klipptorn

klippor

sluter blad

klipptorn bär månsilverögon

öppna för

färder

klipptornet

en lur

ljuder 

kallande havsfolken

samman

månen häller silver

i jordmånens

källhänder

vandrare samlas

par om 

par

i grupper

ögon

ögonhav

bär själsstämningar

i mångfaldsmening

dur rör vid molls tungsinne

moll rör vid durs ysterstämma

vaggar barnet

jämnt

grind

så tvinnar hon

ädelljustrådar

så för hon dessa

samman

så sätter hon denna grind

vid trädgårdens

inträde

hon träder

gårdens

mening

in i

värn

lågorna

har jag studerat

i stormar

i lä

lågorna berättar

eldens

behov

och elden

andas i din mitt

stillhetsparasoller

jag sätter penslar

i din hand

måla

med milda

toner

din älskades

ansikte

så skall era ansikten

falla in i varandra

utan att

upphöra

jag lägger

mig

i bädden

av

drömstigar

nätet

är

ett öppnat hav

jag ser

dem

havsfolken

sväva

i

frirymd

i tankelandet

famlar

skuggor

händer

efter fotfäste

famlar skuggor

händer

efter spaljéer

där rosor kan

klättra

i annatlandet

fäller

gryningen

ut

stillhetsparasoller

mjuk

mjuk

faller natten in

svävar i skira slöjor

tonande vita

en man skådar

in över bergskammar

höken lyfter

ser henne

sitta vid spinnrocken

och hjulet

det sjunger

livets 

gång

snöuggla

lyfter

skogsdunkel

in i mjuka skimmervågor

vitskimrande

dansar 

i ring

i ring

snöuggla

rör vid bergsvidas ögon

handlanterna

genom fingrar

skimrar

lågan

den vilken

upplyser

det mistade arket

trädens rötter

är inbäddade

i rostblads

oblater

smälter i skymningseld

stiger upp

i trädens kronhav

skänker tanken

klarhet

utslagen

utslagen

hälld

in i vinden

flyter jag med

nuddar vid fingertoppars

sträckta

flyter

flyter in i varsel

lyssnar till en lärka på drift

hör en stenknopp

brista ut

öppnas

jag är

i den

i lärkträd hör jag

tråden

träs

i silvernålens öga

lärkan landar i honungsgömme

himlarna

himlarna

lyfter slöjan

den vita 

med pärlor invävda

stjärnbruden

följer

den röda 

stigen

bejakar 

den sträckta handens

till dig

svarar mina ögon

en man

en man syns skriva ord

på ett papper utan penna

och papperet är

havets

regnblad

solen springer genom

trädens nakna grenar

korgar 

bär ömsint bär

minns

rönnbären

rönnbären

är tusen fåglar med

röda bröst

flätar

jag flätar

stigarna i mönster

av liv

fönstren

öppnade

svävar i nattvida

det flätade

lägger jag i lommens

sånger

fladdermöss hör jag

vandra i ekovinden

de lyfter de

slutna

taken

vinterlä

vid spisen

sitter hon i vinterlä

spritsar ärtor

ur skidor

mjuka trumtassar

dansar i kopparkärlet

blå skogsduvor

sitter vakande

i ring runt hennes rötter

hon bär en blommande kvist

i ögonträdgården

andning

fingrar

löser livgördels

korslagda

andas

ut

andas in

upptäcker

gärdesgårdars

sträckning

granarna höljer frostmarker

under vida mantlar

fållen är sömmad

med langettstygn

nålen fördes

med fingerkänsla

fållan

vilar i stallets värme

herden tänder

lyktan

vandrar med fållen

följandes vinterstövlar

runt fållan

vari vinterhjordar

betar

klöverängens gåva

stråla

jag hör dem

stråla samman i nätterna

de sjunger

i tystnadens

träd

stämmor rena

samstämda

jag hör dem

natt efter natt

sjunga

svedda

svedda

sträcks händer

i värn av

kvarblivande gnista

gnistan

läggs i rosenskålen

den midnattsblå

med guldkant

snöstrimmade händer

svävar fria

i silhuettskogens

eldhav

stämma

stämma

av

ton

snäckblåsare

andas i nattvida

månmoder

höljer

den sovande huden

stjärnträd

är bergsekens

vinterekens vida krona