lördag 31 augusti 2013

den 31 augusti 2013

(fruktmoln)


molnstäderna
har öppnat portar vida


folken skördar frukter
i korgar av vidje



händerna
varsamma



ansikten skimrande



det regnar stjärndroppar
in i jordmånes bröstfickor

*
(åderkartor)

marmorgolvets ådror

kartor


bär stigars skatter
minns händer


handen vilken putsade stenar blanka


ådror viker ut


varsamt
väggar
blottar stenens hjärtord

*
(flöjten)


det ljuder en flöjt


därur
skogen


tonerna andas vemod
den över sig givna
andningen

det rullar en flöjt utför berget

(tårhänge)


pilträd

vida tårhänge


vid sjön av de tolv bäckarna


vit
är din stam

i

bruddröm


kronan är
smyckad


med pärlregn ur hav


stigen

är


altargången


du

lyssnar

efter stegen


nu

släpper du


alla blad
in

i

sjöhänders tolv



fredag 30 augusti 2013

den 30 augusti 2013

(tillyssnan)

hon lyssnar
till


flygande
stenpärlor


hör
dem

landa
väcka tonblad

trumhuden vaknar

hon
är den vilken


svarar

stenpärlor
flygande

landar i väktarens
handeld

*

(rosenmolnsåder)


rosenmolnsåder


strimman i
gryningshimlars

öppnade
segel


tyllgardinens
tunna
skirnät


fläktar lätt

i brisens
tassandesteg

*

(hur skall)


kunde jag
skriva tyngden
i mitt bröst

vad skulle det
hjälpa

varför skall jag

det vore att
smutsa vackra ögon

till döme


tyngden
växer


hur skall jag orka resa

*

(falnade)

falnade
bokstäver


ligger utspridda

vem binder dem
samman

*

(skallet)

skallet
skär genom berget

spräcker
stenarnas ro


hon vilken vandrar stigen
hennes hjärta
gav

skall


innan det brast
i tiotusen blodpioner


oblatseldar
brinner


i hennes lyftade händer


hon är en eldfågel
vit

näri hon kastar sig utför stupet


vindarna
skyndar till


bär hennes livslåga till flodbädden

där den oanade väntar
till tröstansro


han öser hennes sargade hud
med kärlek

*

(avskurna)

mina händer

äro avskurna


stubbar
utan ovansidesskott


vissnade blad
virvlar


runt mina fötter


rötter reser vida
helt
utan


ert
varse


mina händer är
avskurna

*

(aftonregns)

aftonregns

ädelstenar
kristallrena

faller
mjuka


rör vid kinden
förenas med

saltstänkta klippor

min fingrar
söker
fäste

anemoner
vita

färgas

röda

torsdag 29 augusti 2013

stenhanden

jag maldes sakta sönder av kvarnstenarna
sitter i hjärtkammaren
vaggar mig
stilla
det vilket var jag
är icke jag
det vilket icke är jag
är jag

det malda
släpptes in i floden
dropparna slöt ögon runt
vi genomskådade
spikarnas
huvuden
såg spetsar
uddar
slipas skarpa
tecknen framsteg

smärtan vilken jag levde i
lever i
är var obeskrivbar
varje stund vaggar jag mig
beder om fridsstilla
vet att dessa toner skall klinga ut
jag har slutat fråga
när

det enda jag kan säga är
må det ske

när mig
när mig med ögonvyer


hon kallar in stenarna
stenarna vilka rullar från åsarna
asarna
de böjda
vilka andas in stigarna
de seende
de ljushylta
de vilka släpper korparna fria
de vilka släpper hökar
falkar
fria

de vilka släpper kondoren
örnen fria

fria flyga de
återvändandes
andes
andandes
allt det dessa mött samt icke mött

och stenarna bär buden

stenarna mal det osmälta till smält
puderdofter täcker markerna
pollen är detta
pollen vilka befruktar
de sargade markerna

hon
med de vida kjolarna
vilka nu doftar ljung
sträva äro stegen
smeker krattar
reder ut
sommardansens ysterblad

hon nynnar tyst inom sig
barnen mina lugnro stillro kammen reder ut tovor
gråt ej barnen mina gråt ej höstbären är komna
korgar flätas hinkar skramlar
bären frukterna av sommarens dans
kjolar böljar
sträva äro stegen
tillsynes

andas in doften av ljungen
humlor
mumlor
honungslena
milda
äro orden
smält sötman i dagar nio

och stigarna i skogen
flätade hon
med varliga fingrar

neg djupt inför orden
dukade sjuhundra borden

i träden hängde hon eldlyktor
till att värma de vandrandes ögon

och jag kan höra de regnen
regnen vilka sköljer
solken ur fållar
det regn vilket
framkallar
ansiktens renhet
osminkade
avklädda

hon kallar in stenarna
manar in stenarna
sejdar
manar
ropar tyst in i vinden
stenar kommer från
här från var
stenar skriftrullar
lägger sig stilla

hon ser berget växa upp ur havet
hon vandrade
över det vilket benämns hav
huru
kan hon vandra över
jo havet har lagt sig stilla
brett ut
händerna
spegelhänderna

varje spegel är gjord av sand
ökensanden brinner
så många korn
så många droppar
havet är ett regnbågsprisma

i varje droppe höres toner
toner från här
från var

droppar smälter samman
säras
smälter samman

en andning
manetandning
böljande genomsiktlig skönhet
maneterna viskar
visst kan vi brännas
hur närmar du dig

positiv negativ
negativ positiv
joner
jo
ner

droppar sand
sanden kryper upp mellan hennes tår
eller kanske är det
hennes  fötter vilka kurar sig samman i sanden
eller kanske är det
tårna vilka i en stund förenas med stranden
hon är ett susande träd

fåglar landar
för till henne toner
stigar

en man vilken  sträcker ut händer
utan att lyfta dem
till kvinnofägringsblad
droppar
sand
sand
droppar

mannen har just mist en älskad kvinna
sin hustru
hon den vackra
med de levande orden
sångerna

fåglarna förtäljer vidare mannens saga

mannens
 vilken älskar kvinnor
droppar sand
sand droppar

havet är en spegel
en silverspegel
månsilver
kvinnosilver

mannen stiger in i havet
kvinnor omsluter honom
havet är smekande händer

varje droppe viskar kom
kom du vackre
man

mannen lystrar
svarar

kvinnan sitter på klippan uppstigen
ser honom
ser
honom

vi har alla sidor
ändock är vi
helt utan sidor

sidor sköljer den mötande in
beroende av var denne står
vad denne ser

hav vackra hav
höj din andedräkt
låt din mantel skölja linjerna rena

hon ser mannens stigar skimra
sand
droppar
droppar
sand

mannen hör vattnet
ser stigande droppar gnistra
spåren
han känner dem

ur havet ser han en lotus stiga
sakta sluta bladen

så slutes ock vattnet
är en silverspegel
med ansikten
fyllda av regn

hon kallar in stenar
från här
från var

hon ser berget stiga upp ur havet
stiga upp
växa ur havet
havet lägger blad till blad
stenblad
skrifteblad

marken vibrerar
steg ekar ur

de vilka såg det vilket var i är

berget är en jätte
jätten sträcker ut en hand
sänker den till en man

hon med vandringsstigarna
vilka flätat markerna i oceaner av intighet
hon är leendeskimrande silvermåne
och stigarna i skogen
flätade hon
med varliga fingrar

neg djupt inför orden
dukade sjuhundra borden
med sjuhundrasjuttiosju bär



mannen stiger i
jätten lyfter handen

det sitter en man i en jättes hand
blickar in i vida

han ser det jätten är
han lyssnar till bergaorden

jag maldes sakta sönder av kvarnstenarna
sitter i hjärtkammaren
vaggar mig
stilla
det vilket var jag
är icke jag
det vilket icke är jag
är jag

det malda
släpptes in i floden
dropparna slöt ögon runt
vi genomskådade
spikarnas
huvuden
såg spetsar
uddar
slipas skarpa
tecknen framsteg

smärtan vilken jag levde i
lever i
är var obeskrivbar
varje stund vaggar jag mig
beder om fridsstilla
vet att dessa toner skall klinga ut
jag har slutat fråga
när

det enda jag kan säga är
må det ske

när mig
när mig med ögonvyer



hon kallar in stenarna

den 29 augusti 2013




(källdroppe)

du
källa


i droppen


ur flodens inre


breder ut
din renhet


huden
hudkåpan

stjärnfållad


böljar mjukt
över axelbredd

skulderbladen
är fågelns vingar


droppen kysser dig

ömt

kapuschongen
glider
ned


blottar din fria panna


hudkåpan
huden

skimrar doft
av aprikoser
av persikors

mjuka sammet

*

(silvermolnskira)


silvermolnsskuggor
är


slutna
ögonvingar



höken svävar
ängshöga


bär strået med ett smultron i näbben

till hon vilken tvagar


fötterna i
tjärnåder

*


(pelarglöd)

pelarna
i kullen

glöder
glöder

elddans
vit


kristallhornen
ljuder
vida


spräcker lagda plåtar
pansar
sköldar

låttaken knäpper
luta


toner
skimrar
strålar
dras samman

graalen
synes
lyftad

i hennes händer

*

(vävband)

vävda band
av hon vid skogskällan


nynnar
fröjd


träden vänder ansikten
in i västan


sjön är ett vida
öga


hjulets ekrar
lyser upp handen

handen vilken väver banden