kärna

en kärna

steg upp till stjärnögas

vita pupill

drömde

jordnära

lades i kokongvagga

helt nära hjärtelden

kvisten

nosade vägen till ljus sprickan

andades in doften av

skönhet

tidigt böjdes raden av ännu mjukt

sammansatta pärlor

kärnan kom att längta

till handen

vilken

vaggade

handen i midnattsblå

med stjärnnära

slog ej

ned

talade ord

rena

tolkningsfria

kvisten kunde bara

lyssna in

vara

trädet

i allt det

träd

är