Drömmerskan

Drömmerskan

vandrar i blomsterängens hägn

över axlarna skuldrors tyngda ok faller
blåskimrande vattenljusmantels
silverlängtans

våg svalls

varma
guld


du sitter djupt inom mig

låt mig


än en gång få känna dina fingrar väcka huden

känna huden brinna
med hjärtat

hjärtats vingar slå ut

rosenbladen falla ned över
vår bädd

in i våra
händers gärning

du sitter djupt inom mig
…
Inte en strimma av tvekan… det är vi… inga skuggor vilar mellan oss

Drömmerskan, vandrar i blomsterängens hägn. Över axlarna skuldrors tyngda ok faller blåskimrande vattenljusmantels silverlängtans, våg svalls varma guld. Stegen suckar händerna suckar tomma, ögonen ler sorg, du sitter djupt inom mig. Hon vandrade i ängarna, nu vandrar hon över dem, stegen smeker dem i kärlek, hon värnar runt deras liv, ändå bär de tyngd, hon lider ty hon vet stegens bud till de älskade, hon känner dem darra under hennes tårars svall, de lyfter tårarna söker lyfta dem in i daggens händer, de faller ur vattnar jordarna med sorg, smärtan river sliter. Fåglarna är runt henne över allt, tidigare sjöng de i hennes bröst, hon bar vingar flygande lätta. Omfamnade solen var i hans älskade famn. Nu sjunger sångerna runt henne över allt inte i hennes bröst, vingarna är slutna i sorgens kvidan, en gång hjärtat, är elegi, hon sluter ögonen, ser dig komma in genom dörren hon öppnade, jag öppnar famnen, känner din armfamn omsluta mig, mitt väsen i kärlek, vi rör oss rytmisk till musikens slingor, finner rytmen, vi dansar kärlek till kärlek för kärlek genom kärlek är redan i varandra alltid, sakta smeker dina fingrars händer trådarna av, tråd efter tråd faller. Du leder mig till vår kärleks bädd, du lägger mig varsamt ned, jag vågar vågar vill, pulsarna brinner huden svarar, du är i mig, vi är icke i bädden vi är i havet, himlarna, vindarna, elden, är i sfärernas liv, i vår kärlek given till oss, inte till dig inte till mig, till oss, vårt – kärleks - sjäv. Jag darrar skälver brinner svarar

Dina ords kärlek brinner, ser min nakna kropp, ligga i solen vilken strålar in genom fönstret, ser den i månbelysta vatten, den är en lilja en ros för dina händer, den är en öppnad blommas knopp,
Ser den i motljuset förvriden av smärta av sår av skändning, sakta vissnande, förvriden, förvriden av dina händers svek.

Drömmerskan vandrar, lyfter blicken för en stund orkar hon möta älskade trädens stammar, hon ser deras kala grenar bära röda remsor, remsorna av hennes sönderslitna hjärta, de droppar blodets tårar, rubiners guld, markerna träden rötternas mening känner hennes rena kärleks steg, de dricker söker rena hennes kvädesånger, jordmoderns hjärta dånar djup, hennes hud är trumman av markernas liv, skapad av Hennes visdoms kraft, Jordmodern smeker trummans hud bilder stiger in i den smärtfyllda kvinnans mörker, jordmoderns hjärta dånar djup, hennes hud är trumman av markernas liv, skapad av Hennes visdoms kraft, hon söker hålla den dödade rytmen vid liv.
Jag lyfter tyngande händer lägger dem över mitt bröst, känner platsen där mitt hjärta en gång levde,
Känner tomhetens tomhet,
Ryser
Fryser.

De äldsta träden drar sina rötter ur jorden, stammarna ställer sig runt, elva är de den tolfte saknas, stammarna är skrudade i långa svepande indogoljusmantlar, deras ögon lågar mild kärleks djup, ur deras famnar stiger deras gemål, de ställer sitt själv runt den sörjande kvinnan, höljer henne i kärlek, hon faller ned på knä, visar sina händers tomhet, lyfter bönen in i deras krets. Trumman sjunger mjukt, Solfadern skrider fram med Månmodern vid sin hand, i kretsen strålar triangelns ljus kring den sörjande, hennes öga öppnas varsamt, rubiners guld stiger upp, rosor slår ut runt henne, hon skrudas i röd mantels händer, hon lägges in i mossans mjuka händer, visas vägen, de ställer henne upp, öppnar ögonen helt, i kretsen flödar starkt vitt ljus, hon ser.

Hennes skri ekar vitvidgat;

Drömmerskan vandrar, lyfter blicken för en stund orkar hon möta älskade trädens stammar, hon ser deras kala grenar bära röda remsor, remsorna av hennes sönderslitna hjärta, de droppar blodets tårar,

De äldsta träden drar sina rötter ur jorden, stammarna ställer sig runt, elva är de den tolfte saknas, stammarna är skrudade i långa svepande indogoljusmantlar, deras ögon lågar mild kärleks djup, ur deras famnar stiger deras gemål, de ställer sitt själv runt den sörjande kvinnan, höljer henne i kärlek, hon faller ned på knä, visar sina händers tomhet, lyfter bönen in i deras krets. Trumman sjunger mjukt, Solfadern skrider fram med Månmodern vid sin hand, i kretsen strålar triangelns ljus kring den sörjande, hennes öga öppnas varsamt, rubiners guld stiger upp, rosor slår ut runt henne, hon skrudas i röd mantels händer, hon lägges in i mossans mjuka händer, visas vägen, de ställer henne upp, öppnar ögonen helt, i kretsen flödar starkt vitt ljus, hon ser.

Ur skuggorna stiger han, skrudad i lång svepande indigoljusmantel, vindarna andas, mantelflikarna säras, visar insidans vita ljus, han andas ut fingrarna hon lägger handen i hans
Han sluter henne i kärlek in i famnen.
Andas,
Skogen, markerna, luften, alltets liv andas djupt, trumman nynnar jämn varmrytm.

…
Vi svarar till
*
Undrar du varför jag skriver

ditt skepp förliste

Den vilken vet att någon dött, vet inte att den lever

Vindarna sjunger
Dina händers beröring
Dina kyssar
Dig
De berättar inte om din död
*

skriver till sorgväggen
utan svar
skriver till klagomurens
tystnad
river
fingrarna blodiga

sliter
mitt hår

sliter ur
ögonen

gapar med tomma hålor

lyfter dem in
i Månmoderns ljus

tag mig i
din
famn
nynna ro

vagga stillhet

Hon ler silverljus

inte än dotter.