i nattens fyllda tystnad

Natt efter natt kallade han henne till sig.
Natt efter natt log stjärnorna in genom hennes stängda fönster, hon vände sig om ville inte längre se. Det enda hon önskade var nattens tysta mörker. Det enda hon önskade var nattens tysta mörker ändå var det i natten orden strömmade. Då dagen tystnat och hon stängt fönstren var allt vitt och tystnaden blev fylld med liv.
Ibland satte hon sig på golvet och slöt armarna runt sig för att inte brista, hon försökte att inte andas. Försökte att andas men kunde inte se varför. Hon slutade att äta och dricka, slutade att vårda sin boning.
Natt efter natt vaknade hon av hans doft, av hudens närhet, av händernas beröring, hon hörde hans stämma och vaknade av händernas tomhet. Av hudens skri hon kände blodet sakta frysa till is inom ådrornas väggar.
Han hade lämnat henne ensam och frysande i den värld hon hade så svårt att förstå.
Han hade förts till henne av solarnas, av vindarnas av månens moder.Modern hade sett hans inre och lagt dotterns hand i hans.
Människomannen hade glömt sitt bud, lyssnade till sitt andra hjärta.
Det var inte bara kvinnan han hade lämnat, han hade lämnat sin följeslagare utanför sitt själv.

Denne var det vilken ylade i natten efter det sanna hjärtats kärlek.
Denne var det som natt efter natt kallade henne till sig.
Vargen kände kvinnans hemlighet kände vargmoderns hjärta i henne.

En natt öppnade hon fönstret och flög över den mörka skogen.
Lyssnade till skogens röst, skogen berättade för henne om människomannens haltande gång. Berättade om de vingar han trodde sig bära.
För varje ord de målade föll en tår från hennes ögon in i moderns händer.
Modern gav människomannen hennes tårar att dricka för att ge honom kraft för att väcka hans flyende steg.
Djupt i det inre vaknade sakta hans längtan in i hennes famn.

Hon svävade över skogen, upp över klippans väggar, hennes vingar smekte klippans djup.
Med susande vingar landade hon på klippans högsta avsats, där väntade vargen på hennes kärleks värme och ljus.
Kvinnan satte sig ned, hennes ögon smekte hans liv, han lade sig ned vid hennes sida, hon kröp tätt intill.
De somnade i varandras värme, nu sover de i varandras närhet i väntan på hans steg.
Skogen för budet till dem;
Han är nu på väg.