den stora ensamheten

havet

havet minns dem

minns de vita

snäckskalssträndernas

doft

den stora ensamheten känner jag väl

den har kommit för att stanna

den har blivit min hud

den stora ensamheten kväver mig sakta

strimlar mig till regn

jag ser haven andas röda

silverbladen

skär

skär genom vita berg

sjutusensju röda fåglar

lyfter ur bergens ögon

en av fåglarna

störtar till marken

den fågeln har

bara en

vinge

jag sträcker ut min hand

däri faller jag