virkkroken

de hade mött varandra

i den stund

snöstjärnan skrev deras namn i

ekens krona

i den stund ekorrar lade tolv stenfrukter i ring

deras ögon omfamnade varandra

strömmade in i varandras

och de såg att källan var deras

det är brukligt att möten finner tvistefäste

ett korn lägger sig i vägen

de ströpplar

det sker ofta i det händer är nakna utan hud

däri hjärtat är ett vidöppnat blad

dessa ting sker för att de skall se tillitsvägen

det är i de stunderna viljan andas

är detta din er vilja

i de stunderna seglar lätt moln  in

vilka skymmer sikten

i fjärran helt nära sitter vaknande väsen i

sin solitärkärna

vars ögon sakta särar

skalvingar

i insikt av

samförstånds skönhet

i insikten av

den vackra handens omfamning

studerade vanorna noga

sättet att röra sig

tala

det märktes inte

först

snöstjärnan vilken hade följt deras möte

glatt sig i deras möte

detta är gott

såg

jag kan ej hindra

ej tvinga

i försök

lyfte deras tvistehänder

de stod handfallna

nådde ej

de befann sig i sin första konflikt

snöstjärnan viskade strid ej

lyssna till varandras

osäkerhet

vaknande fortsatte att studera vanorna

satte sig i ett hörn

lagom synlig

osynlig

till slut funnit ut

vilka färger eftertraktade brukade le in i

vaknande hade en krok

virkkrok i

handen

inär deras tvistehänder ej slöt fred

började synas tydligare

virkade vaknande in eftertraktad i

en kokong

eftertraktad såg ej längre

snöstjärnan i eken

såg ej längre

nyponens

eld

såg ej i den stunds blad vissnade

såg ej de ögon vilka ej förstod

såg ej i den stunds förtvivlanshänder

bilan föll

eftertraktad valde ett

annat

väg skäl

virkerskan snirklade ut en tråd

repade upp kokongen

var hälsad

du är

väntad

i den stund haltar

svårt

snöstjärnan

smälter in i eken

en djup suck höres

sluter blad

tills

de möts

igen

det ouppklarnade skall klarna

i tjärnens vidgade pupill

våren har många ansikten

bitar glider in i händer

runt eken nynnar

tolv stenfrukter

morgonsånger

hjärtblad spirar

kawakawa blad helar

hudens brustna

drömsträng

och dunet gavs luft, flög ut ur korgens fingrar