barnstigen

han vilken vandrar med barnstigen i hand

läser ej ordens skrivna på skyltar

han andas in vindens stämma

han räds ej den fallna masken

räknar ej sandens frön

han ser stigen spira

i timas utsträckta hand

var gång han hör hjordarna skena

manar han till lugn

fäster hjärtbroschen

där vid hennes vita

räds ej

bergens briserande

andedräkt

synen briserar

han ser henne ligga omkullslagen

nedknuffad på marken

han ser handkäftar klösa

han ser henne

i mosstäckets händer

med sönderriven blus

ilar med vinden

han fäster hjärtbroschen

där vid hennes vita

bladbröst

han räds ej

hennes smärtögon

älskade

i denna natt skall vi vandra

in i ädelstenens öga