hon lyfter
snäckan till kinden
som om
den vore en hand
korallbladet
lägger ömt handen till
hon andas in
han vilken kom ur havet
bröt stormens öga
bröt vågens spets
mjuk
lade han vågen
runt hennes axlar
lade han handen ömt till
hennes kind
viker undan havet
bäddar in henne
i anemoners vita blad
i smultronblomsdoft
natt och dag
skall vi vandra
i det öga vi kom ur
guckusko
stiger fram
ur mosshälls
granfingrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar