så
kunde
jag
sträcka
handen
sluta
handen
bli
en
knopp
för
att vika ut bladen
till
den vilken talar i vinden
så
kanske
min
stämma
tas
emot
i kärlek
så
väver
jag
då
med nuvarande
med
kommande
ser
förvirringen stiga
i
de trassliga brodyrtrådarna
väven
steg ned
ur
vindens glömda
spegelfönster
smutsig
av
stillastående
luft
av
gråbrundamm
dockor
öppnade
härvor
skriar
in i bergsspringor
spränger
hörseln slutna
stilla
oro
stilla
jag
vet att trassel
går
att reda ut med
sengångarens
vägledning
väven
sköljer regn ren
i
den trettonde gryningen
följer
nålen ögats varsel
ur
händerna av det givna
vaknar
de; vindarna
vilka
rör vid gardinens
skira
tyll
ögonstranden
andas
in stjärnsynen
vilken
kysser havets silvermåne
kvinnan
talar med stjälkens blödande stämma
jordsaknaden
vissnar rotens fäste
kvinnan
bäddar om med ängsbörd
luften
sinar
inom
väggars tätt slutna
sakta
släcks lågan i hennes andning
en
fjäril flyger fri
svävar
rör
vid rosens hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar