i grottan av snö
snögåva
sitter hon
hon vilken är människa
ej är människa
vid bordet
av snö
dukat med finduken
av snö
mannen framför sig
har hon skulpterat
i nätternas drömfingrar
vart
efter
drömmarna rört hennes fingrar
levande ljus skimrar
av snö
hon äter snöbröd
dessa smälter lättare in
allt är
tyst
den tomma gungan
knarrar
knarrar
ekande
med
fransade rep
utslitna
hänger i en tråd
utan
rep
trädet faller med en knall
sorgen skär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar