vissnad

mitt bröst

det bröst vilket jag så många gånger sömmat
med korsstygns
dubbla
sjudubbla
suturer

rosengården grät varje gång
vände taggarna inåt

var gryning har jag vandrat in i skogarna
bett daggkåpebladen till

tvagat har jag såren
med daggens
droppar

bett varet undan
jag har sett varet
droppa
i en ögonblicks stund sett
dessa droppar skälva
sett dem sjunka in i varsamhänder
sett dem stiga upp
gnistrande klara
vika ut bladen

jag har bugat mig ödmjukt inför
det jag sett
andas i
detta

sökt visa sårens var
hur varet kan förgifta
göra stegen ensliga
ensliga stegen
hur varet
längtar till
klarnade
droppar

och jag har drömt alla drömmar
om fingrars lätta beröring
läppars snuddande
om min huds skimrande möte
om mina ådrors brusande forsar
om pulsandning
om eldregn
om soldroppar
om havens strömmar
om eldens lågors förening
om grottans skimrande väggar
om tempeldanser
om klanger stigande
sjunkande in
om vandringar
om möten
i ängder
i skogar
i grottan
i skogsstjärnors ring
allt detta har jag
drömt
om all
min
längtan

och den är sann
den är
sann

oändligt tacksam är jag för ögonvingar vilka
omslutit orden
därmed
omslutit
mig

och jag stiger in i hennes bröst
in i hennes svarta bröst
däri ligga kronbladens
slutna händer
hoprullade
svarta pärlor
det är märkligt
de är
skimrande
sammet

länge
låg denna ros
i en vacker enkel glasskål i vatten
ja visst kan detta ses vara en sjö i renaste kristall
så lycklig var rosen då hans hand
plockade den
då hans ögon omfamnade rosen
då han hämtade vatten ur källan
hällde detta vatten i denna skål
skålen klar genomsiktlig
hans vilja var att rosen skulle se ut
att alla skulle se rosen
rosen skimrade
vek ut alla bladen vida
gav doftande skönhet
var gång han
passerade
de första stunderna stannade han
gav rosen friskt vatten ur källan
så kom det sig
att han
en grå slöja
inte skimrande grå
en märkliggrå slöja upplevde rosen

rosen
har vissnat nu
i skålen