg hon gulna

hon bär en vit duk
ren utan utsmyckningar
över hårets vita strand

klänningen röd bär slitna trådar
hon blöder lila tårar


hon har tappat orden
korgen brast




fågelvingar
samlas i träd runt hennes fönster
skriver med toner
nattens färder

en vindvandrare
smeker hennes andning




turkoser bär hon
i ögonband nära hjärtat

turkoser har alltid talat till henne

kanske minner turkoser
om en strand där solen
en gång glödde hudens brons


onsdag 10 maj 2017

värk





värken
lindar taggtrådar





vandrar långsamt
går det nog bra


gör inte
häftiga rörelser
snabba vändningar

iakttar

är i varje
steg


en millimeter
ifrån det vilket kan hända


visar den tappra viljan
tänker

detta har jag klarat
för ut




lutar mig
till kuddars var



ser



vackra

gåvor givna

med förvåning; till mig


omger
synen



dofter 
ur händer

talar språk ur svunna




frigörelse

är det att kasta 
att ge vidare




blir det tysta
vackertyst




genom


pelare i solvaknande
rördes 


i natten av silverfjädrar




hägern snidad i indigobläck
lyfter blank spegel





gnistrande
följer hägerns syn
den
kvinnans
vandring





i denna vida
trädfamn


skådar en gråtande
hur tårar träds på spindeltråd

hur älvor
putsar detta mattade hopp



skrudar den gråtandes hår
med krona av pärlseende gryning





hon mal
nattens korn

i mortel

skriver med djupblå tecken
hennes inrens
stridande hopp

hör revbensdörrar knäckas

skal
låses upp

tisdag 9 maj 2017

sträcker





kunde jag

sträcka handen


sluta
handen
bli
en knopp

för att vika ut bladen
till den vilken talar i vinden

så kanske
min stämma
tas

emot i kärlek



väver jag
då med nuvarande
med kommande

ser förvirringen stiga
i de trassliga brodyrtrådarna


väven steg ned
ur vindens glömda
spegelfönster
smutsig av
stillastående luft
av gråbrundamm

dockor
öppnade härvor
skriar in i bergsspringor


spränger hörseln slutna

stilla
oro
stilla

jag vet att trassel
går att reda ut med
sengångarens vägledning

väven sköljer regn ren


i den trettonde gryningen
följer nålen ögats varsel





ur händerna av det givna
vaknar de; vindarna

vilka rör vid gardinens
skira tyll


ögonstranden
andas in stjärnsynen
vilken kysser havets silvermåne





kvinnan talar med stjälkens blödande stämma
jordsaknaden vissnar rotens fäste
kvinnan bäddar om med ängsbörd




luften sinar
inom väggars tätt slutna
sakta släcks lågan i hennes andning
en fjäril flyger fri
svävar
rör vid rosens hjärta


måndag 8 maj 2017

barkros




trädet
viker ut barken

vit skimrar
stam




hon bär en röd ros
kommen av bark
helt nära

sträcker rosen
genom suggorna




in i
fönsterblick




där vid
känningen av sand

rör
bränningar
klippbladens
mattade





blanka dyker sälar in i hav
vågor läggs omlott





på en av klipporna
står en man

han blåser i en säckpipa




ser en vit havsörn
lyfta

hör hennes
närvaro
röra vid hud





de kylslagna sveper in



duvor i grönskimmer
kuttrar sol ur hagel



is 
vattnar jordar 
med ljus




huttrande sluter hon sjalen runt axlar
ber värmen stiga in i märglängtan




tankeoblater
smälter in

leder tal in i tystnad




hon möter de tomma
stolarnas sittdynor

hör
spinnande samtal
en gång




sorgen vrider om nycklar
lyfter ur skåp
glömskans silkespapper




kanterna skär in i hennes ögonfält




hon stiger inte upp
sömn andas lugn
tankarnas spinnande hörs i korgen
bäddad med moln


söndag 7 maj 2017

solbadade




solbadande ögon hälls
i molnvilas mantelveck
den skira lövsången
andas toners
syn

mannen bygger hus
till samlevnad

kärlek
viskar hans
händer




med ömhetens händer
rör hon vid spirandet
i jordmåns krukor
drömmar sådda

hon följer hjärtblads
pergamentsrullar


sigillen
bryts
med hennes insikt




nycklarna
är nycklarna

orchideerna i skogen
vilka klingar i natten

var gång
jag vänder ansiktet till

vänder synen
in i springan
muren öppnar

döljs nycklarna

försatt i isoleringscell




rispar med graden stålet gav
i cementblock
kedjor rasslar
golvet dryper av mögelfukt
sagoboken kokar vidbränd
i grötgryta




öknarna tänder stjärnor
med facklor ur eldar


budet bär
bäraren
hjorden driver upp dammoln
bärarens bud
når genom molnens lagda


öppnar dammen

lördag 6 maj 2017

släpper bark






tallen
släpper bark


till fantasins ögon

låt mig färdas
höra bäcken sjunga


fantasin lägger barken
i en gosses synfält

hemom växer båtar
till bäcken fram

 och tallen
susar

förväntan





ekorre
svingar glitterfärd

i skogens vida
grenverk

orkester
stämmer instrument


ekorre dirigerar
toners färder

stubbar lyssnar i åldersdjup





svanar lyfter ur mitt bröst

hämtar
havs stränders
doftande toner


näktergal följer
molnens vila


svanar landar i hjärtsjö
förtäljer

de aldrig
vandrade

strandstigarna




håller stenens solvärmda i handgrepp
lyssnar till sagostrofers
jordrötter bär till
i tacksamhet sätter jag ned stenen
följer vandringen in i skogsskepp




slipstenen gnistrar i kvarnens hand
uddar vässas till skrift
orden bärs till av en tornuggla


fredag 5 maj 2017

pannskor





eko av träskor



träd skor
givna av asken

ekar i vindeltrappans
stenlagda

nycklar i band
klingar
mjukt
dämpade


 tätt intill de långa kjolarnas
böljande fall




ett brev bär hon
i förklädes
ficka.

från den vilken vandrar
barfota i vinden





näbbar häller i takspann
byggarivers sånger
med mossa
tillreds
livsrede





i pannan vilar mattade flodstenar
glittersand sjunker in i grundväv
händer sträcks
rör vid mattade





ett korn sått av sol
spirar i flodåder



letaren silar
genom pannans nät
de grusade årens tima



vaskar händer rena




vildvin
sträcker längtan
in i pärlor
höljer den nakna stammen
håller samman
det hjärta vilket ber nåden in





glittrar hav glittrar sjö
tranor betar mossens guldsådda

väver axlars mantel

torsdag 4 maj 2017

sovstränder




vitsippa
i ögonäng
skänker hjärtan ro



väcker björkars
stigande sav
besjungs av trast




åldersstig
dricker
lindring


vitsippor skrider
i böljande skönhet



lärka bär vind i vingspann





vad 
finns
att glömma

inte någonting finns




endast
begärets vill
står i kammaren
med kopparplåtar



syra bubblar
det hållandeklor ristat in


trycksvärta
rullas över ärr

trycket
ökas



etsningar hängs i ramar
till beskådan

krokar greppar
obemärkta
in i hud



det finns
inte
någonting

att

glömma är redan glömt
i hjärtskogens källa





sovstränder
bäddar in
orons skyndande hjärta


fjädersolsmoln
fläktar lätt rökelsens
örthelande


lindrar smärtans utebbande ilningar




andningen håller hon i handen
berättar möten lagda i floden
hon vaskar guldkorn i pannan
för att se att dessa verkligen fanns





dagar nätter släcks

flodens andning
djupnar

knappt
hörbar

i den stunden släpper hon

andningen