mjuka
sanddyner
andas
solvrår
i
veckens
ädelstens
korn
i oasens svalka
sitter
hon
i vävram
väver hon moln
dromedarerna råmar i tystvind
i öknar lever ej moln
hon ler
väver
vidare moln
ty hon har hört dem
törsta
de vilsna
i ökensolens
dallrande
sken
skenet skall lämna dem
de skall se
den sanna solen stiga
upp
ur
molnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar