quetzal

barnet lades i en säck med stenar

repet virades varv efter varv hårt med många försäkringsknutar

kastades i segklibbandedy

barnet jag knöt inifrån upp knutarna, repen

tog mig ur säcken

tyvärr klädde jag mig i säcken till skrud

och detta tyvärr är ej tyvärr – ty värre – därigenom

påminns jag vad jag ej är

säcken tillsäger mig

tillåt icke detta

jag gav dig ej liv

du gav dig liv

i ljuset av ditt andeväsens klara styrka

vi måste föra dig ned i jorden för att du skulle se

hennes hjärtas djupa sånger – hon vilken de gömde i livets stora grotta

rullade stenen för – hennes sånger stiger nu

vi måste föra dig ned i jorden för att du skall se stjärnglödarna stråla i hennes inre

för att du skall se grodden spira för att du skall se groddens vägar

huru grodden spirar i andens ljus

molnblomman i ditt hjärtas trädgård

vi måste föra dig ned i jorden för att du skall känna uppleva haven vattnen strömma i dig

hur dessa förenar allt

detta vatten är hennes blod

rött samt blått

se violerna blomma i vårens ljusdaning

vi måste föra dig ned i för att du skall uppleva modern i dig

i stenen andas drömmolnet i ditt manliga vara

i drömmolnet andas stenen i ditt kvinnliga vara

så förenas det stora blå med det stora röda

det stora röda med det stora blå

*

jag steg upp ur mossan

vilken jag täckte över mig med

för att se

en vacker fågel sitta i trädets krona

quetzal

fågel med det långa

släpet

med mjuka fjädrar

prydandes ditt huvud

vem fångade dig för dina fjädrars prakt

buren är

öppnad

andas i skogens fria

ditt hjärta brister

ej