minnesvinden

stillhetens träd fattade sömnhandens silvertråd

slut dina ögon djupare

hör regnen inom ditt stigande

säg mig det du hör

hur skall jag säga det jag hör …

töm dig

ur töm dig

på allt du lärts är vatten, är regn

hur skall jag kunna förtälja dig allt det jag hör

regnen är nu inom mig, så är jag regn

det är sant, säg mig det du upplever

jag huttrar ty kyla omger mig

vem har lagt denna slöja för

det har den blinda synen

sol stiger ur skyar

solfingrar lyfter slöjan

värme sköljer genom mig och vi stiger

vi är tusen och tusen

partikulörer

vad

sade

du

partikulörer

ja

partiklar färgfyllda skimrande

enskilda i helhet

ångmoln är vi tillsammans

vi stiger vi vidgas

är regn

droppar

hur kan regndroppar rinna

i universum böljar trådar

så vackewret är det jag ser upplever

regnen är oss är allt

regnträd

regngräs

regndjur

regnmänniskor

regnstenar

allt är skimrande vävande färger

toner klanger

vad ser du nu

barn leker med pärlor

kulor

bilden suddas

av pärlor blir

regnberg

ett berg av tusentals med droppar

av droppar

blir stenar

ädla stenar

höljes i mantel grå

höljes i mantel av smaragdmossa

stigar

serpentiner lindas

regnberget är så vackert

berget bidar

årsingar vandrar

ser du jonglören med ringar

kastar ringarna upp i luften

skimrande trollsländevingar

landar

landar

ur moln stiger soldaning

rör vid

en

sten

i berget

lirkar varligt försiktigt

är du en lös tand månne

kanske

kanske inte

tag mig in i din hand

tar jag ut dig ur berget kanske hela berget rasar

kanske

kan

ske

inte

tag mig i din hand

jag är regnberget

och hur skall regnberget rasa

då du har mig i din hand

och sker det

så kan jag dig lova

jag skall bli en av de vackraste sjöar

för dig att simma

strömma i

lirkar ut

stenen

in i min hand

bär mig till källan i blåklockedalen

där blåelden brinner

i blåregnens

gårdar

däri

barnet sitter i minnesvinden

barnet är en kvist vilken sitter vid

moderstammens fötter, rötter

barnet vandrar bakåt i glittrande minnesflod

moder

minnena; ser du så vackra fiskarna är

ser du moder färgerna och fjällen är så vackra

moder ett halsband vill jag dig giva

modern susar och stammen skimrar kopparguld

bladen är silver. moder en del av minnena bär skuggor

varför gör minnena så.

modern följer barnets resa;

det är en gång en sol ett solbarn

solbarnet bär en skimrande färgskrud

ett molnblad vill följa solbarnet

fattar ömt solbarnets hand

de vilka ser dem vandra ser solbarnet i skugga

solbarnet kramar om skuggan i glädjefröjd

de vilka ser dem vandra ser skuggan i ljus

barnet funderar med ögon glittrande;

minns du när du råkade klämma mig

då du skulle knyta på mig mössan

jag minns sa modern –

jag minns och det gör lika ont i mig fortfarande

så många gånger har jag bett dig förlåta mig

jamen jag har förlåtit dig

du behöver inte be om förlåtelse igen

du pratar ofta om den stunden

den verkar vara en skugga i din minnesvind

kanske kan du inte förlåta mig detta

eken harklar sin vida stämma;

ibland förlåter vi

samtidigt är det bra att minnas händelsen

så kan du vi förtälja hur mössan skall knytas nästa gång

utan att klämmas

barnet kvittrade så är det moder, så är det;

så skrattsusar de alla i den stora minnesvindens vida färder

hon sträcker fram silversmycke

knypplat av regntrådar

av finaste filigran

regnet tar tacksamt emot gåvan

knäpper den vida böljande manteln

kapuschongen är en vattensäck

skimrande

nattvända

vit stork kupar vingar om dropphav

den vita stammen med de röda bladen breder ut rötter vida

bladen susar röda sånger

ser du grusgången vilken leder till porten

ser du porten vilken leder till grusgången

 frågar hon trädmoder

i bokskogen kastanjeträdet med den vida kronan

vilken gungar henne kvinnobarnet

i vindraget vilket ej drar vilket mer mjukt ger henne fart

stig av i min krona så ser du grusgången bli människor

människoströmmar, intrycksströmmar

en oändlig rörelse

är gången krattad är den linjerad likt ett nothäfte eller

kanske tonrader höres vackrare

ser du de spända trådarna mellan stolparna

fåglarna vilka sitta på rad i skymningsnalkan.

kanske fåglar är toner. ja, tonrader kanske höres vackrare

även om not kanske är mer lämpat i detta sammanhang

vid stranden sitta fiskarfolken sömmar nät

nätet är en vid cirkel av vackra fagra maskor

så kastar de nätet in i havet i sjön, drar noten samman

fylld med pärlor glittrande fjäll i solnedgångens vackra eld

ännu bär dessa snökronor och renar betar i långa rader

vaja bär en klocka av silver toner ljuder vida i notrader öppnade

grusgången är krattad inte en kratta, rädd

varför rädd- var kom det ifrån, de kom ifrån de vilka söker makten

genom att stampa ned trycka ned, de har glömt att rädslan kan vara

styrka utur att du visar ditt nakna ansiktes skimrande hud

rädd kan vara en kratta ett sådant där märkligord;

du är väl en riktig kratta.

nog är det

märkligt

ty krattan krattar ordning på virvelgrusets korn

nåväl kanske not är mer lämpat, lämpligt

hör du hämplingen röra vid klocksträngen

ringa in dagen

intrycken

intryckena springer in i dina ögon

i hela dig egentligen

ja – du liknar vid aftonkomsten mest en okrattad gång

vart leder allt detta kan du undra

ser du kastanjerna mjukt landa runt mina fötter rötter

liknar väl mest en okrattad

låt oss för enkelhetens skull säga

oordnad kastanjematta

kom

vi ropar

barnen

in

vi ropar

barnen

till

barnen kommer springandes

ordnar kastanjer

kossor råmar hästar gnäggar

hus lagård

träd

staket vägar städer borgar

dröm

kastanjebarnet mitt