Han lämnade henne
Sågs gå in i berget
Han var en man i nuet, han hade skolat sig under många år till att leva i nuet.
Det han förbisåg var själens nejrädsla.
Rädslan till att säga nej.
Han var likt vinden for hit och dit i nuupplevande ögonblick.
Han brann för sin gärning, han sökte hela tiden frihet och passion.
Under en av vindfärderna mötte han henne, den vilken blev hans hjärtas helhet.
Hans själs älskade,
Han var lycklig och fri, hon var lycklig och hel, de var lyckliga i varandra.
Hon levde alltid i nuet, hade så alltid gjort. Hon bar förmågan att vara i.
Många gånger hade det ställt till problem för henne,
att leva så starkt i nuet var att liksom hela tiden bli droppen, blomman, vindarna.
Det var, det är att inlevande leva i nuet.
Problemen eller svårigheterna hade alltid varit att inte ta över det andra livets smärta eller sorg.
Nu var hon så gammal att hon klarade av att gå in i utan att ätas upp.
De dansade tillsammans i vinterns tid,
Vandrade över isarna, drack isljuset.
Solens vinterstrålar vilka lekte med isens bubblor.
De vandrade i förenad rytm, deras händer fanns alltid om varandra,
Deras kroppar, deras liv lärde känna varandra, upptäckte varje skrymsle och vrå.
Deras liv njöt av att vara i dem, de strålade ljus och värme till varats famn.
Deras ögon fanns alltid om varandra.
Deras hudar var en hud så också deras pulsars flöden.
De var och är alltid förenade.
De dansade med snöstjärnorna, de badade i snön.
De låg i snön och gjorde snöänglar,
Såg molnen fara och visste att de är ett.
De hade svårt att inte vara vid varandras sida, om varandra.
Tiden kom för dem att leva samman, det var inte så att hon tvingade honom, han var fri.
Hon ville inte ställa honom inför val hon kände att han inte var mogen till,
Det var hans hjärta vilket tillsade honom att tiden är.
Hon visste deras kärleks bud, kände hans tvekan.
Nu flydde han,
Överallt såg han händer sträckas upp,
Vidgade ögon i skräck,
Alla skrek och drog i honom,
Han kunde inte säga nej, vågade inte välja bland alla nun,
i rädsla för att såra i rädsla för att göra illa.
Hon kände hans rädsla, förstod,
Hon teg stilla, tyst i väntan till hans sannhets svar.
Smärtan rev och slet i henne. Hon visste att hon inget kunde göra.
Hon ville inte påverka bara viska jag älskar dig, jag är här och jag väntar dig för evigt.
Han valde att stiga in i tystnaden,
Han stannade i det som var och dansade skuggans nudans,
Hans hjärta var utanför honom och i honom,
Hon vissnade sakta bort med leende kärlek i ögonen.
Hon glömde aldrig deras kärleks hjärta,
Hon visste att hon måste stå gå vara för att han inte skulle dö.
Djupt i det inre visste hon att de är för evigt förenade av icke mänskliga händers vilja.
Den källan gav henne kraften att le i kärlek.
Han steg ut ur berget
Med befriade steg
Vingarna bar honom
till hennes famn
Deras händer är om varandra
Deras ögon är om varandra
De är i kärlek
Om varandra
Sågs gå in i berget
Han var en man i nuet, han hade skolat sig under många år till att leva i nuet.
Det han förbisåg var själens nejrädsla.
Rädslan till att säga nej.
Han var likt vinden for hit och dit i nuupplevande ögonblick.
Han brann för sin gärning, han sökte hela tiden frihet och passion.
Under en av vindfärderna mötte han henne, den vilken blev hans hjärtas helhet.
Hans själs älskade,
Han var lycklig och fri, hon var lycklig och hel, de var lyckliga i varandra.
Hon levde alltid i nuet, hade så alltid gjort. Hon bar förmågan att vara i.
Många gånger hade det ställt till problem för henne,
att leva så starkt i nuet var att liksom hela tiden bli droppen, blomman, vindarna.
Det var, det är att inlevande leva i nuet.
Problemen eller svårigheterna hade alltid varit att inte ta över det andra livets smärta eller sorg.
Nu var hon så gammal att hon klarade av att gå in i utan att ätas upp.
De dansade tillsammans i vinterns tid,
Vandrade över isarna, drack isljuset.
Solens vinterstrålar vilka lekte med isens bubblor.
De vandrade i förenad rytm, deras händer fanns alltid om varandra,
Deras kroppar, deras liv lärde känna varandra, upptäckte varje skrymsle och vrå.
Deras liv njöt av att vara i dem, de strålade ljus och värme till varats famn.
Deras ögon fanns alltid om varandra.
Deras hudar var en hud så också deras pulsars flöden.
De var och är alltid förenade.
De dansade med snöstjärnorna, de badade i snön.
De låg i snön och gjorde snöänglar,
Såg molnen fara och visste att de är ett.
De hade svårt att inte vara vid varandras sida, om varandra.
Tiden kom för dem att leva samman, det var inte så att hon tvingade honom, han var fri.
Hon ville inte ställa honom inför val hon kände att han inte var mogen till,
Det var hans hjärta vilket tillsade honom att tiden är.
Hon visste deras kärleks bud, kände hans tvekan.
Nu flydde han,
Överallt såg han händer sträckas upp,
Vidgade ögon i skräck,
Alla skrek och drog i honom,
Han kunde inte säga nej, vågade inte välja bland alla nun,
i rädsla för att såra i rädsla för att göra illa.
Hon kände hans rädsla, förstod,
Hon teg stilla, tyst i väntan till hans sannhets svar.
Smärtan rev och slet i henne. Hon visste att hon inget kunde göra.
Hon ville inte påverka bara viska jag älskar dig, jag är här och jag väntar dig för evigt.
Han valde att stiga in i tystnaden,
Han stannade i det som var och dansade skuggans nudans,
Hans hjärta var utanför honom och i honom,
Hon vissnade sakta bort med leende kärlek i ögonen.
Hon glömde aldrig deras kärleks hjärta,
Hon visste att hon måste stå gå vara för att han inte skulle dö.
Djupt i det inre visste hon att de är för evigt förenade av icke mänskliga händers vilja.
Den källan gav henne kraften att le i kärlek.
Han steg ut ur berget
Med befriade steg
Vingarna bar honom
till hennes famn
Deras händer är om varandra
Deras ögon är om varandra
De är i kärlek
Om varandra
