o du blinde

hur kan du göra henne detta

jag ropar till dig ur kvinnosjälens gemensamma ström
o du blinde man är du av mannasläkte eller
är du
man

hur kan du göra henne detta
ser du icke ert hjärta blöda
ser du henne icke hålla händerna runt
för att det icke skall förblöda
ser du henne icke irra vilsen i iskylan

den kyla vilken icke ger klarhet
den kyla vilken är kyla icke
värme
den kyla vilken icke får
hennes skönhets kinder att rodna
de gjorde det gör det vid mötet i dina ögon
i dina händers varma värnads skål
ser du icke hennes hjärtas skönhet

hon helade sitt sargade hjärta för dig
lade sina händers rosor i dina

den tystnad du henne beskär är
kniven vilken genomborrar
är kniven vilken skär
skär hennes bröst
hon lider
vandrar i kvalandes steg
dina ögons värme
lämnar henne icke frid

o blinde
vem är du
ser du icke hennes hjärtas skönhet
det hjärta du i kärlek vandrade in i
hennes vackerhav
där hjärtats ringar är
den mångtusenfaldigade lotusens ringar
ser du då icke hennes hjärtas skönhet
ert hjärtas skönhet
bak mänskligt förtal

avund samt svart sjuka rinner
i deras stelnade blod
känner du icke den ruttnande stanken
de ruttnande ordens ursprung
dessa ord äro icke ord
de äro stillastående
sumpmarkers ruttnande träsk

giv henne liv den stund ni har att vandra
giv er liv

vandra icke den flyendes steg
känner du icke
det hjärta hon öppnade till dig
till dig
det hjärta hon aldrig
öppnat
så för en man

o du blinde jag ber dig
bryt din tystnad
jag ber dig från djupet av mitt hjärtas sjöar
bryt din tystnads boja
runt edert liv

jag känner hennes smärtas virvlande floder
genom hennes gråtande kvinnosjäl
hennes rustning
den hon alltid burit
har smält av dina händers beröring
för dig
den är icke mer
för dig
för andra är den
för dig är den smältvattens purpursötma

varför låser du dig inne
varför låter du dig inne
vem
kastade dig i fångstgropen
vem
satte galler för dina ögon

du
kan finna vägen
öppna din tystnads mur
se genom glaset
höj din gral

känn ditt
ert hjärta tala

hennes andningsström kväves av
din tystnads band
en snara är lagd runt
hennes hals
er hals
din tystnads kedjor
hon förgås

ser du henne icke riva väggarna inifrån
hennes fingrar blöder
av längtan till din hud

hör du henne icke ropa
ditt namn
in i vinden
ser du henne icke nära
hör du icke hennes rop av kärlek
känner du icke hennes läppar
mjuka väna rosenblad kyssa
din panna
hör du icke hennes kvävda gråt
hon mäktar icke mer tårflodernas
störtande strömmar
de hon aldrig visar för alla
hon kvider
hör hennes rop eka inom
dina
slutna rum
minns du icke
hennes händer
hennes tröstande famn
har din hud glömt hennes beröring

o du blinde man
hon sitter ensam under pilträdet
följer svanens vita hamn

o blinde
hur
kan du göra henne detta
er detta
jag ber dig
bryt din tystnad hon förgås
förgås av den kärlek
ni vet
är

sann