det faller ett blad i floden
flodbladet
följer
med
vid klippans fot
landar
flodblad
ur kokong
flyga
fjärilsblad
han hade vandrat med bergsådrorna
i urminnes tidender
hade sett ögonen fyllas av
eldfolkens samrörelser
skänkandes det värme samt ljus är
hade sköljt ögonen i
askans blad fällda
saltet gav stadga
gav sälta i gryningsviolins
väktarvinge
ja
stenar hade lagt sig
i vackra följande mönster
viskat ur grunden
vandra vägen
hela dig
hel
däri upplevde han
markernas hudplägnad
upplevde han segmentsströmmar
blod
orgasnismsafter
uppfylldes av vetskapen i det liv
är
han följde vägen in
till
inreeldbladets röst
planterade saltkornet i
cirkelns mitt
kupade askans blad över
hörde trenne blixtar ljuda
hörde åsktrumman ljuda
regnen vattna växandeblivandet
han följde vägen ut
bar trenne stenkorn i händer
han vandrar med bergsådrorna i
urminnes tidenders timande
når sjön där bergen möts
når de höga stammarnas krets
de tillsäger honom
plantera kornen i ljusbördens
mitt
vaka med deras kornens vilja
så planterar han stenkornen
däri solens
däri månens
förstlingsstrålar
mötas
vakar i nionde månvarvs tolfte
hör hjärtat slå trettioåtta slag
in i trettionio
i mitten spänns jordpupill
trenne spiranden
sträcker sig
in i
friljus
hjärtblad skimrar
stjälken skimrare
knoppen skimrar
trenne stenblommor
andas
livshymns
kärleksvilja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar