ett-inteär

vad är egentligen falla

är detta att stiga ur skalet

kvastarna lyfta ur skogskälla

hölls i händer fyllda med kärlek

följde stråken med spilld smuts

borstade fejade

matade eldar

strödde salviablad därin i

kvastarna löstes

ur skepnad av kvastar

sattes in i jord

igen

skaften blev stammar

borsten stråna

blev trädets krona

den med grenar

kvistar pärlande blad

rötterna spreds ut samt

in i jord med

dofter av värnads händer

kvinnorna vilka rullade stenen

vävde mantel av

vårgrynings linddoft

sömmade sollinjer utmed

fållens kant

stenen den lades till vad

till ett bord

där de dukade med gyllne ord

orden

sägnerna

berättelserna

aftonens dag gav

och skogsfåglar samlas i

vidbredds sånger

rödhaken landar i en kvinnohand

frågar

vad skedde med manteln

kvinnan glittrar med ögonfröjd

jo min vän

den är lagd över axlarna på

den vilken vandrar

med ljus i bröstvärn

så dukar kvinnorna stenbordet

med fingerborgsglas

bjuder skogsfolk

droppar källan gav

med ens blommar

hela marken av vitsippors rörelse

och molnen samlas

där i lunden

där ekarna håller råd

ser skeppen sättas i sjö

med segel givna av tärnor

en kvinna

hon håller

regnbågsstenarna i handen

den vänstra

viskar frågan

blåser lätt

vore handen ett dun

dunet svävar fritt

regnbågsstenar

landar mjukt med hopp

på bergshällen

tänder aftonsolens glöd

molnen ser

hennes ögon är slutna

i djup koncentration

sakta

öppnar hon ögonen

rörelsen påminner om

den väg

gryningen har

när gryningen letar sig in

genom släckta vyer

stilla ligger regnbågsstenar

i väntan i bidan

till hennes närvaros syn

i den förundransfyllda

tystnad

vilken faller in

lyssnar hon till svaret

hennes fråga vävde

genom den andning hon blåste in

morgonrodnaden stiger upp

målar hennes kinder milt röda

tänder hennes ögongnistor

havet rullar in

fuktar sandens vila

med bilder stenar

regnbågsstenar

skänkte inväntar hon

båten havet skall föra till

hon sitter i

en vid klippkatedral

endast hon känner till

varsamt

för hon samman

regnbågsstenar

vackra svarsbarn

bäddar in dem i sammetspåsen

den hon sömmade

när regnbågen lade dessa stenar

vid hennes huvudgärds

stillhet

midnattsblå är denna sammet

hon bär påsen

helt

nära hjärtats röst

påsen viskar hennes väg

ur havsdis

morgonen skänker

ser hon båten nalkas

båten skall föra henne till stranden

vilken håller stillhetens ö i händer

frid giv mig frid

giv mig glädje i liv

skuggor sveper runt henne

klarnar allt mer

den lyhörda

springer

in i tystnads

andningsbörd

med lätta

snuddar knappt vid

mark

hörde en älva gråta

fastnad på

krokfinger

den lyhörda lirkar ut

utan blodsdroppe

den lyhörda

vaggar

springan i molnen

uppkommen

så mycket

saknar jag

ögon

samtal

upplevelsen av

att se mig vara

i ögons

närhet

den saknaden

äter mig

äter min värdighet

står på den tunna

nötta tråden

upplever

trådens kamp att hålla mig

upplever hur

tråden

skär in

innan jag virvlar

ser

vissnat löv virvla

innan

det faller

innan molnkanoten

lyfter lövet

havet sköljer in i mina ögon

dyningar fuktar sandhuden

sjöstjärnor

glimmar

basilika

blad ljuder

bönebok

blad doftar örter

fresker följer vattnets rörelse

du viskar in i mig

har du sett klippor kupa händer

det är i den stunden jag ser

ingången till en vid grotta

djupt därinne

syns skimmer

du viskar in i mig

att jag skall stiga in

grottans väggar är nakna

följ

skimrets cinnoberblad

in i sepiatoners lugna

med ens ser jag

målningarna liven berättar

i mjuka toner av ockra

elden är klarare här

en del säger starkare

du viskar in i mig

lyssna

jag hör havet in under mig

hör havet nynna

sluter mig i skalet

andas pärlemor

breder ut vingar

följer havets sånger

flyger

genom en springa

i klippans särade fingrar ut

landar i en blå

drömmande

näckros

förs av sjöstjärnor in i havet

bärs allt djupare

möter klippornas rötter

du viskar in i mig

se trädens livs rötter

du smeker mina ögon

mina händer är blå

drömmande

snäckor

havet sköljde upp mig ur askan

blå drömmande

följer

rörelsen

ett hav

grottor visade i kristallstavars mjuka

helande

den slutna öppnar ögonvingar

svävar fri in i skogen

dit stålet aldrig nådde

lindar

drömrede av ängens silvergräs

ruvar med skalets mognad

de målar ansikten med sot med aska

med vallmoblad

ges läppar rött

de häller gryning i kopparkärl

bjuder morgonmål till hungrande

du skrev dina stigar på ryggen min

där märgen porlar

förseglade dessa med dina läppar

snuddandes min nackes frigörelse

när gryningen blöder ur bädd

det fallna

smälter nu

i morgonsvalans vingrede

floden

färgas röd av meteor regns järn

järnrosor

smälter

stiger upp

skådar

in i eldfjärilars syner

bärs in i askens spinnande slända

detta givna

de glömdas ögonrymder

lyfter tyngden

ur den dunkla nattens nådehänder

drakskeppet viker ut vingar

violer

sluter stenar

in i handgömmen

värmer stenrötters stämmor

hennes ord glöder

i djupet av bröstkorg

korgen den flätades av örnträd

valven

minns savannens röda sand

sol

smeker nära

violer öppnar handgömmen

i denna hand hörs han

röra vid violinens

sonat

stenar andas

måndroppar

ur vattensmyckes öppnade medaljong

han rör vid slagen

berättarstämman målar

blåser i rör av bambu

bladregn

höljer hans axlar

träden bidar stillhet i hennes händer

de sätter ris i bergstrappor

rosors taggar nu

helade

skänker

blom

soldroppar smälter

kölden

rinner nedför stammar

bildar

iskatedraler

hon rör vid helandeskriftens sepiatoner

i kanten

av livsängen

bidar koltrasten

skådar in i stenandning

hör humla

lyfta det nedlagda ur

stegets hårda

nedtramp

slaget viner i

hennes hjärta

gång på

gång

dånande

gång

gong

hon följer skymningen in

i pupillens vidgade

virvlar med eldvinden in i frid

du skrev dina stigar på ryggen min

där märgen porlar

förseglade dessa med dina läppar

snuddandes min nackes frigörelse

när gryningen blöder ur bädd

du viskar in i mig

soldis

sträcker hand till ögon

våga följa ådern min hand bär

en kvinna gråter blodstårar när livet hennes svinner

femblad

nynnar

markers gryning

blåsippsord

drömmer snäckors sånger

*

och jag vet att detta inte är mig givet