i tyst

krukmakaren tar emot lergåva

skapar i morgonglöd skålen till hennes händer

blytunga steg stiger in i guldsandaler

floden en glittrande åder

öppnade dammens gångna

inneslutna de andas glädje

tunga steg uppsöker min dörr

i tyst;

jag hann ej börja den

vackra

vandringen

vart tog du

vägen

var är dina sanna färger

låt färgerna du nu har

rinna av dig

i regnen

spräckta ögon sträcker ut händer

glider ur varandras

hand i handske

hand ske

i natten vari stegen stillnat

regn väter kullerstenar

ledsen led sen står

under gatlyktan

gammeldagas

gaslyktans milda

skimrande aura

blytunga steg

ljuder

ekande

ekande

tomma

i tyst;

dessa dagar inom vilka mina ögon spräcks

av de täta regnens närvaro

ur mitt brösts översvämmande flod

jord i min hand med spindel näthinna

silverdroppad

rosen släpper bladen röda

grenen är gula

oblatsregn

jag lägger jorden

över min panna

en droppe blod

vattnar såret

vari

fröet

föll

jag lägger min hand till täcke

i kommande

mina händer är nariga

näthinnan sprucken

en gång fylld av regnbågspärlor

hav vackra hav

tag dem åter i din famn

krukmakaren ler

under trädet med ädelstensbladen

lägger skålen i hennes hand

hon viskar mjukt

de är en vacker tillsammansskål

vari blommor kan växa

i tyst;

den vägen vandrade jag aldrig

trots att jag vet vad ensamma dagar är