gnistorna låg i blommande ring

Natt efter natt vaknade hon, träden riste sina kronor,
Löven lyftes in i vindhänderna,
Stjärnljusen föll ned över marken.
De höga furorna doftade vindsånger.
Natt efter natt sjöng gnistregnet i eldhärden,
Röken syntes darra då den sökte sig ut genom rökhålet.
I yster glädje förenades den med vinden.
De ringlade sig runt klippans kropp.

Den natten lämnade hon hyddan, vände blicken mot klippan, till sin längtan.
Hon lyssnade till nattens älskade ljud.
Nu hörde hon honom tydligt,
Han ylade inte längre sorg,
Hon såg det skimrande ljuset.
Stegen bar henne till klippans fötter,
Hon tog av sig de mjuka mockasinerna,
Klippan visade henne den ringlande vägen.
Så nådde hon toppen och mötte hans glimmande ögon,

Ögonen bjöd henne att sitta ned, han lade sig runt henne,
Hon smekte hans skimrande päls, lade sig ned runt honom,
Moder Måne smekte deras kärleks ljus,

I gryningen vaknade hon,
Elden hade slocknat,
Hennes ögons ljus var släckta,
Gnistorna låg i blommande ring,
Hennes vilsna hjärta grät blodets tårar,
I hennes händer levde värmen av hans närhet för evigt kvar.
Natt efter natt vaknade hon, han är alltid vid hennes sida de är ett.