gryningens
rosenfingrade
sprödhet
rör vid malakit träds
krona
lyfter nattvingar
med
spjut av
solsken
regndroppe
lägger sig
i hennes framsträckta hand
jag tackar dig
vad hon
såg
dig tackar jag
vad hon
ser
intet
älskade inte något kan egentligen
stoppa dig från
kom
min hud är av
kristall
av
glas
vad skall jag dölja
du
döljer
dig
regndroppe skälver
vad hon
ser
andas bak
ögonvingar
lever i regnbågsfjädrars
drömpenslar
ur fingernypor
breder han ut
mantel av nattskärpa
tystord
ordsvanar
seglar
vidvördande
båda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar