jupiterrosor

det finns många vred i livet

alla vred har behov av samma hand;

slut din hand om mig

hör vinddragets mjuka sidenstämma

nej jag är inte sårad

den ende jag kan vara sårad av eller på

är mig själv

jag kan ej blåsa bort lämna över - en hand kan jag be om till stöd.

jag har studerat länge mycket länge, längre än jag någonsin insett och därför vet jag att allt sker av en mening. så det vilket bröt kvisten av meningen skall se kvisten bära frukt igen ty den kvisten vet stammens djupa rotsång vilken en gång andades och andas i himlars krona.

min vän kan du se detta träd i cirkeln, så vackert och cirkeln är ej stilla, den svävar i lugn rytm runt, för att vi ej skall bli yra, ej drabbas av yrsel och min vän kanske skakar vi alltför häftigt på huvudet ibland, ofta så att kristallstavarna lossnar. låt oss sakta tillåta dem fäste så vi kan höra de tysta tonerna igen, så vackra är dessa svävande fåglar

nej jag är inte besviken

hur skall jag kunna vara besviken

av annat slag än att jag bad om sviken; be sviken.

så är den jag skall vara besviken på mig själv

och intet annat väsen

jag såg ej den pyrande röken

förstod ej vad den innebar.

jag svävar, vandrar med en vacker korg i min hand eller bär en kont med alla mina åldrar i. och jag kan förstå mycket av det vilket skedde. annat kan jag ej förstå ty i min värld kan det ej ske och kanske var det så; genom min blicks lugna fråga - varför beter ni er omänskligt, lyfte jag deras hand. så hårt slog den ned – in.

de hade ej hjärtat med

därför förstod jag ej

förstod

jag

ej

kan ännu höra bruset inom, ljudet av kolsyra kolsyreeld

hur allt försvann runt mig

jag vet att jag ej är ensam, vi är inte i ensam, ändå känns det alltmer att jag ej är.

och visst är det så att vi alla föds och lämnar i ensam, ändå är allt en samhet

jag föddes ensam och det troliga är att jag dör ensam. i mina ordalag; jag följde ljustråden in i människotillvaron ensam, jag följer ljustråden ensam upplever den brista ensam. jag seglade in ensamjag seglar troligen vidare ensam och jag vet;

allt går att säga emot

jag inser varför jag fäste blicken vid en punkt i intet, inväntade stunden inom vilket allt upplöstes, det var i den stunden blicken förde mig genom ytan. tillvaron upplöstes, jag kunde andas, uppleva friden. friden i att vara ett med intet ur vilket jag steg in i människotillblivelsen

jag tilläts vara medskapande ej betraktare vid sidan av

jag ser henne sitta i månskäran

moln håller hon i sin ena hand

tråden rinner till sländan

bergsfolken såg henne skrida i det människor kallar himlavalvet - varför kallar de

åkallar de synen av det vi alla är i etthet. bergsfolken vilka lever i bergens regnbågssalar däri träden bär silverne, bär gyllene blad. däri trädens frukter, trädens bär är ädla stenar, däri blommorna på marken - i bergsgrunden är ädla stenars florstunna blad.

dörren , porten till varje denna sal syntes ej från utan av allom. de med rak blick med rena hjärtan gavs tillträde. denna dörr, denna port fanns ej och fanns. bergsfolken levde i grundens nära - somliga säger instängda. så var det ej så är det ej. så konstrikt släppte bergen in ljus genom små hål, porer, genom små sprickor. en av bergsfolken visar; tag detta prisma i din hand så skall du se ljusets; solljusets vandring. och berget var slutet var öppet.

sjön var en gång ett berg - berget var en gång en sjö, vattnet var svävande, fiskar bar fjäll och kanske var berget fiskar, fiskar var en gång folk folken var en gång fiskar. i havet skrider skrittar hästar med mjuka hovar, svansen bakbenen är livsspiral i havet svävar sjöjungfrur. sjöjungfrur vinkar, leder stigen in i berget. däri höres mjuka hammarslag, eldar andas i bergsfolkens smedja.

silver, guldsmeder smider av fjällens blad smycken till färders behov. sjön var en gång ett berg

berget var en gång en sjö, sjön var . berget var en gång ett träd.

bergsfolken såg henne var natt skrida och marken var täckt är täckt av vita florstunna månblommor. blickar du in i himlars sjöar i himlars hav äro dessa stjärnor. bergsfolken såg det människor kallar månens faser i ljuset av det detta är - ett nystan med livens trådar och hon spinner i sin vishets godhet.

oförtrutet söker människorna fly det oundvikliga - varför stannar hon människan ej - varför lyssnar hon människan ej till vindens pärlord - varför skymfar hon människan slagregnens meningsinnebörd. elefanterna steg upp ur havet, människan lyssnade ej flydde varningsropen då havets våg lyfte splittrade själars lärft, lyfte babels torn ur marken  - krossade detta och sade;

se havet skölja sanden fri ren, lösa skärvornas skärande spetsar, huggtänder - se oblatsbladen florstunna mjukt segla in till stranden för att däri samlas i lotuseldens milda ögonljus

se vit drake skruda markerna i är. varför lyssnar de människorna ej - varför bygger de människorna med slutna ögon - varför lyssnar de människorna till klirret i kassakistan.

det klirret skall sina cymbaler, fingercymbaler skall åter ljuda i vinden och de skall se lotuseldens milda ljus.

bergsfolken såg henne var natt skrida och marken var täckt är täckt av vita florstunna månblommor, blickar du in i himlars sjöar i himlars hav äro dessa stjärnor. bergsfolken såg det människor kallar månens faser i ljuset av det detta är; ett nystan med livens trådar

och hon spinner i sin vishets godhet. bergsfolken uppfylldes av gåvogärning, av silver smidde de henne en stol - månskäran vilken mjukt skänker henne vila. i månsilverdalen andas silverbäcken, floden med alla drömmar. träden är vitsilvrande skönhet, bladen är silver är guld

ibland händer det att bladen sluter sig, i de stunderna äro bladen stenar - ädla stenar.

i månsilverdalen vakar stjärndrakens goda vilja - ser med ens varje smolk i drömmarnas ögon

lyfter varsamt undan in i vita eldens låga och marken är täckt av månblommor. i gryningen vänder månstenar ansikten in i morgonvinden sjunger morgonens sånger och hon spinner orden in i dag

jag svävar, vandrar med en vacker korg i min hand eller bär en kont med alla mina åldrar i. så är vi alla drömvävare. trådar till vävar gives av månspinnerskor. den allvisa modern, den stora modern spinner tråden, drömtråden den vidastora, tråden rinner vidare – min vän ser du floden ser du floddeltat, ser du din huds alla ådringar, ser du trädens rötter, bäckar åar floder rännilar. ser du regnen, smaka regndroppen vilken fuktar dina läppar, andas in regnen i din hud. vänd ditt ansikte in i regn upplev hur regnet smeker din klädnad tills du står helt blottad, naken andas i den stunden ut öppna din strupe och tillåt regnfjärilar jublande flyga ut, hör din stämma i jublande lovsång utbrista jag är. och hon ler i det hon ser dig virvla med lovsången, den stora modern spinner tråden, tråden rinner vidare, vidare, vidare i vidaregrenen till månspinnerskornas sländor. himlarna, haven, luften, universum är en ocean av med böljande trådar.

den stora bergsfågeln är en fågel är en bergsdrake. den stora bergsdraken viker ut mantel vingar. trädet stiger ut totara träd vackra reser dig ur höjderna ur djupen dina frukter äro genomsiktliga eldar röda, eldpärlor ur marsandning, samael andas järn  tonande c. så är allt givet, stiget ur träd. moder hur sker detta – sätt dig i min hand, så skall jag berätta dig. du ser rötternas ådror löpa i alla riktningar hör barnens glada pärlande lekar. rötterna; till synes ser du dem helt stilla, stiger du in i rötternas ådror skall du se huru de rör i jordens gryta. mina rötter är en cirkel, grytan är en cirkel. rötterna rusar ej, hastar ej, kastar sig ej härs eller tvärs, följer snarare versfotens rytm. så ser du min stam med barken, en vacker väg eller hur, så ser du min krona mina fingerögon så ser du hör du upplever du. skulle jag krossas skulle du se flisor, stickor – stavar – kristallstavar, dessa stavar ligger, står omlott, hand i hand, barken, barkblad; kan du se detta träd i cirkeln, så vackert och cirkeln är ej stilla, den svävar i lugn rytm runt, för att vi ej skall bli yra, ej drabbas av yrsel och min vän kanske skakar vi alltför häftigt på huvudet ibland, ofta så att kristallstavarna lossnar. låt oss sakta tillåta dem fäste så vi kan höra de tysta tonerna igen, så vackra är dessa svävande fåglar – mät icke livet i de yttre beståndsdelarnas betingelser; stig in – samt se i djupet de yttres verklighet; så sade trädet

och draken rör sina vingar

är ett träd

är ett berg

så är vi alla

drömvävare

drömnekare drömsvarare

i dag när solen skymde mina ögon skymde min hud hörde jag ett dun falla invid mina fötter nakna. dunet var kommet ur den korg jag bar med mig, korgen konten eller var detta en kåsa med klart öppnat vatten.

de hade mött varandra i den stund snöstjärnan skrev deras namn i ekens krona, i den stund ekorrar lade tolv stenfrukter i ring. deras ögon omfamnade varandra, strömmade in i varandras. och de såg att källan var deras. det är brukligt att möten finner tvistefäste - ett korn lägger sig i vägen, de ströpplar. det sker ofta i det händer är nakna utan hud, däri hjärtat är ett vidöppnat blad. dessa ting sker för att de skall se tillitsvägen. det är i de stunderna viljan andas – är detta din er vilja. i de stunderna seglar lätt moln  in. i fjärran helt nära sitter vaknande väsen i  sin solitärkärna vars ögon sakta särar skalvingar i insikt av samförstånds skönhet, i insikten av den vackra handens omfamning. studerade vanorna noga sättet att röra sig, tala. det märktes inte först. snöstjärnan vilken hade följt deras möte, glatt sig i deras möte; detta är gott såg. jag kan ej hindra ej tvinga. i försök lyfte deras tvistehänder - de stod handfallna nådde ej. de befann sig i sin första konflikt. snöstjärnan viskade; strid ej lyssna till varandras osäkerhet. vaknande fortsatte att studera vanorna, satte sig i ett hörn lagom synlig – osynlig hade till slut funnit ut vilka färger eftertraktad brukade le in i. vaknande hade en krok en virkkrok i handen. inär deras tvistehänder ej slöt fred, började synas tydligare. virkade vaknande in eftertraktad i en kokong. eftertraktad såg ej längre - snöstjärnan i eken såg ej längre nyponens eld. såg ej i den stunds blad vissnade såg ej de ögon vilka ej förstod, såg ej i den stunds förtvivlanshänder.bilan föll; eftertraktad valde ett annat väg skäl. virkerskan snirklade ut en tråd, repade upp kokongen. var hälsad, du är väntad. i den stund haltar svårt, snöstjärnan smälter in i eken en djup suck höres, sluter blad tills de möts igen. det ouppklarnade skall klarna i tjärnens vidgade pupill.våren har många ansikten bitar glider in i händer.  runt eken nynnar tolv stenfrukter morgonsånger.

hjärtblad spirar kawakawa blad helar hudens brustna drömsträng.

och dunet gavs luft, flög ut ur korgens fingrar

regnet svävade i vita mjuka rörelser

jag steg in i rörelsen

idag när solen skymde mina ögon

skymde min knoppande hud

hörde jag vinden andas

satte mig i vindduns solsnipa

byggd av månsilver

innan jag brast är min vilja en sista drömfärd

doften av pinjeträdens skugga, doften av apelsinlundens jupiterrosor,

doften av totara träd vackra reser dig ur höjderna ur djupen dina frukter äro genomsiktliga eldar röda, eldpärlor

ibland drömmer jag om att skriva ur min blygsel

så jag sluter mina ögon

drömmer det vilket jag sakta inser alltid är bortanför mina stigar

ty jag har kommit till en punkt i livet däri jag icke längre känner tillit till mig själv

jag sluter mina ögon, de vackra ljuden stiger in, vibrationen

och sjunger de tonerna

ser det brustna resa sig ur askan.

ser du floden ser du floddeltat, ser du din huds alla ådringar, ser du trädens rötter, bäckar åar floder rännilar. ser du regnen, smaka regndroppen vilken fuktar dina läppar, andas in regnen i din hud. vänd ditt ansikte in i regn upplev hur regnet smeker din klädnad tills du står helt blottad, naken andas i den stunden ut öppna din strupe och tillåt regnfjärilar jublande flyga ut, hör din stämma i jublande lovsång utbrista jag är.

uppfylls av vibrationer från silverskivan vilken följer rödögas strålande väg.

 jag dansar, dansar; min kropp, min hud, mitt vara levande.

snäckskalsstränder sköljer in i vida mjuka vågor

kiselsandens vita fyller mina inre ögon

palmernas fläktande rörelse rör vid mina sinnen

cikadors  böljande nattoner

stjärnor är så nära att jag tillåts röra vid dem

kolibri kysser undan mina tårar

bäcken vidgar mitt bröst

för en stund stiger jag levande in i liv.

vandrar i sandens mjuka

lämnar mina fotspår

det har funnits stunder i livet inom vilka jag nedstigit i havet för att uppleva närhet. beröring berörelse, för att uppleva hur kroppen löses upp stiger in i svävande. det har funnits stunder vari jag instigit i elden i luften - de stunderna lever i dansen

lämnar mina fotspår i sanden

kanske ett liv finner dem

möter dem

kanske havet suddar ut mina

fotspår

jag ingår i havet

kroppen är följande med

armar händer är

lyftade

räds ej visa mig

en närhet

kysser mig i nacken

vänder mig

sakta

till

mina ögon är slutna

vi rör oss med vattnet

stiger upp

ur

havet

ser fotspår i sanden

jag fann dig i havet

vi ber elden brinna

uppfylla våra ansikten

förtäljer varandra

våra resor

vi är vackra skattkartor

levanderika

kisar varsamt ser jupiterrosor

sprida ut blad och doften fyller mig

plötsligt stannar

silverskivan

idag

när solen

skymde mina ögon

hörde jag vinden andas

satte mig i vindduns solsnipa

byggd av månsilver

innan jag brast är min vilja

en sista

drömfärd

doften av pinjeträdens skugga

doften av apelsinlundens jupiterrosor

doften av totara träd vackra

reser dig ur höjderna

ur djupen

dina frukter äro

genomsiktliga eldar röda

eldpärlor

så jag sluter mina ögon

inser det vilket alltid är bortanför mina stigar

ty jag har kommit till en punkt i livet

däri jag icke längre känner tillit till mig själv

i solvindens hand skälver en måndroppe

ur månskäras öga given

till den vilken smyger i natten

till den vilken skänker mjuka intryck