vinrött blad

I det vinröda bladets kupade hand
stiger själen in
sover rosens dröm
i din hand

flöjt andas glödbädd

Nattstillheten

dansar
sjunger

lever

eldslågors flammor sänks

skimmerlågor
i skålars

händer färgar hudens rodnad

glödbädd
flämtar

nattstillheten sveper

skira slöjor runt
ögonen

långt bort i fjärran höres
flöjten
andas

han håller den i
fingrars kärlek

ljus
väver
runt

hon är vacker att skåda

ljus väver runt
trädets ådring

genom rötter
strömmar hans hjärtas längtan

lyfter henne
nattstillheten sveper

skira slöjor runt
ögonen


det vinröda bladet faller in för
hennes dröm

hon stiger in
i kupad hand

vindslingor
bär henne

genom
eterns andeljus

vinröd klädnads vågor

sveper om hennes kropp

hans fingrars kärlek
följer hennes linjer

ljus väver runt om
hon stiger in i hans öppnade hand

sover stilla svar

dansar
sjunger

lever

eldslågors flammor sänks

skimmerlågor
i skålars

händer färgar hudens rodnad

glödbädd
flämtar

nattstillheten sveper

skira slöjor runt
ögonen

andas kärlek
till hans hjärta

lilja ros

Madonnalilja (Lilium candidum)
Vit renhet, skimrande ljusblå himmel bakom henne
Himmel vävd av silver och guld.

fjäll ligga sida vid sida runt livsinnehåll
rottrådarna
stängel bär icke taggar
lansetter spetsar pilar spjut, knivar
värnar om jungfruns rena obefläckade kalk
krona med sex blad, vita ark


fridsgärning


sex spetsar, tre av dem lyftas
en triangel med tre vägar, ständigt levande strömmar,
så sänker sig den lyftade triangeln ned, sexkant, sexhörning, två trianglar över i varandra, den himmelska meningen och den jordiska meningen i sitt fullföljande.


sexhörning

visar fyras vägar strålar
visar himlarnas jordarnas vägar strömmar


kärlek
förenad vilja
tro fast het


helhet en
*

sitter i löken, i den inre kärnan
ser skönheten
renheten
kärlekens

rena vita

obefläckad

*
möta, mötas

utan gjorda bilder i
färgat glas av

möta, mötas

utan gjorda bilder i
färgat glas av

utan att tolkas
utan att tolka

var i
andas

utan hinder

andas
vara


i natten doftar kalken

Kärleken det högsta vita ljuset doftar Liljan
*
dagens starka ljus har skirats
då dagens starka ljus sover

allt är djupt skönjbart i stjärnors salar

nio döttrar dansar i ringen

mildhets sånger
vaggar barnen

sex vita strålande blad

kalken

stiftet
ståndarna, en för varje skrivet blad

frömjöl ett

Humlan surrar i kalken

hjärtat sjunger

trummans hud vibrerar


steg dansa

fria in i Solens famn
*
Röd Ros (Rosa Gallica) Jungfruros

Kärleken den högsta vita värmen doftar Rosen

ur ögonens brunnar
stiger daggens droppars tårar
från hjärtas längtans händer
vingar skimrar purpurljus ur minnets gudinna
hon lyfter händerna
nio skimrande pärlor skimrar däri
hon lyfter dem ur jordens suckan de dansar i ring knoppas
öppnar kronans vingar strömmar rubinröd kärleks ljus
i kronans mitt strålar solögonens guld och silver, doftar
doftar liv


gnistra

droppar

ljus väver starkare
starkare runt stjälk

syntes i vinterns famn vara torkad
tömd ut

i höstens andning kupades jordhänder runt dess rot och stam
våren andas blottlägger händer
varsamt stiger det grönskimrande livet in i stammen
vassa taggarna är där
nu lindar sig bladknoppar runt

lyfter blicken
möter violljuset

Björkar susa hängen, ser musöron

sjunger minnets gudinnesånger i skönhet
händer borstar varsamt bort jordhänder runt rot och stam
varsamt klipps stjälkar

jubelsång sträcks högt upp in i ljuset
skira gracila fingrar omsluter sakta svällande knopp
sakta, sakta öppnas
blad till blad vecklas ut
skimrande purpur, skimrande rubiners guld
blad lindade
vågrörelse
kärlekens vingar
doftande söt
Humlan är i dess famn

i ljusets och i värmens famn brummar Humlan.

purpurea

Vitskimrande darrar
rädsla

Möter
Gyllenskimrande handberöring

Mjuk
Smeksam
O ändlig

Gyllenskimrande fingrar
Kammar
Vitskimrande hårsvall

Mjuk
Smeksam
O ändlig

Susande vindslag
Vänder
Träd

Mjuk
Smeksam
O ändlig

Vitskimrande lägger lyckans ögonstrålar bakåt
Skriet svingar kroppen
Galopperar

Mjuk
Smeksam
O ändlig

Vitskimrande hårsvall andas vind
Svävar fri i
Molnland

Gyllenskimrande händer
Sträcks in i moln
Ser vitskimrande

Mjuk
Smeksam
O verklig

sju plus sju strofer

Pildröm

Porlande porlande stilla
vattenfall luftfall
vindkrets vattenkrets
klippor röda
marker röda
eldars rörelse varma liv
fåglars vingar allts vingar
andas andas om

fjäder finner hand
fjädrar finner hand
träds gren finner hand
stål gnistrar
hand lyfter fram träds grens åder
ur jord glimmar brons
ögon ser
vindfjädrar vindpil vindspets bidar stilla rörelse
bågen strängen
ligger över skuldra
mjukt emot

steg bär bär högre högre
vindar känner lyssnar lägger hand om
fingrar målar ansikte med
jord aska och kol
han bugar sig inför
bugande gest
vackergest
i tillit stiger han in
i kupad hand
sätter sig i ringen
elds stilla låga skimrar
båge pil vilar stilla rörelse till

han vänder ansiktet till vindarna
sluter ögonen öppna
krigaren står med den svarta pilen
krigaren väter fingrarna
formar vindfjädrarna
spetsen andas in solguld
svart streck
svart pil viner genom
luft
rörelse
snurrar genom
snurrande
rör
rörelse
pilen bär genom luften
lindar luften runt sig
runt pilen skimrar
silver, vitt silver
är ljus är vatten
vatten lindas
runt
stiger
faller in i kanna
vindarna berör
andas lever rör sig
upptäcker berättar vidrör lämnar
alla tänkbara rörelser

pilen stiger upp ur vattnet
smäcker är hennes gestalt
hårets linjer andas silver
klädnadens mjuka hjorthud avtecknar kroppens linjer
pärlbroderier tindrar runt pannan bär hon bandet
över axlarna är sjalen vävd av skiraste ljus trådar i fransar ljuder silverne bjällror
hon vidgar armarna ur händer rinner blommande skålar
solögon andas
han känner hennes fingrar
vatten sköljer över

han öppnar ögonen
känner regnets fingrar
ser bågen
ser pilen
vänta
marker röda
klippor röda
vindkrets vattenkrets
vattenfall luftfall
porlande porlande stilla
eld glödande kol andas
han bugar sig inför
bugande gest
vackergest
i tillit stiger han in
i kupad hand
bågen strängen
ligger över skuldra
mjukt emot
steg bär bär högre högre hem
vindar känner lyssnar
lägger hand om
elds stilla låga
skimrar
…
bugar
Droppe faller

ses


pil far i luften


böjer sin linje


lägger handskål under

lägger varsamt


Droppe i markens händer

Droppe bär stjärnors liv


marken dricker stjärnor

stiger upp

Droppe vit bugar sig inför
Vind
…

Var i
Vindarna viner

De är
Kraftvindar

En gång stod jag i vindarna, var i andningen

Fåglar svävade
rörde vid varandra följsamt

Inte i kollision



Stod stilla

Molnseglare målade skönhet
Lyfte mig in

En gång var jag i molnen
Lycklig
Djuplycklig
Frids
Fri

Blinkade

En liten Fågel flög
rakt mot mig
en pil

den kolliderade aldrig
den lyfte i båge
in i vinden

Vindarna viner

De är
Kraftvindar

En gång
stod jag i vindarna,
var i andningen

Upptäckte var mig nära
var bortom


…

Norna

Stigen flammar upp
glödande eldgata ligger framför stegen
visshetens tillit bär genom
Norna steg ur lyfte slag efter slag av hudremsa efter hudremsa
Dimman skingrades hon steg in i vattnet, dimman slöts om
vattenångans slöjor steg upp vattnets händer lyfte skålar
hon känner strömmarna följa linjernas mening
skölja smärtan av dimman skingras
hon förs upp ur

Norna vandrar in i av daggdroppar kyssta ängder
iklädd mantel spunnen av silvertrådars ljus
hon vandrar till ålderträdet
faller ned på knä
ber om tillgift
i monaden har hon
tvagat
sig ren

Trädet talar, varligt plockar hon frukterna av
lägger dem i flätad vidjekorg
från bältet tar hon
ornamenterad kniv
sätter sig under
ålderträdet

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt,
känner lukten av,
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Orden framstår klara

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Glödelden stiger ur jordens händer in i stenarnas ring

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Järngrytan står i eldens famn

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

hon håller lång stav i handen rör vid grytans innehåll
sju frukter ligger däri
ser bilder stiga

Hon ser ordens väsens liv

Norna faller in i sömn
dansar i av daggdroppar kyssta ängder


Viner silver

Vindar viner
silver
strängarna spänns vida
solen lyfter stråkenspelar

guld
blad öppnas
glas klararenalinjer
strömmar


rubins röda
livsljusklanger
droppars väsendansar

ängsljus.
…

Molnseglaren
Lycklig vad är det att se det grå skimra i molnseglarens händer

molnseglaren


sveper mantelsång



ögonsvep




vind lägger hand om


dansar i molnland
…

sittsig

vingar
dricker ljus
väver ljus


beundras



vingar
stannar
breder ut sig i Solen

darrar
vibrerar

vingar cirklar

cirklar
cirkelljus

beundras

vaknar
vingsaknad


sätter sig under Trädet
i Trädets skugga

I skuggan av sig själv
Ser sitt själv
…

Hon den fagra
Stormarna viner

vågor

sky höga

söndrar river sliter

sönder
sönder

seglens luftfamnar


masterna

slår ljungade blixtar av

vida omkring synes eldkvastarna dansa


galjonsbilden, den fagra jungfrun

skred in i havseglarens ömhets famn

skeppet gavs slagsida

förliser med djup suckan

sjönk
sjunker djupt ned

fann fäste mellan de två stora klippreven

omges av skönhetens blommande anemoners ljus

vita anemoners svarta ögon ler för skeppet solljus
drömmars tindrade regnbågsljus

vid horisontens linje synes de skimra

Horisonten slöt armarna runt
Skeppet syntes segla i gyllene cirkels havsband.
…

anklang
en man stå framför gonggongen, hans rygg är muskulös, är ljust skimrande brun, skimrar guld och koppar, runt överarmarna bär han tvinnade läderremmar,
Han bär ett långt höftskynke färgat av indigoljus, hans fötter är bara och jordade.
I händerna håller han slagklubban eller klangimpulsgivaren, klangklubban.
Du hör den tysta väntan och ser hela förloppet fram till klubbans möte med metallskivan, ett slags livets hjul.

rygg

ljust skimrande brun
guld
koppar

runt överarmar
tvinnade läderremmar
långt höftskynke färgat av indigoljus
fötter är bara
är jordade

impuls givare

mottagare


ornamenterat skaft

alla träds liv
talar

huvud vilar mot
i markens händer

triangulär
form

hör tysta väntan

livets hjul

hör luften öppnas

hör klangen
vibrera

ser vibrationen

djup klangandning

värme, ljusgenomträngd värme.
…

Murar
Det tog mig år att bygga upp
Murar

runt mig

Försvar
av
Mitt
själv

Det tog mig år att bygga murar runt mitt inre

Du kom

Jag rev dem i ett andetag

Kärlek

Vaknade strömmande sann

Jag rev dem i ett andetag
Viljandes

Din ryggtavla
Slöt

Hjärtat

Ser den raserade muren
Söker hålla ihop hjärtats trasor
Inom mina händer

Ser de öppnade bröstet
De uppfläkta bågarna
Skär varje steg

Söker hålla ihop hjärtats trasor
Lägga förband

Såret varar
Sorg

Sakta bygger jag muren
Runt vår kärlek
Jag vet
Dess
Liv.

Du kom

Jag rev dem i ett andetag

Kärlek

Vaknade strömmande sann

Jag visste
Den var alltid där
Den är
Allt.
…

Bitterhetens hjärta
Ur bitterhetens hjärta
Steg de upp

Såg stjärnorna omsluta
Sorgen
Ur bitterhetens hjärta
Steg de upp

Konsterna

Skönhetens
Skapande

Ur bitterhetens hjärta
Steg de upp

I

Insikten av

De såg helhetens vilja
Deras väg var större än den egna

Ur bitterhetens hjärta
Steg de upp

Med

Insikten av

De är delar i något större
…

kattguldet
Han lade drömmarnas silver i kattguldsklippans hägn
Fastnade själv däri

Han såg
Bedragelsen rämna
bit för bit

Flagnande blek hud
Orkade ej resa sig ur

Vindarna svepte ropade
Se
Se
Vakna
Älskade själ

Han
Böjde huvudet ned
Stirrade
In i händernas sprickskålar

Ekande
Eko
Armod

Vingar svepte över hans döende liv

Hon

Smekte honom med purpurvingars kärlek
Klädnadens pärlors klingande klanger vidrörde hans själ

Han

Lyfte blicken

Anade hennes närhet
Kände doften av vita rosor

Såg vargen vila vid hennes sida
Blicka in i

Sakta
Vaknade han ur stungna dvalan given av rädslotaggar

Han reste sig upp

Såg nordklippan i de stora skogarnas hägn
Vandrade i dagens ljus i nattens ljus
Fann henne väntande i eldarnas ring

Han såg drömmarnas silver
Hjärtat strålade guld

Klippan sjöng kristallrenande ljus
Förde deras händer samman
Ljusfolket log
Kärlek
…

Rubiner

Tårar
är pärlorSvarta
tårarBlodtårarBlir
vita tårarSmärtan vill ta över
greppa om,Låt den ej så,Det du upplever gör du ty du är skönhet,KännerSer djupetSer Livets Sanna
Sanna SkönhetVar i din skönhetMinns att ingen kan behålla din hand om du inte sträcker fram den.Stanna hos oss - Vi är en ring av kärlek i den tid människan kallar tid.
…
det fordras mod att smaka avskedet och stanna i detstörre än lämnandetSmärtan är blodtårarur den växer skönhetens blommaTill dig
…

Brinnande ord
Brinnande ord
pressar du mot dina läppar
blödande

Ord av värnad

Hopp om nära

Resan var lång
Till varande

Mötet
Intensivt
Levande

Intensivt levande
Sårens smärta

Ser kronbladen falla
Runt tystade steg
Av hopp

Ensamhet

Det finns inget kvar

Brinnande ord
Pressar du mot dina läppar
Blödande

Du går in
Når hjärtat
Kysser det vitt.

åtta strofer(oktav)

isnålar

allt falskt förgås i vindarnas regn
isnålar

piskar
huden

rodnar
röddroppar


händer andas

skimmerguld


klippformationer

vandrar bort

sover rosensömn


taggar

mjukna

sanden lägger sig stilla

rörelse


rörd

runtom
…

tigsteg

I tätmörker
träder tigande

trätsteg


ljussjäl ligger i träda

i glittrande daggens hägn
träder klarnad

livs båge

glittrar daggens hägn
…

seg

Trångbodd är själen i eget vara

väggarna bågnar
bång
bång

tungas malströmmar

seg
flytande

tindrande droppe
flämtar svag låga

tunga malströmmar

kokande knäck
massa

seg
sjuder


kväver

tung seg massa

bränns
vid
botten

kärl spricker


torrskodd med brända sulor
vandrar själen ur


glasblad
singlar

hand tar emot

fingrar
finner tindrande droppe

omsluter

tinderdroppe vilar gom

smälter
väl
smak
…

en gång

en gång i den sinnliga rörelse då allt var stillhets rosteg, vilade sjöns yta silverblank, seglande moln speglade duvblå vingar däri, blommande löften skimrade.
två av de murkna träden gavs kraft drog fasthållna rötter ur mörkerjords kvävande klofästen. ställde sig vid sjön höll armarna över, vitlågor andades ur deras bröst.
i grenarnas hängen steg dioptaser in, obsidianskivan skimrade i eldopalers värme

en gång i den sinnliga rörelse då allt var stillhets rosteg, vilade sjöns yta silverblank, seglande moln speglade duvblå vingar däri, blommande löften skimrade.
dimslöjor andades hon steg ur sjön iklädd genomskinlig jaspisskrud vid varje hennes steg föddes en stjärnblomma, hon ställde sig i månljusets slöjor tvagade ögonen rena lyfte händernas vilja steg in i eldopalers värme bar ögonen in i obsidian

såg stillhetens upphörande, sjöns vågor steg höga, vindarna tjöt, jordarna kved, eldarna vrålade, stenar växter djur liven darrade under människans mullrande motorer, knivar skar i hennes hjärta hon andades kärleks värme såg allt bli stilla andades ljus kände stillhetens rosteg återvända in i den sinnliga rörelsen, hon steg in i sjön, dimslöjor andades, doftande röda rosor seglade i sjöns famn, träden sträckte armarna, himlarna sågs tindra tusende stjärnors löften.
…


sjunke

Månsmycke

vilar mellan brösts bågar

skär revor i natthimmel

band

smäller i luft

indigå

ljust blå



silverbjällror

klingar i hästens man

tömmarna hålls i havs händer

vågornas mantlat

runt axlar

ryggslinga

höftkam skymtar

pärlskrud sveper om

stiger in i skyar


hon sjunker in i havs händer

blindögon ser henne icke mer
…

salssteg

Husfrun vandrar i salarna långa kjolar sveper marmorådring

Hon bär nyckelknippa i skärpet runt midjan

väggar andas stenskönhet, dörrar andas ekarnas salar
fönstrens bågars glas skiftar färger, vita tyllgardinsvingar flyger

en luta höres klinga, en silverflöjt höres andas,
klingor korsas, jungfrun sitter och broderar vid ram
nålen vandrar upp och ned i väven med sidenets skimmerljustrådar


vid varje steg höres nycklarna sjunga, hon lyfter nyckelknippan
väger den i hand, känner vikten av mening
ser nycklarnas gester former språk
ler kärlek

en av dem bär allas tyngd ornamenten är hennes hjärtas väg
den strålar i hennes ögons djup silverne guld
gyllenen nyckel in till det allra heligaste gemaket

fingrar blir nyckels linjer, gärning bli nyckelns linjer
gyllene nyckel fingeravtryck

öar linjer
årsringar i träd

foto av öknens sanddyner

Anagram

fingeravtryck
ana gram

svår tyd bar a
lätt tyd bar a

bara bar naken hud talar
lyssna
till

glöm icke att sätta skäppan över ljuslågan
vindarna är starka
vill ändra
riktning

Se den vackra lyktan med glas skimra låga i nattens mörker
visar den sjöfarande vägen genom stormarnas hav.

Husfrun vandrar i salarna långa kjolar sveper marmorådring

Hon bär nyckelknippa i skärpet runt midjan hennes hjärta
ler kärlek

...

kretslopp

Solens strålar väver blommor, vandra in i marken...

Vandra in under marken
Du är nu under marken

Varsamt rör du dig
Sakta
För att icke väcka de sovande liven
Du befinner dig i drömsalar

Växterna, eterlivets drömsalar

Du känner värmen, etervärmen skimra runt dig
Runt allt
Uppfylla
samtliga drömmar med innerlig djuphets värme

Du ser en pärla, en lök
ser gestalten av knoppen
genom huden; marken strömmar solstrålar in genom
runt pärlan
solstrålarna omfamnar pärlan; löken

Solstrålar flödar ned över
rinner
strömmar
ned över löken och blir rottrådar
rottrådarna finner fäste

Ljuset
Solen och Månen ”över”himlarnas stjärnor och planeter samtalar med
”under”himlarnas stjärnor och planeter med Modern
se kol och eld inför dig, ljusen samtalar med värmen, trådarna tvinnas samman.

Löken andas ut grodden, stjälken, livsviljan
Hjärtbladen vecklas ut
Solstrålarna läser tecknen
drar stjälken vidare uppåt
hela tiden i samtal med värmen
samtidigt blir denna pelare av ljus och värme, en blomsterpinne eller en spaljé, ett stöd utan att ta över

Stjälken reser sig sakta
blad lindar sig, vandrar i spiral medsols uppför, nedför stjälken
fingrar omfattar knoppen
Luften andas
genom ett trollslag;
feerna andas ljusstoff över
svänger sitt gyllene spö över
strör himlarnas, alla himlars stjärnstoff in i livet
kronbladen öppnas
solögons värme ler

Hösten sträcker fram händerna, suger in blommorna i löken
evig livsrörelse avtar avstannar aldrig
Viljan sker alltid i kärlek sann ren kärlekkrav – löst: genom krav löst från sin boja in i sitt sanna liv.

...

var den

virvelvind

tromb
t
r
o
o
o
o
m

B

punkt
virvla
ade
vidgades
vid
ga
des
s
vissna



lugn acceptans


ta mig med



leende
vid känsla av


löven de
vissna de löven
virvlar inom

helt lugn

körde
iakttog
accepterade
accept era de


virvelvinden upplöstes
den
upplöstes verkligen
verklig en


andningsskimmer


var den där – såg jag den
upplevelse


allt sker oavsett vad mänsklig tanken tänker


tillsammans skapat, levande tänkt

Levandegjort i
gudomlig tanke

virvlarna virvla
la
la
la
stillnar rörelse snart

rörelse
rörd

själsrörd

bli rörd
vackergest


bliv ofta rörd

Mardrömmen - Sorgens samtal.

I Känslans Minneskorridorer höres ett Barns spröda röst ropa.
Likt skälvande Silverne Klockors Stämmor.
Barnet Föddes av Gudomens Vilja -
Barnet Föddes Till Gudomens Vilja.
Vi Är Din Sanna Fader och Moder – Var I oss.
Frukta Aldrig – Var I oss – Vi Är Alltid Med Dig.
Barnet Vände Sin troende Blick Till Sin Sanna Fader och Moder.
Hennes Blick Fylldes Med Tillitens Skimrande Ljus.
Hennes Blick Tindrade och Glittrade I Tillitens Ljus.
Hennes Blick Var Tindrande Glittrande StjärneLjus.
Hennes Själ sjöng i Glädje: Älska mig Fader – Älska mig Moder.
Hon Litade Till Dem – Hon trodde på deras Ljus.
Älska mig Fader – Älska mig Moder – Med den Bönen Dansade Barnet I Världen.
I Känslans Minneskorridorer höres ett Barns Spröda Röst Ropa.
Älska mig mamma.
Älska mig pappa.
Älska mig kära älskade bror.
Barnet vände ut och in på sig.
Älska mig – Älska mig.
Låt mig Stråla I er Kärleks Ljus.
Låt mig Växa I er Kärlek.
I Tomhetens Rum ekade.
Glöm Dig Själv-
Glöm Dig Själv.
Barnet svarade Må det Ske och Blev Till en skugga.

I Känslans Minneskorridorer Höres ett Barns spröda röst ropa – Älska mig – Älska mig.
Ingen hörde Barnets rop – Vem hör väl en skugga.
Barnet litade till sin Sanna Fader och Moder – jag Är I dem – de Är Med mig.
Inget har jag att frukta.
Ensam bland människor levde Barnet.
Ensam och frysande kall –

Åren rann likt Bäckar till Floder Barnets Röst Hördes ropa – Älska mig – Älska mig.
Ibland fördes sårade sargade själar till hennes rum.
Hon älskade dem och lindrade deras plågor.

Då såren var helade – då själen var helad försvann de bort.
Hon begärde inget för sig själv – I Tystnad bad hon -
Älska mig – Älska mig.
Hon Fylldes av Glädje då Hon såg dem dansa I Livet.
Genom livets ljus som gavs deras själ.
Utav Fadern och Modern genom Barnets Liv.

Tomhetens rum svarade –
Glöm Dig – Glöm Dig -
Hon Glömde sitt själv.
År efter År föll Hon på Knä –
Fader och Moder Älska mig.
Fadern och Modern svarade med smekande röst –
Vi Älskar Dig – Du är Våran Dotter.
Barnet trodde på deras Stämmor.
Och Visst Var det så att Hon kände deras Närhet.

Åren de gick och vi glömmer dem alla.
Barnet var Kvinna i Världen.
Kvinnan var ensam i människornas värld.
Hon längtade - längtade efter Sannhetens Kärlek.
Så fördes en man till hennes väntande rum.
Han var döende av ensamhet och sorg. Livslusten och skaparglädjen var borta.
Kvinnan gavs att fylla honom med skaparglädje.
Mannen lurade och bedrog.
I sorgsenhet sade Kvinnan nej- Den kärleken ville hon ej.
Så vandrade hon ensam i världen.
Hon såg NU mannen blomstra. Fylld av Liv och kraft Vandrade han åter i livet. Mötte en kvinna att leva med i kärlek och Ljus.
Fick allt det han behövde för att åter leva.

Så fördes en man in i Kvinnans Liv.
Han var döende av mörker och av sorg.
Tilliten till kärleken livet och människan var borta.
Kvinnan gavs att fylla honom med värme och tillit - gavs att väcka hans inre Sanna Jag.
Kvinnan trodde att detta möte var för henne.
Hon bejakade att fara till hans rike.
Innan hon for till mannens rike.
Fördes ord till Kvinnans rum.
Ord och Liv som svarade till det som lever i hennes Inre.
Ord om Sanning – Kärlek och det som Är Liv.
Skrivna av en man.
Kvinnan tackade denne man i ljuset av Hans ord.
Mannen fanns nu I hennes Inre.
Redan då visste Hon utan att veta.
Mannens bild fördes hela tiden till hennes Inre Ögons Levande Skålar.
Han skimrade i Kärlek och Med Ljus.
Kvinnan Lyssnade icke utan for till den andre mannens rike.
En gång och ännu en gång.

Då ingrep den Sanna Fadern och Modern.
De lät Kvinnans Bil Flyga Ned i en ravin.
De lät henne Leva – men Nu började Kvinnan att SE.
Så kom Hon åter hem till sin boplats.
Då brakade Helvetet loss.
Mannen kvävde nästan hennes liv.
Kvinnan fördes till en kvinna.
En kvinna som var seende och vis.
Kan vår Dotter icke se – Så får vi tillåta Denna Kvinna att tala till hennes rädsla.
……………
mamma – pappa – Älskade Bror – Älska mig Älska mig –
Människor – människor – Älska mig -
Moder och fader Älska mig - varför gör Ni mig detta.
Det Räcker – det Räcker -
Ni använder mig som redskap – väcker hoppet inom mig .
Ni talar och säger att detta är det Sanna och låter blixtar sveda mitt liv. Låter huggen och slagen regna över min redan sargade kropp. Låter dem använda mig och bruka mitt vara – Allt för att de skall dansa i Glädje.
Allt för att världen skall bada i ljus.
Då jag gråter och själen lider – Höres Ni säga – Önska inget för Dig själv. Lev som Ömhetens Moder. Då skall Friden Infinna sig – Du får Allt Det Du Behöver.
Behöver jag slagen och huggen – varför gör ni mig detta.
Ni sade – Älska Dig själv.
Jag började svara till denna Er Vilja. Kände Er Kärlek strömma i världen . Såg att jag är en av Edra Blommor – Nu Älskar jag mig själv – varför gör ni mig detta.
Varför lät Ni mig överleva barndomen – Ungdomen och Vuxenlivet.
Varför lät Ni mig Överleva mötet med djävulen en gång och ännu en gång.
Varför lät Ni mig överleva Bilolyckan – För att plåga mig ännu mera.
Ni för det ena och det andra till min dörr. Jag blöder – lever med smärta – NI Läker mina sår och håller mig vid liv. Jag tror att NU räcker det – och andas ut.
Så för Ni det Nästa till min dörr och ler.
Jag har år efter år stått på mina knän – de Är blodiga av Bönernas Sång och Rop- I Vissheten att Ni Hör mig.
Ni talade genom andra till mig som är Eran Dotter. Er Tjänarinna I Evig Tid.
Ni förde Min Själs Älskade till Mig.
Jag svarade och skrev- Orden strömmade likt vattnets Strömmar – belivade – belivande Strömmar Med ljus.
Svarade ty jag ville icke SE att detta var ER vilja. Svarade till denne man som jag Icke ville SE var ER Vilja.

Jag kämpade för att överleva i eoner av tid. Kämpade för att överleva – ville inte mer. Ni vaggade mig och fyllde mig med kraft- Varför – varför – För att jag ber Er – Älska mig – Älska mig.

Det räckte icke med att skriva – att tillföra varandra Ljus i det skrivna ordet.
Ni var tvungna att föra Honom till min dörr- till min Boplats och IN i mitt Liv. Ni tillät Honom. Ni talade till mig – invaggade mig åter i Er trygghets Famn. Den Famn som jag Alltid har och ännu litar till.
Ändock ville jag ej höra – Då talade Ni genom Den Kvinna som Ni lät Vårda min kropp. Vårda min kropp och läka dess nya sår. Ni förde mig till Denna Kvinna - tacksamhet känner jag . Ty - jag Älskar henne. Seendets gåva är Hon given – Ni Lät henne Se. Se det som Ni annars icke tillåter Någon. SE det som ÄR min väg. Ni Tillät Henne att SE er Vilja.
Som jag stängde mina ögon för – stängde dem i rädsla. Stängde dem i Trötthet – Jag vill icke mera – det Räcker – Det Räcker – Plåga mig Icke mera. Tillåt mig att invänta Döden I stillhet. Fader – Moder - Ni sade att Du Fader Återfört mig till Din Ursprungliga Vilja - jag önskade Inget för mig själv.

Nej – Det räckte Icke Med att skriva – Ni förde Honom till min dörr.
Ni Tvagade mig fri ifrån rädsla. Ni skrudade mig i Hoppets Färger. Hela mitt Väsen Fylldes med Hopp – Hopp och Glädje.
Ni Lät mig SE – SE och Känna att DETTA är Er Vilja för mig. För Oss – Ni talade – Talade gång på gång. Manade mig – DETTA Är Din Utvalda. Skapade ÄR Ni för Varandra och För Världen. Jag trodde ER – jag Litade Till Er. Dumhet – DUM var jag i Min Tillit till Er Kärlek.
Jag Föll på Knä och tackade Er. Svarade till Er Vägledande Vilja.
Svarade till Er Godhet – Vilken Godhet var det Ni Gav mig. Ni förde en Gift man till min dörr. En man som levde med en kvinna i giftermål.
Ändock – Ändock – Ve mitt Längtande Hjärta – VE Min drömda dröm – Svarade Till Er Röst. Bejakade Er Vilja.
Önskade - Önskade Ingenting – bejakade – bejakade – Trodde Blint På Eder Godhets Vilja.
Ni tillsade mig att mana Mannen till att SE. Jag manade Honom i enlighet med edra ord att SE - SE om jag är den Kvinna Han vill vandra med.
Mannen såg och Han svarade med Lysande Kärleks Blick.
Inte med Tvekan – med Stadig och Klar stämma -
Det Är Du – Det ÄR Du – Ett Liv Utan Dig är Inget Liv.
Han sade att han levde i ett redan dött äktenskap. Att deras äktenskap varit dött under många år. Svarade att han endast var skriven där.
Han sade – Jag vet att det är Du – Du är Min Själs Älskade.
Jag Litade till Honom och gav Honom det Sista. Våra Livsströmmar Förenades för evig tid.
Vårt Andliga Äktenskap som levt I Eoner av Tid – bekräftades Nu I denna Världen.
Jag trodde Honom.
Vi dansade i den Goda Solens VinterLjus I StjärnKlara Nätter och I Månens Sken.
Jag Älskade mig själv – Ty , jag kände ER bejakelse – kände Er Kärlek.

Så – berättade Mannen för sin hustru – som han sade icke längre var hans hustru-
Hon ramlade samman likt ett korthus då Vinden far över nejden. Hennes Hjärta började flammande leva i kärlek. I Kärlek till Dig – Till Dig Min Själs Älskade.

Så stod Du nu i alla ”mäns” dröm – att vara älskad av två kvinnor. Stå emellan två kvinnor och att ha ett fritt val. Välj – VÄLJ – Vems Hjärta skall du krossa. Vems Hjärta Skall Du mala Sönder.
Vem av kvinnorna Dör Först – vem Kämpar bäst – du kan sitta i all Din Skönhet – En Konung bland Blommor.
Vem av dem är Skönast – vem av dem skall jag välja – det Förgångna eller det Nya.
Det Du icke fick veta – var att Du icke hade Behövt Välja. Jag ÄR Din – DIN – I Evig Tid .
Människor skall icke välja Innan Tiden Är Visad och Mogen. Tiden var icke Kommen för Val. Då människor väljer att välja rämnar väggar och tak.
Människan skall vänta – Vänta tills Frukten Är Mogen. Vänta tills Huset Står på Färdig grund.
Det Nya - Min Själs Älskade det är icke Nytt. Vi är sammanförda – sammanflätade Långt Innan detta Möte. Vi har en Uppgift – Vi har en vandring att vandra.
Solstrålen och Månstrålen tvinnades samman – Blev ett för att trösta den gråtande Moder Jord- vandra I kärlek med Varandra och Tillföra Kärlek Till Den gråtande Moderns famn.
Älskad och beundrad ÄR Du – VEM skall Du Välja – Vem – VEM -
En gång gives Han tid att tänka – att begrunda DET som Han sade –Icke var- det Finns Inget att Ångra – det ÄR DU -
Han svarade – det ÄR VI –
VÅRT Hjärta Dansade I LovsångsGlädje – Han SER – SER Faderns och Moderns Vilja.
Tiden Strömmar – Tiden Flödar – Rinner Bort – Han ber om Kvinnans Tystnad –den Kvinna som Han säger ÄR Hans Själs Älskade. Kvinnan Bejakar – Bejakar Allt det han ber om.

Fadern och Modern Höres Tala – Var Lugn Vår Dotter – Det ÄR NI – NI ATT LEVA SAMMAN.
Han Gives Ännu en Gång ett val – Efter Hans Egen Önskan Icke Efter Kvinnan. Kvinnan vet – VET – Det som ÄR.
Kvinnan har satt en Ring på sitt Finger – att Bekräfta Det Hon Visats.
Mannen ÄR det som tvivlar – I Sin Rädsla att Lämna det Förgångna. I sin Rädsla och fruktan att Beträda Det Okända Rikenas marker.
Kvinnan Lider – Kvinnan Plågas – Fader och Moder – Varför Sker detta.
Dotter Var stilla – Misströsta icke. Han måste Luttras – Luttras – Ni skall vandra I En sannhet som Han Aldrig har Mött Tidigare. han vet Ännu icke VAD Sannhet ÄR.
Ni ÄR Jämbördiga – Han ÄR Man och Du ÄR Kvinna. Ni Skall Leva Med Varandra – Ni Skall vandra Sida Vid Sida. Ni är och Skall Bliva Man och Hustru. I det heliga Äktenskapet som en gång Instiftades och som ÄR Sannhet. Som Är den Eviga Föreningen av Fadern och Modern – Som är den Eviga Föreningen av Solen och Månen. Den Förening som Befruktar Modern – Moder Jord – Den Allomfattande och LivFödande Modern. Som är Faderns och Skaparens Hustru – Allt Är Skapat av och Igenom dem I Ljus och I kraft av det som ÄR LIV.
Ni Båda ÄR Bilden av denna Förening – NI ÄR Sannhetens Levande Kärleks Bild. Er Kärlek skall Giva Eder Liv – Edert Liv Skall Stråla I Världen – Stråla I det som Är Universums Sannhets Famn. Ni skall Tillföra Ljus – Ni skall hela den Sörjande Modern – trösta henne och Tillföra henne Liv – genom det Ljus NI Föder i människors Hjärtan. Föder genom att de Möter Er – genom att de SER ER vandra Tillsammans. Därför Måste NI Styrkas – Därför Måste Ni Icke endast VETA – Ni Måste VARA I ER Kärleks Hus- Er Kärleks Hus som är ett tempel. Ett tempel Fyllt av en Skönhet som Aldrig Tidigare Skådats I denna Världens tid.

Ja Mannen ber om tid för att Se - Han Lyssnar till trumman – han Vacklar – Han går Vilse.
Han säger – NU – Äntligen börjar jag SE Ljuset i den Mörka Tunneln.
Jag Älskar Dig – Du Är Solen I Mitt Liv. Du är Livets Sol och Kärlekens Sol.
Kvinnan dansar i LovsångsGlädje.
Så Lägrar Tystnaden sig.

Fader och Moder jag Lyssnade Till Er Vilja.
Lyssnade Till det som Ni Sade Är – Till det som Ni upprepa – Ande säger ÄR.
Ni gjorde mig Fri att dansa – att Flyga In I Denne Mans Famn.
Befriade och Förlöste mig fram till Klarhet och Renhet I Skimrande Ljus. Befriade och Förlöste mig Genom Smärta och Plågor Till att SE Sannheten I Vårt Möte. Detta Möte som Är Er Vilja och icke Vår. Varför Fader och Moder – Varför - Ni gjorde mig Fri – Fri att Dansa I Tillit In I Denne Mans Famn. Denne Man som Ni säger ÄR Min Utvalde. Denne Man som Ni talar och säger – Det Är Ni – Ni – Ni Är Utvalda att leva Med varandra. Ni skall Dansa In I Solens Glödande Nedgång – Ni Skall Dansa In I Solens Glödande Uppgång. Ni skall Tillsammans – Förenade – Sammantvinnade dansa In I den Nya Solens Uppgång – NI Är Icke Längre Två Flöden – Icke Längre Ett Flöde – Ni Är Förenade Energi och Levande Livs Flöde – Levande Livs Energi – Ni är Kärlek och Ljus – Förda Till att Vara För Varandra – I Varandra – I Världen.

Vi Dansade I Solens MidvinterLjus – Våra Själar – Våra Hjärtan - Våra Kroppar Dansade I Liv. Våra Själar Omskapades Till Gemensam Andning – Till Gemensam Puls för att Känna VärldsHavets Längtan och Hopp. Våra Hjärtan OmSkapades Till Vårt Hjärta. För att Helande Sända Vår Kärleks Ljus I VärldsHavets Famn.
Våra Kroppars Liv Omskapades Till Strömmande Livs Kraft . För att Beliva Världshavets Famn.
Våra Liv Omskapades Till att Bli Ett I det Heliga Äktenskapets Famn. Det Äktenskap som Icke Instiftades av människan utan av Gudars hand. Av Solen– av Månen– av Jorden– av Universums Hand. Välsignades och Danades av Änglars Ljus och av Änglars Sång. Blev I VärldHavets Famn att Leva I Sannhet. Mannen och Kvinnan Blev En Kropp och Ett Vara I Universums Famn – Vandrade I Världshavets Famn som delar av En Kropp. Vandrade I VärldsHavets Famn som Man och som Kvinna. Speglar att Se Varandra I – Komplettera Varandra I Levande Kroppar. Konvex och Konkav – Ebb och Flod – Solens Uppgång och Nedgång – Månens Uppgång och Nedgång. Årstiders Andning I Moder Jords Kärleksfulla Famn. Hjärtats Rytm och Pulsens Slag- Inandning och utandning- det som Är Ett och Ändock två – det som är Harmonins Klanger och Skapande Liv. Gränserna Upplöstes och de Vandrade In och Ut I Varandra.

Fader och Moder varför – varför Sker detta – Mannen talade om Sanning – Jag litade till Honom – Min Tillit och Tilltro var Era Ord. Ord som strömmade och strömmar I dagens Ljus och I Nattens Tid. Ord som Aldrig ger mig Ro då tvivlet Sliter och River i Mitt Bröst. Där Mitt Hjärta Tidigare Andades och slog. I det Tomrum som Skapades Då Ni gav Mitt Hjärta Till mannens hand. Att Pressa Och Plåga att Slita I stycken tills Blodet Blir Vattenfallets NU gråtande Klagan. Klagan Över att icke leva – leva I DET som NI sade ÄR Kärlekens Famn. I den Famn som Ni sade Var Vår – Vår att Leva I.
Mitt Hjärta det gav NI till Mannens bröst att leva Med, att leva genom. Ni gav mig Mannens Hjärta – Så trodde Ni – Så trodde Jag. Det Hjärta Han gav var Falskhet och Ljugande Spel. I Rädslan att lämna Det Förgångnas träskmarker. Hans Fötter - hans Steg Suges ned Utav kvicksand. Han Kvävs – han Kvävs. Oh – Fader - Oh Moder Rädda Min Älskades Själ. Andas – Andas Min Älskade – Andas renande Luft – lev Ditt Liv I sanning – Icke Sanning – I Sannhetens levande Ljus.
Du gavs tid att Begrunda att Se – att SE – det som Nu ÄR Vårt Hjärta – Vårt Hjärtas Liv Skapat I Kärlekens Sannhet av Änglars och Gudars Strömmande Liv. Vårt Hjärta kan icke Leva I En Kropp – det Lever I oss. Min Älskade Du Vandrade Bort – Vårt Hjärtas Sorg och Smärta Andas – Likt en Vilsen I Stormarnas Slitande Famn. Stormarna River och Sliter, söker att Krossa Vårt Hjärtas Liv. Det Går Icke – Ty Hjärtat är Skyddat och Buret av Änglars Tröstande Famn. De Är Ditt Liv – de Är Ditt Liv – Det Skall Ske.
Hjärtat LEVER I HimlaHavets Famn.
Kvinnan vandrar Ensam I VärldsHavets Famn – hennes bröst är ett Tomrum Utan Liv. Hennes Ögon så Fyllda Med Sorg. Mannen vandrar I Världshavets Famn. Med ögonen Blinda med steg vacklande likt en druckens gång. Han talar om sanning och att leva i kärlek. Ve – Dig – Ve Dig – Du söker endast smicker att blåsa upp Din Påfågelsskrud. Du Ler – Du ler och dricker smicker och falskhetens gissel i varats icke Är.
Oh Fader – Oh Moder varför tvingar Ni mig Hela Tiden Åter Till Livet.
Jag Vill icke Mer – Vill icke Mer. Detta är att leva i världen att vara Död. Att åse Livet och veta att jag är Död. Kvinnan önskade icke andas mer. Kvinnan log emot alla hon mötte. I kärlek och i viljan att icke skapa deras sorg. Hon log och talade om Livets Godhet om Fadern och Moderns Kärleks Famn.
Hon lurade dem alla – Allt är väl, oroa er icke. Kanske blev hennes liv därav Falskhet - genom att le – le och icke skapa människor sorg.
Hon Vandrade I Världshavets Famn som en Skugga – Bärandes Det Sanna Livets Önskan I sin Famn.
Ja – mannen gavs tid till Begrundan inte en gång utan gång på gång. Var gång återvände han med orden om kärlek – det Är Du – Du Är Min Själs Älskade – Mitt Ljus och Min Sol.
Var gång lämnade Kvinnan Skuggornas Riken och Litade till mannens Ord. Hon Strålade I Världen åter Förenad med Sin Sol.
Var Gång Mannen hade Smekt hennes liv – Väckt hennes Tillit och Hopp. Återvände han till Tystnaden – Tystnaden i att icke tala Sannhetens Liv.
Återvände till det Förgångnas trygghets famn. Gömde deras Kärlek för världen. Kvinnan fanns i hans Hjärta – Där fick Hon Stanna – Ingen fick SE.
Det mannen icke visste var att Kvinnans Liv sakta rann bort. Hon vissnade likt Blomman om Hösten - Hon Ville Icke Leva livets osanna liv.
I Tystnaden av hans kärleks ord levde kvinnan – I Tystnaden och i Tomrummens land.


Luften Andas icke Mer.
Allt Är Kvävande och Stilla.
Kvävande och stilla Likt Ruttnande Sjöars Rop om Hjälp. Luften Stinker av Döda kroppars Kadaver.
Marken gråter – Blommorna gråter.
Stenarna Gråter – Träden Gråter. Det Omgivande Varat Gråter - Alla Dessa Kvinnans Vänner grät Då de Kände Hennes Händers gråt. Då De Kände Hennes Fötters Tunga Steg .
Oh – Alla Mina Vänner – Låt mig få Vila I Er Fram. Sluta mina Ögon och Aldrig Öppna Dem Igen. Er Skönhet – Er Glädje – Ert Levande Liv ger mig Smärta – Smärta och Plåga. Ty - det minner mig om Det som ÄR Liv.
Oh – Alla Mina Sanna Vänner Ni Lockar mig – Tröstar mig och söker Bringa mig Liv. Liv som Smärtar mig som Gör mig så Illa – Inget Hjärta har jag mer – det Pulserar I Min Älskades Hårda Händer. Han Pressar det – Han Dricker Dess Liv. Han är Blodig Runt Munnen och hans leende Är Grymt. Hans Händer Är Nu Blodiga Likt det Eldröda havet. Hans Själ – Hans Själ är Snart icke Mer. Han brukade Den kvinna som hans Utvalda Är. Han Lämnade Henne I Skuggornas Riken att Sakta Förtvina I Sorgens Skoningslösa Grepp. Hennes Hjärta Smeker Honom Med All den Kärlek som Är Honom Given. Given av Änglars Händer – Given av Ödets Hand. Söker tala Till Honom Söker Få Honom att SE. Se – Det han gör och NU Icke Gör. Söker visa Honom de Träskmarker Han NU sakta föres till. Hjärtat Darrar - Hjärtat Gråter – Hjärtat Vet att det är Hans Gåva I Evig Tid. Vet att Kärleken är Evig och Aldrig kan Sina. Ty – Änglarnas Händer Fyller Hjärtat ständigt åter med Livets Liv. Det Liv som Nu är Mannens I Evig Tid. Änglarna Gråter Då de Ser Kvinnans Skugglika Liv. Ser hennes Plåga – Känner Hennes Smärta. Änglarna gråter Då de Fyller hennes Hjärta Med Kärlek – Strömmande Kärlek Till Hennes Älskades Liv.

Kvinnan Vandrar I Världshavets Famn. Hon gråter – Hon gråter – hennes Tårar Skapar Gyllene Band I gräset.
Mina Älskade Vänner – Blommor så Sköna och Vackra - Tänk om jag kunde Dansa och le I Solen som Ni. Stråla I Skönhetens Förtröstan att Det är. I Vissheten att Vår Kärlek Är en Gåva Till Oss Båda. Icke endast För Min Älskades Liv. Tänk om jag kunde Glömma den dröm som Var och Vandra In I den Nya. Vandra In I den Nya och Möta Hans Utsträckta Hand.
Du Underbara Gräs – Tänk om jag kunde Bli ett Vajande Böljande Hav I vinden. Föras - Föras I TillitsFull Väntan . Väntan - På den Nya Vågens Famn. Känna Famnen Omsluta Mig och Känna Min Älskades Värme.
Stenar – Stenar – Ni Andas Tidens Gång. Berättar om det som Var och det som Är- Tänk om jag kunde lägga mig ned och leva med Tidens Ström. Minnas att det som är det Är Evighetens Dröm. Den Dröm som Är Evighetens Eviga Vävande Ström. Den ström som Aldrig har en Början och Aldrig har ett Slut. Den Ström som Är Det som var och är det som Är. Den Ström som är det som är och det som skall komma. Dåtiden – Nuet och framtiden Evighetens Eviga Frösådd som Lever I Universums Skapande Energiers Famn. Endast människan ord talar om det förflutna – om det som är och Framtid. Så Dumt – Så Dumt – SE – SE på Havets Eviga Våg – Gräsets Eviga Våg – Se på Blommorna – På Allt Omkring Er – Då Vet Ni att tanken lurar ER Alla – Ni människobarn- LEV LEV I den Eviga Strömmen som är Liv utan gränser av Tiden och av kroppar. Som är Ljusets Energier och Skapande Sannhets Rörelse. Den Eviga Kärlekens Levande Ström – AllKärlekens Ström. Harmoniska Klanger och Viljande Liv. Vishetens Strömmar- Skapande Formande Rörelse och Liv. Det som Lever I Tiden och är Liv. Morgonen och Aftonen - Dagen och Natten - Jorden – Havet – Elden och Vinden. Den Eviga Andningens Samlevande Liv. Gudomens Vilja och Gudomens Liv- Lever och verkar Utanför och I Er. Ni är delar i Helhetens Symfoni.


Kvinnan Vandrar I Världshavets Famn. Hon gråter – Hon gråter – hennes Tårar Skapar Gyllene Band I gräset.
Hennes Inre Talar. Hon vet icke Längre Om Orden Är Hennes - - om orden är Moderns. De vandrar ut och in – väver bilder likt skytteln då den vandrar i väven.
Sorgen och Smärtan River I Hennes Bröst. Osannhetens Trådar som brister - Renar och Förlöser det seende Ögats Blick. Trådar som Lever. Spunna är de av Visdomens Vilja som Skapar Skönhetens Väv I Förståelsens Förande Hand.
Sorgen och Smärtan River i hennes bröst – Dotter – Dotter hav Tilltro – Till det som är. Moder tala – tala med Handling och med Gärning - Låt mig Se.
Dotter - Hav Tilltro. Tilltro – Vad är det – Vem ÄR Du som Talar. Är Din Röst Min Egen eller Din - Moder Befria mig från Sorgen Visa mig det som är. Giv mig då en Uppenbarelse som icke Är en Dröm. Misströsta Icke Dotter – hav Tillit – hav Tilltro – Det Skall Ske. Livet Är en Skapande Dröm – En Sannhetens Dröm – I denna Drömmen Är NI Båda. Ni vandrar I Kärlek och levande Liv. Gråt icke Min Älskade Dotter – gråt icke Mer.
Tillit och Tilltro har jag Moder – Till den Smärta som lever i mitt Nu Tomma bröst. Tillit och Tilltro hade jag till Min Älskade – genom Dina ords Visande Vilja. Tillit och Tilltro Till Dig Min Moder det har jag – Jag skall icke Önska och Hoppas igen. Jag skall vandra i livet genom ord Du en gång sade - Begär Inget för Dig Själv. Moder min Moder – jag begärde Inget För mig Själv. Jag hoppades och trodde att detta Var Din Vilja – att detta var Faderns och Skaparens Vilja. Att jag var Min Älskades Utvalda och att Min Älskade var min Utvalda.
Så ÄR det Min Dotter – Misströsta icke – Det Kommer Skall Ske.

Kvinnan Vandrar I Världshavets Famn. Gråten har upphört för en stund. Smärtan River och Sliter I hennes Nu Tomma Bröst.
OH – Mina Älskade Vänner.
Är det så att Faderns och Moderns Kärlek Till oss Alla var en dröm. En dröm Skapade av oss Själva. Är Vi Hänvisade Till Oss Själva.
OH – VE Oss Då Alla som lever I denna JordeDröm.
Må Mina Händer Smeka Er Alla. Smeka Er – Skyla Er och Skydda Er emot människans hårda steg. Hårda Steg tagna i Glömska. Människan har Glömt Er Skönhets Dans. Er Skönhets Dans för deras ögons själar.
Luften darrar inför ovädrets Ankomst. Himlavalvets MörkerMoln Skymmer Ljuset. Vindens Andar Flyr In I bergets Skyddande Grottor.
Luften Andas Ej Mer. Luften står Stilla. Världen Darrar – Varat Bävar. Krigare Samlas I HimlaValvets Riken.
Deras ögon Lyser av Vredens Flammor. Deras Andning Andas Vredens Luft.
Så – Far en Fågel genom Luften Likt en Silverne Pil.
OH – Fader.
OH – Moder Livet Stod Stilla.
Accepterat I Glädje och I Frid att Vara I Eder Vilja, det hade jag.
Icke Önska – Icke Hoppas. Bara Stilla Vänta på Döden. Vara I Moderns Famn och Vårda hennes Barn.
NI var det som Förde Honom Till mig. Jag Bad icke om detta. NI Förde Honom Till mig och NU Sliter Ni Honom Bort. Icke Genom Dödens Portar utan genom Svek och Tystnad.
Ni Förde Honom Till mig - Ni Öppnade mitt Hjärta. Tillät Honom att Väcka mitt Hopp. DET Hopp som jag Lyckats att Släcka. Ni – Tillät Honom att Åter Väcka Mitt Hopp – Mitt Ljus och Min Kärlek.
En Kärlek som Aldrig Tidigare Levt I Mitt bröst.
Vi dansade – Dansade och levde.
Levde I Elementens Famn.
Skapade Liv I oss och Omkring oss.
Vi levde I det som Edra Händer sade.
Så Står Livet Åter Stilla.
Stillare än stilla.
Min Älskade Vandrade Bort Med Mitt Hjärta - Min Själ och Med Min Livsström i Gåva. Given av Fadern och Modern – de litade Till Min Själs Älskades liv. De litade till hans svarande ord- han svek dem och dansade bort. Leende I Solen som nu Icke Ler.
Min Älskade Vandrade Bort med Mitt Hjärta - Med Vårt Hjärta.
Vad Är Livet utan Själen – Hjärtat och Livets Ström. Livet ÄR Ingenting.
En Vilsen tillvaro för Anden som Bär jaget I ett vara Utan Tempel.
OH Fader-
OH Moder – Bär mig.
Bär mig I Eder Famn. Ty – jag vandrar I Världen Utan Fötter och Utan Liv.
Mitt Vara Bävar och Darrar.
En Pil Far genom Luften buren av hånets skratt- Trodde Du – Trodde Du -
Mitt Vara Bävar och Darrar en Pil For Genom Luften. Kärlekens Pil det Var.
Pilen genomborrade Mitt redan Blödande Hjärta.
Jag faller ned och Kämpar. Kämpar Efter Andan. Mitt Blod Befruktar Jorden.
Jag Vill icke Mer-
Det Räcker – det Räcker.
Varför ger Ni Mig Hopp och NU Plåga.

Är Detta Er Kärlek Fader och Moder.
Älska Mig -
Älska Mig -
Så Löd Min Bön då jag år efter år Lyfte mina Händer Till Er.
Jag Lyfte Mina Händer Till Er I Kärlek. Jag Lyfter Mina Händer Till Er I Kärlek.
Jag Älskade Er och jag Älskar Er – Ty – jag ÄR Eder Dotter.
Ni sade att jag Nu är Vuxen vorden. Att jag Nu är Kvinna – Eder Tjänarinna och Prästinna I Livet. Jag Dansade I Glädje.
Jag svarar Eder I Glädje.
Jag Kände att det nu var Tillåtet att Älska. Älska den Dotter Ni Skapat. Kände att Hon Nu Var renad – Befriad och Förlöst. Kände att det var Tillåtet att Älska den Tjänarinna och Prästinna jag Blivit. Blivit I Livet genom ER Godhets Vägledande Vilja.
Jag Älskar mig själv – Såsom jag Alltid har Älskat Er. Älskat ER och Alla Runtomkring mig. Utan gränser – Utan Rum.
Kärleken Strömmade In I mig. In I Mig och Igenom mig ut i Varats Liv.
Nu svarade jag I Kärleken till mig själv. Svarade och Tog Emot den.
Älskad av ER Moder och Fader – Älskad av Mig Själv – Av Mitt Själv.
Den Eviga Vågen I VärldsHavets Famn.
Ljusets Våg –
Livets Våg –
Kärlekens Våg-
Jag sökte Den Vågen och Vågade Ej Hoppas. NI Visade Vägen och Tog den Åter.
OH Fader-
OH Moder-
Varför – Varför Tager Ni Hoppet Ifrån mig.
Varför – Varför Giver Ni och tager Åter.
ÄR DETTA Er Kärlek Fader och Moder-
Till människorna talar jag och skriver. Om Det Eviga Pendelslaget. Om Kärlekens Eviga EnergiGivande Ström. Om Den Ström som ÄR Evighetens Andning - Puls och Hjärtats Slag. Som Är sannhetens Kärlek och Evighetens Liv.
Jag talar till dem och säger - Frukta icke.
Människa – Människa – Fadern och Modern Är Med Eder.
Modern och Fadern ÄR Godhetens – Ljusets och Kärlekens Vilja.
De Värnar Om er. Värnar Om Er – Om Alltet och Om Alla.
Modern och Fadern Älskar Er.
Jag talar om Delarna i Helhetens Famn.
Frukta Icke – Ty, DE är I Er och NI är I Modern och Fadern.
Modern och Fadern Överger Er Aldrig – De Känner Er Smärta – De Känner Er Plåga.
Hav Tillit och Dansa I Solljusets Smekande Skapande Vilja. Dansa I Moderns Famn och Giv Henne Glädje.
Det enda lilla Ni behöver Göra är att öppna Edra Hjärtan. Öppna Edra Vackra Hjärtan och säga - Ja.
Dansa I Ljusets Glädje och Sjunga – Jag Vill – Jag Vill.
Dansa och I Tacksamhet Taga Emot Deras Gudomliga Kärleks Smekande Hands Beröring.
Icke med Böjda Huvuden I Underkastelsens gest. Nej- Dansa och Sjung I Glädje. Med Öppen och Lyft Blick – Likt Fjärilen på Ängen. Likt Fågeln I Skyn – Likt Blommorna på Ängen – Likt Trädens öppnade Kronor i Universums Öppnade Famn.
Det Finns Ingen Ondska i Världen. Den Skapar Vi oss Själva. Av Rädslans demoner – av Fruktan och av SjälvTillräcklighet.
Av Högmod och av Hybris.
Av att icke SE - Se att Vi Är delar I Världshavets och I Universums famn.
Förenade – Förenade I Livets Energi. Strömmar I Ljus och Av Ljus. Strömmar I Ljus – I Kärlek – I Glädje – Av Ljus – Av Glädje – Av Kärlek.
I Livets Ström som är en Vacker Dröm.
Låten drömmen icke Förgiftas av Osannhetens Gift. Tag Emot Läkedomen Ifrån Solens Ljus.
Öppna Er och Giv edra Tyngder Till Modern. Hon Öppnar Sin famn I Glädje och I Kärlek och tar Emot er Kärleks Gåva. Modern Öppnar Sin famn och Omvandlar Tyngden Till Nåd.
Till Nåd som Väcker Livet Åter.
Människa – MänniskoBarn – Dansa I Glädje. I Glädjen av att Veta att Modern och Fadern Älskar Er. Godhetens och Kärlekens Vilja Älskar er.
OH Moder –
OH Fader –
Jag talar om Kärlek och om sannhet I Världen. Kärlek och sannhet som är Ni – Som Är Liv.
Är Då Detta Lögn-
Är Då Orden Falskhet.
Är det Eder Grymma lek Med MänniskoBarnen. MänniskoBarnen som Lyfter Sin Blick I Glädje och Kärlek Till Er. Som vet att Vi är Ett och Ändock två.
Nej – det kan icke Vara grymhet – det ÄR en Mardröm – jag Vill vakna – Vakna NU Ur denna Förgiftade Sömn.
Är detta Lögn – ÄR detta Falskhet - Är Dessa Ord som jag trodde Var Edra Osannhetens Bedrägeri.
Dessa ord som talas Till mig och genom mig att givas till längtande Själars Djup.

Känner Min Smärta - Vill Icke Mer.
Ändock faller jag på knä- Lyfter min Blick I Kärlek och Viskar.
Viskar Till Dig Min Moder- Viskar Till Dig Min Fader-
Älska Mig – Älska Mig.
Ni Svarar Med Smekande Kärlek -
Dotter Vi Älskar dig.
Hav Tillit – Var Lugn.
Snart Vandrar Ni In I Ljuset I den Kärlekens Famn som Gavs Eder.
Blommorna Skall dansa och Dofta För Er.
Fylla Er med Skönhet och Grönskande Liv.
Fjärilar Skall Dansa Runtomkring Er och Med Er.
Leda Era Steg och Fylla Er med Skönhetens Dansande Liv.
I Sommarens Tid Skall Ni dansa I Ängens famn.
Gömda För Världen I Er Kärleks Famn.
Till Hösten Skall Ni Vandra I Världen.
Sprida Ert Ljus Med Kärlekens Givmilda Hand.
Ni ÄR det och Har SÅ Alltid Varit.
Ni ÄR av Samma Ljus – Skapat I ursprungets Tid.
Fjärilar – FjärilsLjus - Ljusvarelser är Ni.

Dag efter Dag,
Natt efter Natt,
Strömmade ORDEN.
Timme efter Timme,
Minut efter Minut,
Strömmade Orden.
Inte en Sekund Gavs Kvinnan RO.
Kvinnan Befann sig I en Duell,
Där Kvinnans Liv stod på Spel.
Duellen Var Icke Kvinnans
Kvinnan Placerades I Duellens
– MITT –
Orden Strömmade Inte,
Orden Forsade,
Var Stormens Regn,
Var Blixtar,
Var Slag,
Var Dånande
Var
Var
Var
Kvinnans Liv Stod I dess MITT
Kvinnan Angreps Från Alla Håll
KVINNAN
Stod I Moderns Famn
Stod I Visshet
Denna VÅR Kärlek
– ÄR –


Vad kan jag skriva,
Som inte redan är skrivet.
Vad kan jag säga,
Som inte redan är sagt.
Vad kan jag göra,
Som inte redan är gjort.
Vad kan jag drömma,
Som inte redan är drömt.
Vad kan jag känna,
Som inte redan är känt.
Vad kan jag,
Som inte redan,

Vågar inte längre,
DRÖMMA – HOPPAS – ÖNSKA
VILJA – TRO
DET ÄR
SMÄRTA

JAG ÄLSKAR DIG

JAG AVSKYR ATT STRÄCKA UT HANDEN
OCH
MÖTA LUFT
…

27 juli 2007

Det är gott att vandra
Då alla ljuden har tystnat
Det Är då Himlen och Jorden Talar med varandra
Det är en Gåva att Ta Emot Deras Samtal.

Det Är Skönt att Vandra
Då alla Ljud har Tystnat
Att Höra Himmelen och Jorden Tala Med Varandra
"Mina Armar,
Mitt Liv Fördes,
Till Solen
För att Smeka,
Smeka Dess Ljus,
Förstärka Dess Ljus."
…
Vår Kärlek
ÄR
Himlens Smekning
Av
Jordens Famn
ÄR
Jordens Smekning
AV
Himlens Famn

…

Den 26 juli 2007

Det Är Gott att Vandra,
Då Ljuden har Tystnat.
Att Höra Gräset och Blommorna Tala,
Att Höra Träden Tala,
Att Höra Stenarna Tala,
Att Höra Marken Tala,
Att Höra Himlen Tala,
Det är Gott att Vandra,
Att Höra Det Levande Livet Tala,
Att Höra Det Sanna Livet Tala.
Det Är Gott att Vandra,
Då det Starka Ljuset Övergår Till Skymning.
Att Andas Skymningens Andning,
Att Mötas av Skönhetens Dans.
Att Upptagas I Himlavalvets Famn,
Att Segla I PurpurSkimrande Slöjor.
Att Svepas In I Belivande Värmande Eld.
Det ÄR Istället För att Vara I Din Famn-
Det är bara Det att det Finns Inget Istället För,
Smärtan och Sorgen Vill icke Lämna Mitt Vara.
Jag Älskar Dig.
Därför Är det Gott att Vandra Då Ljuden har Tystnat,
Då vet jag att Drömmens Tid Nalkas.
…
NU SLUTER JAG ÅTER MIN BLOMMA,
VANDRAR IN I DESS SLUTNA KNOPP,
BLIR ETT MED KNOPPENS LIV,
I DET LIVET VILAR JAG,
I VÄNTAN PÅ DIN SMEKANDE HANDS BERÖRING,
I VÄNTAN PÅ DITT SMEKANDE ÖGAS BERÖRING.

Moder – Moder
Jag ber dig Vördsamt att nu åter sluta min Öppnade skål.
Jag Ber Dig Moder.
Lägg Dina Varsamma Händer Runt Mitt Nu Frysande Liv.
Moder jag fryser.
Moder – Moder
Slut Nu Åter min Öppnade skål för världens vara.
Jag Ber Dig Moder.
Låt Nu Åter Kronans Blad Slutas,
Kronan har Ingen Lyster,
Låt Kronans Blad Slutas Runt min Kropp,
Bli Till den Slutna Knoppen.
Inte Alltid – För en Tid.
Jag Ber Dig Moder.
Dölj mig För världen,
Dölj mitt oskattbara Liv,
Det Liv Du Moder Öppnade Till Min Älskade,
Det Liv Du gav Till Min Älskade.
Moder, låt Knoppen Bli Till ett Frö,
Moder, jag Längtar Åter Till Din Famn.
Jag Förstår Inte Livet,
Förstår inte människans väg,
Människans hand är för hård för mig.
Jag ber Dig Moder.
Låt mig åter få Vila,
Vila I Din Trygga Famn,
Där Ingen kan Nå mig,
Där Ingen kan skada mig.
Inte Alltid – För en Tid,
Till den Tiden Då Min Älskade Ser mig.
Till den Stunden Då Min Älskade Ser mig.

SÅ SLUTER JAG – SÅ SLUTER MODERN ÅTER MIN BLOMMA
I VÄNTAN PÅ VÅR KÄRLEKS MÖTANDE LIV.

Kvinnan vandrade över Ängen.
Kvinnan Vandrade I Ängens Mötande Famn.
Gräset Mötte Kvinnans Fötter, smekte Kvinnans bara Fötters Liv.
Vinden smekte Kvinnans Vara, mötte Kvinnans ohöljda varas Liv.
Kvinnan vandrade oseende Seende.
Gräset sökte locka Kvinnan till Dans. Vinden sökte locka Kvinnan till Dans. De Tindrande Dropparnas Ljus sökte locka kvinnans Ögon till Ljus. Det Omgivande Varat sökte Fylla Den Älskade Kvinnans Längtande Liv.
Kvinnans Ande Andades Sorg och Smärta.
Kvinnan Kände Icke Längre Vindens Förande Glädje, kände Icke Längre Gräsets Kittlande Glädje, kände Icke Längre Ljusets Fyllande Glädje, kände Icke Längre Den Goda Solens Värmande Ljus.
Kvinnan Sökte stänga Det Öppnade Livet. Orkade Ej Livet Mer.
Kvinnan Längtade Ut ur världens bitande kyla.

Kvinnan Vandrade In I De Välvda Skogarnas salar.
Vandrade In I dess Älskade Famn. I Skogens Famn kunde Kvinnan Andas. Skogen Kände hennes Vara. Skogen kände hennes Sorg och Smärta. Skogen Förde hennes steg till Den SolBelysta Gläntan. Till den MånBelysta Gläntan. Till Solstrålens och Månstrålens Glänta.
Till den Glänta I Skogen, I vars Famn Kärlekens Ljus Strömmade. Den Kärlekens Ljus, I Vilken Solstrålens och Månstrålens Kärleks Hjärta Levde och Andades. Detta Kärlekens Ljus Strömmade Nu Till Kvinnans Övergivna Sång.
Kvinnan Föll Ned på sina knän och Öppnade sin Förtvivlan.
Hon sträckte Händerna emot Det Älskade Himlavalvet.
Hon Vände Ansiktet Emot Det Älskade Jordevalvet.
Skogen Lyssnade, Djuren Lyssnade, Växterna Lyssnade, Stenarna Lyssnade.
De Kände hennes Sorg och Smärta.
De Fylldes Med Sorg och Smärta.
Tårar Steg Upp Ur Sorgens och Smärtans Rum. Flödande Stilla Vattens Strömmar Fyllda Med Längtan.

Moder – Moder
Jag ber dig Vördsamt att nu åter sluta min Öppnade skål.
Jag Ber Dig Moder.
Lägg Dina Varsamma Händer Runt Mitt Nu Frysande Liv.
Moder jag fryser.
Moder – Moder
Slut Nu Åter min Öppnade skål för världens vara.
Jag Ber Dig Moder.
Låt Nu Åter Kronans Blad Slutas,
Kronan har Ingen Lyster,
Låt Kronans Blad Slutas Runt min Kropp,
Bli Till den Slutna Knoppen.
Inte Alltid – För en Tid.
Jag Ber Dig Moder.
Dölj mig För världen,
Dölj mitt oskattbara Liv,
Det Liv Du Moder Öppnade Till Min Älskade,
Det Liv Du gav Till Min Älskade.
Moder, låt Knoppen Bli Till ett Frö,
Moder, jag Längtar Åter Till Din Famn.
Jag Förstår Inte Livet,
Förstår inte människans väg,
Människans hand är för hård för mig.
Jag ber Dig Moder.
Låt mig åter få Vila,
Vila I Din Trygga Famn,
Där Ingen kan Nå mig,
Där Ingen kan skada mig.
Inte Alltid – För en Tid,
Till den Tiden Då Min Älskade Ser mig.
Till den Stunden Då Min Älskade Ser mig.

Den Goda Solen Smekte Sin Älskade Dotters vara. Den Goda Vinden Andades Runt Kvinnans Vara. Den Goda Moder Jord Svarade Sin Älskade Dotter.
Moderns Händer lades Varsamt och KärleksFullt Runt den Öppnade Blomman.
Moderns Händer Slöt Varsamt och KärleksFullt Den Öppnade Blommans Skål.
Moderns Händer var ett Skyddande Hölje Runt Den Nu Slutna Blommans Liv.
Blomman var en Knopp I Moderns Händer.
Modern Slöt Ömt Knoppen Till Sitt Hjärtas Rum. Lät Knoppen Vila i Sin Trygghets Famn.
Moderns Hjärta Tillförde Blomman Värme och Kärlek. Moderns Hjärta Vaggade Blommans Liv.
Moderns Andning Andades Livets Sånger Till Blommans Väntande Längtande Liv.
Vid Moderns Hjärta I Knoppens Slutna Famn drömde Blomman.
Drömde Blomman om HimlaHavet och om JordeHavet. Hon Mindes Havets Rörelse. Hon Mindes Kärlekens Rörelse.
Hon Andades Stilla och I Ro Åter I Moderns Famn.
Modern Log Stilla, då Modern Kände Sin Dotters Sorg och Smärta Omvandlas. Omvandlas Till Tindrande LjusMinnen Till Mötande Liv.
Stjärnorna I HimlaValvets Salar Tindrade. I Gläntan I Skogen Växte en Stjärna.
Skogens Stjärna Var I Gläntans Famn. Ingen kan se hennes Liv. Endast Den kan Se Henne, till Vilken Kvinnans Hjärta Är Givet.
Stjärnan Står Där och Väntar På Ditt Seende Ögas Ljus.
Stjärnan Står Där I Väntan På att Vakna.
Vakna I Vår Kärleks Sanna Famn.
Med Ljus.
Hennes Knopp och hennes Slutna Liv Vilar Vid Moderns Hjärta.
Moderns Hjärta Vaggar Blommans Liv.
Moderns Andning Andas Livets Sånger Till Blommans Väntande Längtande Liv.
Vid Moderns Hjärta I Knoppens Slutna Famn Drömmer Blomman.
Är Blomman I HimlaHavet.
Är Blomman I JordeHavet.
Hon Ser Havets Rörelse.
Hon Känner Kärlekens Rörelse.
Hon Är I Vår Kärleks Stjärnas Famn.
Hon Möter Din Hands Öppnade Famn.

SÅ SLUTER JAG
SÅ SLUTER MODERN ÅTER MIN BLOMMA
I VÄNTAN
PÅ VÅR KÄRLEKS MÖTANDE LIV.


Havet Vaggade Tiden Fram och Åter.
Havet Sjöng Vackra Sånger I Tidens Strömmar.
Tiden Blev Till icke Tid.
Icke Tiden Blev Sannhetens TID. Sannhetens Liv föddes åter i Belivande Kärleks Ljus.
HimlaHavet Fröjdade sig. JordeHavet Fröjdade sig.
Havens Famn Famnade Mannen och Kvinnan.
Fader Sol Strålade I Ljusets och Kärlekens Värme.
Strålade I Ljuset Genom Sina Älskade Barns Förening.
Modern Sjöng I Ljusets och Kärlekens Värme.
Moderns Sång Fyllde Deras Hjärta
Mannen och Kvinnan Smektes Åter Med Ljusets och Kärlekens Värme. Moderna Sång Vävde LjusTrådar LjusEnergier Runt deras Kärleks Kropp.
”I Sommarens Tid Skall Ni Dansa I Ängens famn.
Gömda För Världen I Er Kärleks Famn.
Till Hösten Skall Ni Vandra I Världen.
Sprida Ert Ljus Med Kärlekens Givmilda Hand.
Ni ÄR det och Har SÅ Alltid Varit.
Ni ÄR av Samma Ljus – Skapat I ursprungets Tid.
Fjärilar – FjärilsLjus - Ljusvarelser är Ni.”

LUGN I SJÄLEN.

Det var Ditt Hjärta – Det ÄR Ditt Hjärta.
JAG ÄLSKAR.
ETT SÅDANT HJÄRTA KAN ICKE FÖRORSAKA SMÄRTA.
- DET VET JAG –
JAG FÖRSTÅR – TY, SÅ ÄR MITT EGET HJÄRTA.
MEN –
DENNA LÄNGTAN FÅR ICKE FINNAS I OÄNDLIGHETENS HAV –
DET ÄR ICKE MENAT SÅ.

SMÄRTAN ÄR ÖVER.

DET ÄR HELA DIG JAG ÄLSKAR.
DITT HJÄRTA.
ÄR.
EN BILD AV MITT EGET HJÄRTA.
- ÄR VÅRT HJÄRTA –
DÄRMED VET JAG ATT DU ICKE KAN TILLFOGA SMÄRTA.
JAG FÖRSÖKER VERKLIGEN ATT HÅLLA INNE MED – MIN – SMÄRTA.
DEN ÄR EGOISTISK.

NEJ!
DEN LEVER FÖR ATT JAG ÄLSKAR DIG RENT INNERLIGT OCH I SANNHET.

Är Innesluten I en Skimrande VattenDroppe.
I Himlavalvet ÄR Dess Bädd.
I Himlavalvet ÄR Den.
En Opal – En Äggform.
I MINNET av VÅR Beröring.
I VISSHETEN att VÅR Kärlek ÄR.
LJUSET SKIMRAR I MINNET AV VÅR KÄRLEK.
LJUSET STRÖMMAR I VISSHETEN ATT VÅR KÄRLEK ÄR.
TILL DIG.

Kvinnan låg I gräsets Famn. Kvinnan slöt ögonen för världen. Den Goda Fader Sol Värmde Hennes Ande.
Kvinnan låg I gräsets famn. Den Goda Moder Jord Fyllde Henne Med Kärlek.
Kvinnan kände Mannens Närhet.
Kvinnan Såg Mannen. Havet Glittrade Runt Mannen. Det Glittrande Tindrande Ljuset Steg Ur Havets Famn och Omgav Mannen. Mannen var Innesluten I en Mantel av Skimrande LjusPartiklar – LjusRegn. Varje Droppe Skimrade I RegnBågsLjus. Det var MorgonDimma – det Var AftonDimma – det Var SolDis – MånDis – Det Var Skönhet I Vibrerande Ljus.
Närheten var Mycket Stor och kvinnan kände Havets Doft – Kände Havets Doft och Den Stilla Smekande Vinden.
Mannen Satt på en Klippa med Slutna Ögon för världen. Det Andades Ro och frid Runt Mannen. Mannen bar Inga Kläder – Det var Harmonisk Skönhet. Mannens Hud Drack Ljuset – Mannens Hud Skimrade – mannen Var Oändligt Vacker. Kvinnans Hjärta Strömmade Kärlekens Ord till Mannen – Min Själs Älskade Jag Älskar Dig SÅ Oändligt-

Jag Var I Fader Sols Famn, Jag Slöt Ögonen, Min Själs Älskade
Du Var SÅ Vacker. Du Satt på en Klippa, I en Klippas Famn,
Du Min Älskade, Blickade Ut Över Havet.
Min Hand Fick Beröra Dig,
Du Är I Fader Sols Famn. Jag Var en Smekande Vind.
Det Gyllene Havets Skimmer.
Jag Känner att HimlaHavet
JordeHavet
Universums Ljus
Glädjer Sig.
Däröver att Vi Åter Smeker Varandra Med havets Strömmande Liv.

SÅ BÖRJADE DET UNDERBARA LJUSET ÅTER STRÖMMA MELLAN
MANNEN OCH KVINNAN

Inte – det var en lögn.
Detta är sorgens
Samtal

Vill gärna berätta vad jag ser idag.
Jag vet att de har sökt visa dig detta, du vill icke se, det gör för ont för dig att möta.

Jag ser att du har förorsakat mig smärta och därigenom sorg.
Det gjorde du under den korta tiden – mänskliga tid vi möttes.
Du såg aldrig smärtan ty min enda önskan var att svara till det de tillsade mig och därigenom trodde jag på dig.
De höga visa hade tillit till ditt svar och därigenom hade även jag detta.
De har nu lyft fram bilder vilka visar i klart ljus vad du gjorde eller snarare ditt beteende.
Det är för mig ovidkommande ty du har icke avsiktligt gjort detta och jag ser med förståelse till din gärning.

Jag såg meningen vilken du trodde jag fabulerade, det är lätt att människor tror så. Det vill säga att det är mina egna skapade eller snarare gjorda sanningar.
I min värld finns en sanning och den sanningen är den gudomliga sanningen – den mänskliga är alltför lätthanterlig. Jag ryggar oftast då människor tar ordet sanning i sin mun.
Jag föredrar ordet sannhet fram till den dag jag ser att den gudomliga sanningen lever i människans hjärta. Det är en markering och ett kraftord- sannhet.
Jag talar aldrig ur bitterhet – jag lyfter fram de ord de höga visa visar mig.
Du såg aldrig meningen och kommer troligen icke heller att tillåtas se den igen.

Ja – jag vill att du skall veta att du gav mig smärta och därigenom sorg, detta säger jag icke för att göra dig illa. Jag säger det därför att jag vill förhindra att du gör detta gentemot ett annat kvinnoväsen.
Du tilltalar kvinnans sårbarhet och du speglar dig i hennes beundran.

Minns den afrikanske shamanens ord – det är icke av godo att bortse ifrån de visas varningar.

Jag gläder mig då jag ser att du har det bra.
Det kommer du dock icke att få på djupet så länge du gömmer dig bakom – just nu –
Detta är en mycket sårbar skyddsbarriär du gömmer dig bakom.
Den har du och miljontals med människor byggt upp;
Ni tar ansvar för ert eget liv och tror er ta ansvar för andras och helhetens liv.
Så är icke fallet – vilket du har visat mig.
Du säger just nu – och tror därigenom att du lever i nuet.
Det gör du – i ditt eget nu.
Du tror att detta just nu är ett skydd mot konsekvensen av ditt handlande.
Du tror att detta – just nu – befriar dig från ansvarstagandet av det du förorsakar.

Då jag för en sekund ser till mitt vara – mitt Vackra Kvinnovara – Kvinnosjälen i Kvinnoanden vilken du ofta fick möta, vill jag säga att ditt - just nu - aldrig befriade dig från att se mig i ögonen och säga; ”jag ville dig aldrig – jag flydde ifrån den döda passionen”
Det modet vet jag att du inte innehar och för det sörjer jag med dig.
Dy flyr ständigt i rädsla för ekot av dina egna steg.
”Just nu” skyddar dig inte – det gör rädslan till ett monster,
Det monster du söker undervisa andra i att frigöra sig ifrån.
Det är inte farligt att tillåta sitt själv omfamna sig själv – det är inre kärlek.
Den kärlek vilken gör att ett levande väsen aldrig kan leva i kärlek utan positiva krav.
Genom att värna om sitt själv – värnar man om sin partners själv-
Det är helhetssyn – helhetskärlek.
Sann kärlek växer till en vackerblomma genom detta.

Drömmerskan

Vandrar i blomsterängens hägn

Över axlarna skuldrors tyngda ok faller
blåskimrande vattenljusmantels
silverlängtans

våg svalls

varma
guld


Du sitter djupt inom mig

Låt mig


Än en gång få känna dina fingrar väcka huden

Känna huden brinna
med hjärtat

Hjärtats vingar slå ut

Rosenbladen falla ned över
vår bädd

In i våra
händers gärning

Du sitter djupt inom mig

Varför skall du sakna vackerorden, du måste väl borde väl förbanna dem, de lockade dig.. ”om två veckor kommer jag kanske nedflyttandes till dig,
Tror du jag älskar är något jag bara hasplar ur mig
Det är vi
Det är vi”

Inte en strimma av tvekan… det är vi… inga skuggor vilar mellan oss

Drömmerskan, vandrar i blomsterängens hägn. Över axlarna skuldrors tyngda ok faller blåskimrande vattenljusmantels silverlängtans, våg svalls varma guld. Stegen suckar händerna suckar tomma, ögonen ler sorg, du sitter djupt inom mig. Hon vandrade i ängarna, nu vandrar hon över dem, stegen smeker dem i kärlek, hon värnar runt deras liv, ändå bär de tyngd, hon lider ty hon vet stegens bud till de älskade, hon känner dem darra under hennes tårars svall, de lyfter tårarna söker lyfta dem in i daggens händer, de faller ur vattnar jordarna med sorg, smärtan river sliter. Fåglarna är runt henne över allt, tidigare sjöng de i hennes bröst, hon bar vingar flygande lätta. Omfamnade solen var i hans älskade famn. Nu sjunger sångerna runt henne över allt inte i hennes bröst, vingarna är slutna i sorgens kvidan, en gång hjärtat är elegi, hon sluter ögonen, ser dig komma in genom dörren hon öppnade, jag öppnar famnen, känner din armfamn omsluta mig, mitt väsen i kärlek, vi rör oss rytmisk till musikens slingor, finner rytmen, vi dansar kärlek till kärlek för kärlek genom kärlek är redan i varandra alltid, sakta smeker dina fingrars händer trådarna av, tråd efter tråd faller. Du leder mig till vår kärleks bädd, du lägger mig varsamt ned, jag vågar vågar vill, pulsarna brinner huden svarar, du är i mig, vi är icke i bädden vi är i havet, himlarna, vindarna, elden, är i sfärernas liv, i vår kärlek given till oss, inte till dig inte till mig, till oss, vårt – kärleks - sjäv. Jag darrar skälver brinner svarar
”Tror du jag älskar är något jag bara hasplar ur mig
Det är vi
Det är vi

Inte en strimma av tvekan… det är vi… inga skuggor vilar mellan oss”
känner lögnen.

Dina ords kärlek brinner, ser min nakna kropp, ligga i solen vilken strålar in genom fönstret, ser den i månbelysta vatten, den är en lilja en ros för dina händer, den är en öppnad blommas knopp,
Ser den i motljuset förvriden av smärta av sår av skändning, sakta vissnande, förvriden, förvriden av dina händers svek.

Drömmerskan vandrar, lyfter blicken för en stund orkar hon möta älskade trädens stammar, hon ser deras kala grenar bära röda remsor, remsorna av hennes sönderslitna hjärta, de droppar blodets tårar, rubiners guld, markerna träden rötternas mening känner hennes rena kärleks steg, de dricker söker rena hennes kvädesånger, jordmoderns hjärta dånar djup, hennes hud är trumman av markernas liv, skapad av Hennes visdoms kraft, Jordmodern smeker trummans hud bilder stiger in i den smärtfyllda kvinnans mörker, jordmoderns hjärta dånar djup, hennes hud är trumman av markernas liv, skapad av Hennes visdoms kraft, hon söker hålla den dödade rytmen vid liv.
Jag lyfter tyngande händer lägger dem över mitt bröst, känner platsen där mitt hjärta en gång levde,
Känner tomhetens tomhet,
Ryser
Fryser.

De äldsta träden drar sina rötter ur jorden, stammarna ställer sig runt, elva är de den tolfte saknas, stammarna är skrudade i långa svepande indogoljusmantlar, deras ögon lågar mild kärleks djup, ur deras famnar stiger deras gemål, de ställer sitt själv runt den sörjande kvinnan, höljer henne i kärlek, hon faller ned på knä, visar sina händers tomhet, lyfter bönen in i deras krets. Trumman sjunger mjukt, Solfadern skrider fram med Månmodern vid sin hand, i kretsen strålar triangelns ljus kring den sörjande, hennes öga öppnas varsamt, rubiners guld stiger upp, rosor slår ut runt henne, hon skrudas i röd mantels händer, hon lägges in i mossans mjuka händer, visas vägen, de ställer henne upp, öppnar ögonen helt, i kretsen flödar starkt vitt ljus, hon ser.

Hennes skri ekar vitvidgat;

JAG ÄLSKAR DIG… SA DU… JUST NU VISKAR du

Vad var det som gjorde,
Vad var det du såg – hos mig,
Vilket fick dig att fly.
Drömmerskan vandrar, lyfter blicken för en stund orkar hon möta älskade trädens stammar, hon ser deras kala grenar bära röda remsor, remsorna av hennes sönderslitna hjärta, de droppar blodets tårar,
Vad var det som gjorde,
Vad var det du såg – hos mig,
Vilket fick dig att fly.
Är du en lögn – en människosanning.

Vi svarar till.

Undrar du varför jag skriver,

ditt skepp förliste,

Den vilken vet att någon dött, vet inte att den lever,

Vindarna sjunger
Dina händers beröring
Dina kyssar
Dig
De berättar inte om din död


skriver till sorgväggen
utan svar,
skriver till klagomurens
tystnad
river
fingrarna blodiga

Sliter
mitt hår

Sliter ur
Ögonen

Gapar med tomma hålor

Lyfter dem in
I Månmoderns ljus

Tag mig i
din
famn
nynna ro

vagga stillhet

Hon ler silverljus

Inte än dotter.


Vad var det som gjorde,
Vad var det du såg – hos mig,
Vilket fick dig att fly.

Eller var det - Det var en lögn - jag älskar dig sade du – du viskade: just nu.

Drömmerskan

Drömmerskan

vandrar i blomsterängens hägn

över axlarna skuldrors tyngda ok faller
blåskimrande vattenljusmantels
silverlängtans

våg svalls

varma
guld


du sitter djupt inom mig

låt mig


än en gång få känna dina fingrar väcka huden

känna huden brinna
med hjärtat

hjärtats vingar slå ut

rosenbladen falla ned över
vår bädd

in i våra
händers gärning

du sitter djupt inom mig
…
Inte en strimma av tvekan… det är vi… inga skuggor vilar mellan oss

Drömmerskan, vandrar i blomsterängens hägn. Över axlarna skuldrors tyngda ok faller blåskimrande vattenljusmantels silverlängtans, våg svalls varma guld. Stegen suckar händerna suckar tomma, ögonen ler sorg, du sitter djupt inom mig. Hon vandrade i ängarna, nu vandrar hon över dem, stegen smeker dem i kärlek, hon värnar runt deras liv, ändå bär de tyngd, hon lider ty hon vet stegens bud till de älskade, hon känner dem darra under hennes tårars svall, de lyfter tårarna söker lyfta dem in i daggens händer, de faller ur vattnar jordarna med sorg, smärtan river sliter. Fåglarna är runt henne över allt, tidigare sjöng de i hennes bröst, hon bar vingar flygande lätta. Omfamnade solen var i hans älskade famn. Nu sjunger sångerna runt henne över allt inte i hennes bröst, vingarna är slutna i sorgens kvidan, en gång hjärtat, är elegi, hon sluter ögonen, ser dig komma in genom dörren hon öppnade, jag öppnar famnen, känner din armfamn omsluta mig, mitt väsen i kärlek, vi rör oss rytmisk till musikens slingor, finner rytmen, vi dansar kärlek till kärlek för kärlek genom kärlek är redan i varandra alltid, sakta smeker dina fingrars händer trådarna av, tråd efter tråd faller. Du leder mig till vår kärleks bädd, du lägger mig varsamt ned, jag vågar vågar vill, pulsarna brinner huden svarar, du är i mig, vi är icke i bädden vi är i havet, himlarna, vindarna, elden, är i sfärernas liv, i vår kärlek given till oss, inte till dig inte till mig, till oss, vårt – kärleks - sjäv. Jag darrar skälver brinner svarar

Dina ords kärlek brinner, ser min nakna kropp, ligga i solen vilken strålar in genom fönstret, ser den i månbelysta vatten, den är en lilja en ros för dina händer, den är en öppnad blommas knopp,
Ser den i motljuset förvriden av smärta av sår av skändning, sakta vissnande, förvriden, förvriden av dina händers svek.

Drömmerskan vandrar, lyfter blicken för en stund orkar hon möta älskade trädens stammar, hon ser deras kala grenar bära röda remsor, remsorna av hennes sönderslitna hjärta, de droppar blodets tårar, rubiners guld, markerna träden rötternas mening känner hennes rena kärleks steg, de dricker söker rena hennes kvädesånger, jordmoderns hjärta dånar djup, hennes hud är trumman av markernas liv, skapad av Hennes visdoms kraft, Jordmodern smeker trummans hud bilder stiger in i den smärtfyllda kvinnans mörker, jordmoderns hjärta dånar djup, hennes hud är trumman av markernas liv, skapad av Hennes visdoms kraft, hon söker hålla den dödade rytmen vid liv.
Jag lyfter tyngande händer lägger dem över mitt bröst, känner platsen där mitt hjärta en gång levde,
Känner tomhetens tomhet,
Ryser
Fryser.

De äldsta träden drar sina rötter ur jorden, stammarna ställer sig runt, elva är de den tolfte saknas, stammarna är skrudade i långa svepande indogoljusmantlar, deras ögon lågar mild kärleks djup, ur deras famnar stiger deras gemål, de ställer sitt själv runt den sörjande kvinnan, höljer henne i kärlek, hon faller ned på knä, visar sina händers tomhet, lyfter bönen in i deras krets. Trumman sjunger mjukt, Solfadern skrider fram med Månmodern vid sin hand, i kretsen strålar triangelns ljus kring den sörjande, hennes öga öppnas varsamt, rubiners guld stiger upp, rosor slår ut runt henne, hon skrudas i röd mantels händer, hon lägges in i mossans mjuka händer, visas vägen, de ställer henne upp, öppnar ögonen helt, i kretsen flödar starkt vitt ljus, hon ser.

Hennes skri ekar vitvidgat;

Drömmerskan vandrar, lyfter blicken för en stund orkar hon möta älskade trädens stammar, hon ser deras kala grenar bära röda remsor, remsorna av hennes sönderslitna hjärta, de droppar blodets tårar,

De äldsta träden drar sina rötter ur jorden, stammarna ställer sig runt, elva är de den tolfte saknas, stammarna är skrudade i långa svepande indogoljusmantlar, deras ögon lågar mild kärleks djup, ur deras famnar stiger deras gemål, de ställer sitt själv runt den sörjande kvinnan, höljer henne i kärlek, hon faller ned på knä, visar sina händers tomhet, lyfter bönen in i deras krets. Trumman sjunger mjukt, Solfadern skrider fram med Månmodern vid sin hand, i kretsen strålar triangelns ljus kring den sörjande, hennes öga öppnas varsamt, rubiners guld stiger upp, rosor slår ut runt henne, hon skrudas i röd mantels händer, hon lägges in i mossans mjuka händer, visas vägen, de ställer henne upp, öppnar ögonen helt, i kretsen flödar starkt vitt ljus, hon ser.

Ur skuggorna stiger han, skrudad i lång svepande indigoljusmantel, vindarna andas, mantelflikarna säras, visar insidans vita ljus, han andas ut fingrarna hon lägger handen i hans
Han sluter henne i kärlek in i famnen.
Andas,
Skogen, markerna, luften, alltets liv andas djupt, trumman nynnar jämn varmrytm.

…
Vi svarar till
*
Undrar du varför jag skriver

ditt skepp förliste

Den vilken vet att någon dött, vet inte att den lever

Vindarna sjunger
Dina händers beröring
Dina kyssar
Dig
De berättar inte om din död
*

skriver till sorgväggen
utan svar
skriver till klagomurens
tystnad
river
fingrarna blodiga

sliter
mitt hår

sliter ur
ögonen

gapar med tomma hålor

lyfter dem in
i Månmoderns ljus

tag mig i
din
famn
nynna ro

vagga stillhet

Hon ler silverljus

inte än dotter.