vad
är egentligen falla
är
detta att stiga ur skalet
kvastarna
lyfta ur skogskälla
hölls
i händer fyllda med kärlek
följde
stråken med spilld smuts
borstade
fejade
matade
eldar
strödde
salviablad därin i
kvastarna
löstes
ur
skepnad av kvastar
sattes
in i jord
igen
skaften
blev stammar
borsten
stråna
blev
trädets krona
den
med grenar
kvistar
pärlande blad
rötterna
spreds ut samt
in
i jord med
dofter
av värnads händer
kvinnorna
vilka rullade stenen
vävde
mantel av
vårgrynings
linddoft
sömmade
sollinjer utmed
fållens
kant
stenen
den lades till vad
till
ett bord
där
de dukade med gyllne ord
orden
sägnerna
berättelserna
aftonens
dag gav
och
skogsfåglar samlas i
vidbredds
sånger
rödhaken
landar i en kvinnohand
frågar
vad
skedde med manteln
kvinnan
glittrar med ögonfröjd
jo
min vän
den
är lagd över axlarna på
den
vilken vandrar
med
ljus i bröstvärn
så
dukar kvinnorna stenbordet
med
fingerborgsglas
bjuder
skogsfolk
droppar
källan gav
med
ens blommar
hela
marken av vitsippors rörelse
och
molnen samlas
där
i lunden
där
ekarna håller råd
ser
skeppen sättas i sjö
med
segel givna av tärnor
en
kvinna
hon
håller
regnbågsstenarna
i handen
den
vänstra
viskar
frågan
blåser
lätt
vore
handen ett dun
dunet
svävar fritt
regnbågsstenar
landar
mjukt med hopp
på
bergshällen
tänder
aftonsolens glöd
molnen
ser
hennes
ögon är slutna
i
djup koncentration
sakta
öppnar
hon ögonen
rörelsen
påminner om
den
väg
gryningen
har
när
gryningen letar sig in
genom
släckta vyer
stilla
ligger regnbågsstenar
i
väntan i bidan
till
hennes närvaros syn
i
den förundransfyllda
tystnad
vilken
faller in
lyssnar
hon till svaret
hennes
fråga vävde
genom
den andning hon blåste in
morgonrodnaden
stiger upp
målar
hennes kinder milt röda
tänder
hennes ögongnistor
havet
rullar in
fuktar
sandens vila
med
bilder stenar
regnbågsstenar
skänkte
inväntar hon
båten
havet skall föra till
hon
sitter i
en
vid klippkatedral
endast
hon känner till
varsamt
för
hon samman
regnbågsstenar
vackra
svarsbarn
bäddar
in dem i sammetspåsen
den
hon sömmade
när
regnbågen lade dessa stenar
vid
hennes huvudgärds
stillhet
midnattsblå
är denna sammet
hon
bär påsen
helt
nära
hjärtats röst
påsen
viskar hennes väg
ur
havsdis
morgonen
skänker
ser
hon båten nalkas
båten
skall föra henne till stranden
vilken
håller stillhetens ö i händer
frid
giv mig frid
giv
mig glädje i liv
skuggor
sveper runt henne
klarnar
allt mer
den
lyhörda
springer
in
i tystnads
andningsbörd
med
lätta
snuddar
knappt vid
mark
hörde
en älva gråta
fastnad
på
krokfinger
den
lyhörda lirkar ut
utan
blodsdroppe
den
lyhörda
vaggar
springan
i molnen
uppkommen
så
mycket
saknar
jag
ögon
samtal
upplevelsen
av
att
se mig vara
i
ögons
närhet
den
saknaden
äter
mig
äter
min värdighet
står
på den tunna
nötta
tråden
upplever
trådens
kamp att hålla mig
upplever
hur
tråden
skär
in
innan
jag virvlar
ser
vissnat
löv virvla
innan
det
faller
innan
molnkanoten
lyfter
lövet
havet
sköljer in i mina ögon
dyningar
fuktar sandhuden
sjöstjärnor
glimmar
basilika
blad
ljuder
bönebok
blad
doftar örter
fresker
följer vattnets rörelse
du
viskar in i mig
har
du sett klippor kupa händer
det
är i den stunden jag ser
ingången
till en vid grotta
djupt
därinne
syns
skimmer
du
viskar in i mig
att
jag skall stiga in
grottans
väggar är nakna
följ
skimrets
cinnoberblad
in
i sepiatoners lugna
med
ens ser jag
målningarna
liven berättar
i
mjuka toner av ockra
elden
är klarare här
en
del säger starkare
du
viskar in i mig
lyssna
jag
hör havet in under mig
hör
havet nynna
sluter
mig i skalet
andas
pärlemor
breder
ut vingar
följer
havets sånger
flyger
genom
en springa
i
klippans särade fingrar ut
landar
i en blå
drömmande
näckros
förs
av sjöstjärnor in i havet
bärs
allt djupare
möter
klippornas rötter
du
viskar in i mig
se
trädens livs rötter
du
smeker mina ögon
mina
händer är blå
drömmande
snäckor
havet
sköljde upp mig ur askan
blå
drömmande
följer
rörelsen
ett
hav
grottor
visade i kristallstavars mjuka
helande
den
slutna öppnar ögonvingar
svävar
fri in i skogen
dit
stålet aldrig nådde
lindar
drömrede
av ängens silvergräs
ruvar
med skalets mognad
de
målar ansikten med sot med aska
med
vallmoblad
ges
läppar rött
de
häller gryning i kopparkärl
bjuder
morgonmål till hungrande
du
skrev dina stigar på ryggen min
där
märgen porlar
förseglade
dessa med dina läppar
snuddandes
min nackes frigörelse
när
gryningen blöder ur bädd
det
fallna
smälter
nu
i
morgonsvalans vingrede
floden
färgas
röd av meteor regns järn
järnrosor
smälter
stiger
upp
skådar
in
i eldfjärilars syner
bärs
in i askens spinnande slända
detta
givna
de
glömdas ögonrymder
lyfter
tyngden
ur
den dunkla nattens nådehänder
drakskeppet
viker ut vingar
violer
sluter
stenar
in
i handgömmen
värmer
stenrötters stämmor
hennes
ord glöder
i
djupet av bröstkorg
korgen
den flätades av örnträd
valven
minns
savannens röda sand
sol
smeker
nära
violer
öppnar handgömmen
i
denna hand hörs han
röra
vid violinens
sonat
stenar
andas
måndroppar
ur
vattensmyckes öppnade medaljong
han
rör vid slagen
berättarstämman
målar
blåser
i rör av bambu
bladregn
höljer
hans axlar
träden
bidar stillhet i hennes händer
de
sätter ris i bergstrappor
rosors
taggar nu
helade
skänker
blom
soldroppar
smälter
kölden
rinner
nedför stammar
bildar
iskatedraler
hon
rör vid helandeskriftens sepiatoner
i
kanten
av
livsängen
bidar
koltrasten
skådar
in i stenandning
hör
humla
lyfta
det nedlagda ur
stegets
hårda
nedtramp
slaget
viner i
hennes
hjärta
gång
på
gång
dånande
gång
gong
hon
följer skymningen in
i
pupillens vidgade
virvlar
med eldvinden in i frid
du
skrev dina stigar på ryggen min
där
märgen porlar
förseglade
dessa med dina läppar
snuddandes
min nackes frigörelse
när
gryningen blöder ur bädd
du viskar in i mig
soldis
sträcker
hand till ögon
våga
följa ådern min hand bär
en
kvinna gråter blodstårar när livet hennes svinner
femblad
nynnar
markers
gryning
blåsippsord
drömmer
snäckors sånger
*
och jag vet att detta inte är mig givet
