Natten stillhet omger mig, ser fönstrens blanka indigorutors väntan.
Stjärnljusen tänds ett efter ett, Moder Måne vandrar fram.
Hon ler mot mig över ängens famn, hon sträcker fram händerna och smeker min kind.
Länge står jag stilla musiken sveper genom rummet in i mig, fångar mig, bär mig bort.
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla, alla kända ljud är där.
Meir kände hans frysande skugga.
En gnista far genom luften;
Den lilla stod där framför henne, silverljus var hon med dansande lockar, leende ögon och stjärnbeströdd hud. Hon lyssnade till hennes längtan, hon öppnade vägen.
I natten öppnade Meir fönstret, mot ängen i söder där de för så länge sedan vandrat hand i hand.
I ring på golvet stod små lerskålar, hon steg varsamt in i ringens mitt, hon bar salviakvistar i händerna.
Hon tände eldarna i lerskålarna,
såg dem vakna,
såg dem fladdra i vinddraget,
Såg dem finna lugnet.
Hon strödde salvia i skålarna, andades in doften,
Röken ringlade,
Svävade lugnt och stilla ut genom fönstret.
Ur skålarna steg klanger in i henne, uppfyllde henne med sång. Långt bort ser hon de sju sitta runt elden. Hon känner jordhuden vibrera. Händerna smeker trummorna, lyfter jordens hud, hon hör hjärtrytmens flöde i sig. Meir rör kroppen smidigt smeksamt hon nynnar melodiskt in i natten
Meir kände hans frysande skugga irra vilsen och övergiven i livet, hörde hans gråtande hjärta. Kände hans händer famla i blindo. Penningskramlorna ekade tomma. Han hade brett ut sin skugga över land och riken, nu rann skuggkraften ur hans händer, hjärtat talade högre och högre. Den främmande klädnaden föll sakta av honom i trasor.
Meir önskade vara vid hans sida för att öppna skuggans ljus.
Hon viskade hans namn in i natten.
Månslöjor svepte in genom fönstret.
Hon flög över ängar över trädens kronor.
Stjärnorna visade vägen.
Meir kände hans frysande skugga.
Såg honom ligga drömlös i bädden.
Meir viskade hans namn till drömmen.
Smekte pannan ljus,
Lyfte tyngden av hans axlar,
Öppnade skuldrornas flöden,
Meir såg honom ligga drömfylld i bädden.
Månslöjorna svepte om dem bar dem in i stjärnsalarna.
Där är de varandra evigt nära.
Där omsluter de varandras hjärtan
I väntan på de skrivna tecknens fullföljande.
En gnista far genom luften;
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla,
Alla kända ljud är där.
Musiken har tystnat, stjärnorna tindrar,
Moder Måne ler mot mig i väster över havets yta.
Hon sträcker fram händerna, smeker min kind, jag somnar stilla i hennes famn.
Stjärnljusen tänds ett efter ett, Moder Måne vandrar fram.
Hon ler mot mig över ängens famn, hon sträcker fram händerna och smeker min kind.
Länge står jag stilla musiken sveper genom rummet in i mig, fångar mig, bär mig bort.
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla, alla kända ljud är där.
Meir kände hans frysande skugga.
En gnista far genom luften;
Den lilla stod där framför henne, silverljus var hon med dansande lockar, leende ögon och stjärnbeströdd hud. Hon lyssnade till hennes längtan, hon öppnade vägen.
I natten öppnade Meir fönstret, mot ängen i söder där de för så länge sedan vandrat hand i hand.
I ring på golvet stod små lerskålar, hon steg varsamt in i ringens mitt, hon bar salviakvistar i händerna.
Hon tände eldarna i lerskålarna,
såg dem vakna,
såg dem fladdra i vinddraget,
Såg dem finna lugnet.
Hon strödde salvia i skålarna, andades in doften,
Röken ringlade,
Svävade lugnt och stilla ut genom fönstret.
Ur skålarna steg klanger in i henne, uppfyllde henne med sång. Långt bort ser hon de sju sitta runt elden. Hon känner jordhuden vibrera. Händerna smeker trummorna, lyfter jordens hud, hon hör hjärtrytmens flöde i sig. Meir rör kroppen smidigt smeksamt hon nynnar melodiskt in i natten
Meir kände hans frysande skugga irra vilsen och övergiven i livet, hörde hans gråtande hjärta. Kände hans händer famla i blindo. Penningskramlorna ekade tomma. Han hade brett ut sin skugga över land och riken, nu rann skuggkraften ur hans händer, hjärtat talade högre och högre. Den främmande klädnaden föll sakta av honom i trasor.
Meir önskade vara vid hans sida för att öppna skuggans ljus.
Hon viskade hans namn in i natten.
Månslöjor svepte in genom fönstret.
Hon flög över ängar över trädens kronor.
Stjärnorna visade vägen.
Meir kände hans frysande skugga.
Såg honom ligga drömlös i bädden.
Meir viskade hans namn till drömmen.
Smekte pannan ljus,
Lyfte tyngden av hans axlar,
Öppnade skuldrornas flöden,
Meir såg honom ligga drömfylld i bädden.
Månslöjorna svepte om dem bar dem in i stjärnsalarna.
Där är de varandra evigt nära.
Där omsluter de varandras hjärtan
I väntan på de skrivna tecknens fullföljande.
En gnista far genom luften;
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla,
Alla kända ljud är där.
Musiken har tystnat, stjärnorna tindrar,
Moder Måne ler mot mig i väster över havets yta.
Hon sträcker fram händerna, smeker min kind, jag somnar stilla i hennes famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar