brusande är nattens flod
är nattens
forsfärder
molnen
seglar upp
mjuka sammetshänder omsluter
ansikts
opal
hennes ögon är slutna
kanske drömmer hon vinrankans
blad
vindar sliter i henne
ruskar
om
varsamt
håller hennes steg i handen
hon kallar
vågkastare
till
det är så
hon står längst ut på piren
med havets flikhänder rörandes
vid
hennes ögon är slutna
kanske drömmer hon vinrankans
blad
hon
ropar
trött
är
jag
så trött på detta liv
de vilka ser henne
ser en kvinna blickandes ut
de vet ej
vinden havet
piren
vet
hennes fuktade hud är
hennes längtans havs
brustna
varför håller ni mig tillbaka
det är sant
jag vill
inte
det är bara så svårt att leva
brusande
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar