väggklor

trädet

med de röda

skrifterna

bär barkens pergament

planterar bark

i krukor

kanel andas sand

myrra stiger ur jord

trädet

löser rebusens

gåta

solfinger

ritar ringar i sandens blå

snäckfolk

vattnar ebb

med flod

åror vilar i hand

ringar

förenas i jonglörens närvaro

en tiger stryker ut

lotussjöns yta

dyker

djupt

in

väggarnas klor krafsar allt närmre

iskylan tränger in

väggklor lämnar revor

dras samman av knytet

brunnens djup ekar tomt

när skriet

släpps ur strupe

gässen lyfter morgonsol

in i fältskugga

skogsväktare följer stig

kaskadandning

tals källa

kaskader

av andning

ljuder i svarens frågor

ställda

lutade till väggar

står stegar

pinnarna

knutna till stöd

viskar stegens böner

andningen

sår kaskader

komna i tonhav

till talsvanar

bandet

löstes

släppte stigen ur bojor

bandet

en svävande drake

lägger

asken

vid drömmens huvudgärd

öppnar

speldosans lock

drömmoln

cirklar

piruettljus

spiller ut det skrivna bläcket

turkos skimrande rör vid havsblad

klippors närhet

samlas i havsögas vidd azur

kobolts djup

maneter

svävar

speglandes himlars frid

avskavda blickar väggar

in i skaftens trädda ögon

bennålen trädde

räknades in

knutarna är lösta

ur förklädesfickor

svävar

regnar lapptäckets rutor

banden är lösta

skaften lossnade

väggar fallna

de trädda bär törnrosens bildväv

bergen med de skira

kallar honom

sanden buren av lamor

målar stigar

handcymbaler lade i tranans vinge

tvivelsutan

tvivelsutan

stegar

trädet

in i vinden

beduin målar med sand

oasens källa

svalkar

hettad panna

med palmblad

trädet ler

blir den matta han

flyger vida med

buren av

tvivelsutan

skogsvägen

visas

av myrfolkens

pärlrader

de bär

avlagda skor

till skomakaren

magnolia

bidar

kommandes ögon

orden de vilka lades

i korgen med röda band

dem såg hon gulna

hon bär en vit duk

ren utan utsmyckningar

över hårets vita strand

klänningen röd bär slitna trådar

hon blöder lila tårar

hon har tappat orden

korgen brast

fågelvingar

samlas i träd runt hennes fönster

skriver med toner

nattens färder

en vindvandrare

smeker hennes andning

turkoser bär hon

i ögonband nära hjärtat

turkoser har alltid talat till henne

kanske minner turkoser

om en strand där solen

en gång glödde hudens brons

värk

värken

lindar taggtrådar

vandrar långsamt

så

går det nog bra

gör inte

häftiga rörelser

snabba vändningar

iakttar

är i varje

steg

en millimeter

ifrån det vilket kan hända

visar den tappra viljan

tänker

detta har jag klarat

för ut

lutar mig

till kuddars var

ser

vackra

gåvor givna

med förvåning; till mig

omger

synen

dofter 

ur händer

talar språk ur svunna

frigörelse

är det att kasta 

att ge vidare

blir det tysta

vackertyst

då

genom

pelare i solvaknande

rördes 

i natten av silverfjädrar

hägern snidad i indigobläck

lyfter blank spegel

gnistrande

följer hägerns syn

den

kvinnans

vandring

i denna vida

trädfamn

skådar en gråtande

hur tårar träds på spindeltråd

hur älvor

putsar detta mattade hopp

skrudar den gråtandes hår

med krona av pärlseende gryning

hon mal

nattens korn

i mortel

skriver med djupblå tecken

hennes inrens

stridande hopp

hör revbensdörrar knäckas

skal

låses upp

sträcker

så

kunde jag

sträcka handen

sluta

handen

bli

en knopp

för att vika ut bladen

till den vilken talar i vinden

så kanske

min stämma

tas

emot i kärlek

så

väver jag

då med nuvarande

med kommande

ser förvirringen stiga

i de trassliga brodyrtrådarna

väven steg ned

ur vindens glömda

spegelfönster

smutsig av

stillastående luft

av gråbrundamm

dockor

öppnade härvor

skriar in i bergsspringor

spränger hörseln slutna

stilla

oro

stilla

jag vet att trassel

går att reda ut med

sengångarens vägledning

väven sköljer regn ren

i den trettonde gryningen

följer nålen ögats varsel

ur händerna av det givna

vaknar de; vindarna

vilka rör vid gardinens

skira tyll

ögonstranden

andas in stjärnsynen

vilken kysser havets silvermåne

kvinnan talar med stjälkens blödande stämma

jordsaknaden vissnar rotens fäste

kvinnan bäddar om med ängsbörd

luften sinar

inom väggars tätt slutna

sakta släcks lågan i hennes andning

en fjäril flyger fri

svävar

rör vid rosens hjärta

barkros

trädet

viker ut barken

vit skimrar

stam

hon bär en röd ros

kommen av bark

helt nära

sträcker rosen

genom suggorna

in i

fönsterblick

där vid

känningen av sand

rör

bränningar

klippbladens

mattade

blanka dyker sälar in i hav

vågor läggs omlott

på en av klipporna

står en man

han blåser i en säckpipa

ser en vit havsörn

lyfta

hör hennes

närvaro

röra vid hud

de kylslagna sveper in

duvor i grönskimmer

kuttrar sol ur hagel

is 

vattnar jordar 

med ljus

huttrande sluter hon sjalen runt axlar

ber värmen stiga in i märglängtan

tankeoblater

smälter in

leder tal in i tystnad

hon möter de tomma

stolarnas sittdynor

hör

spinnande samtal

en gång

sorgen vrider om nycklar

lyfter ur skåp

glömskans silkespapper

kanterna skär in i hennes ögonfält

hon stiger inte upp

sömn andas lugn

tankarnas spinnande hörs i korgen

bäddad med moln

solbadade

solbadande ögon hälls

i molnvilas mantelveck

den skira lövsången

andas toners

syn

mannen bygger hus

till samlevnad

kärlek

viskar hans

händer

med ömhetens händer

rör hon vid spirandet

i jordmåns krukor

drömmar sådda

hon följer hjärtblads

pergamentsrullar

sigillen

bryts

med hennes insikt

nycklarna

är nycklarna

orchideerna i skogen

vilka klingar i natten

var gång

jag vänder ansiktet till

vänder synen

in i springan

muren öppnar

döljs nycklarna

försatt i isoleringscell

rispar med graden stålet gav

i cementblock

kedjor rasslar

golvet dryper av mögelfukt

sagoboken kokar vidbränd

i grötgryta

öknarna tänder stjärnor

med facklor ur eldar

budet bär

bäraren

hjorden driver upp dammoln

bärarens bud

når genom molnens lagda

öppnar dammen

släpper bark

tallen

släpper bark

till fantasins ögon

låt mig färdas

höra bäcken sjunga

fantasin lägger barken

i en gosses synfält

hemom växer båtar

till bäcken fram

 och tallen

susar

förväntan

ekorre

svingar glitterfärd

i skogens vida

grenverk

orkester

stämmer instrument

ekorre dirigerar

toners färder

stubbar lyssnar i åldersdjup

svanar lyfter ur mitt bröst

hämtar

havs stränders

doftande toner

näktergal följer

molnens vila

svanar landar i hjärtsjö

förtäljer

de aldrig

vandrade

strandstigarna

håller stenens solvärmda i handgrepp

lyssnar till sagostrofers

jordrötter bär till

i tacksamhet sätter jag ned stenen

följer vandringen in i skogsskepp

slipstenen gnistrar i kvarnens hand

uddar vässas till skrift

orden bärs till av en tornuggla

pannskor

eko av träskor

träd skor

givna av asken

ekar i vindeltrappans

stenlagda

nycklar i band

klingar

mjukt

dämpade

 tätt intill de långa kjolarnas

böljande fall

ett brev bär hon

i förklädes

ficka.

från den vilken vandrar

barfota i vinden

näbbar häller i takspann

byggarivers sånger

med mossa

tillreds

livsrede

i pannan vilar mattade flodstenar

glittersand sjunker in i grundväv

händer sträcks

rör vid mattade

ett korn sått av sol

spirar i flodåder

letaren silar

genom pannans nät

de grusade årens tima

vaskar händer rena

vildvin

sträcker längtan

in i pärlor

höljer den nakna stammen

håller samman

det hjärta vilket ber nåden in

glittrar hav glittrar sjö

tranor betar mossens guldsådda

väver axlars mantel

sovstränder

vitsippa

i ögonäng

skänker hjärtan ro

väcker björkars

stigande sav

besjungs av trast

åldersstig

dricker

lindring

vitsippor skrider

i böljande skönhet

lärka bär vind i vingspann

vad 

finns

att glömma

inte någonting finns

endast

begärets vill

står i kammaren

med kopparplåtar

syra bubblar

det hållandeklor ristat in

trycksvärta

rullas över ärr

trycket

ökas

etsningar hängs i ramar

till beskådan

krokar greppar

obemärkta

in i hud

det finns

inte

någonting

att

glömma är redan glömt

i hjärtskogens källa

sovstränder

bäddar in

orons skyndande hjärta

fjädersolsmoln

fläktar lätt rökelsens

örthelande

lindrar smärtans utebbande ilningar

andningen håller hon i handen

berättar möten lagda i floden

hon vaskar guldkorn i pannan

för att se att dessa verkligen fanns

dagar nätter släcks

flodens andning

djupnar

knappt

hörbar

i den stunden släpper hon

andningen