till dem

tunga steg uppsöker min dörr

har du en stund till mig

hans ögon andas sorg, ledsen

har du en stund till

lyssnande

de stunderna har jag alltid

hans ögon andas sorg, ledsen

vi har glömt varandra

hur länge har ni levt samman

sju år och trenne

då har ni just lärt er gå

känna varandra

i tyst;

jag hann ej börja den

vackra

vandringen

ser dem

jag hoppas de inser

skönheten de har i varandra

sluter mina ögon

ja, det hoppas jag

ur djupet av mitt hjärta

ser dem

var stund viskar han

viskar hon

vart

vart tog du vägen

var är dina sanna färger

låt färgerna du nu har rinna av dig i regnen

spräckta ögon sträcker ut händer glider ur varandras

hand i

handske

glider

glider

ifrån

varandra

jag viskar till dem

vänd åter till varandra i kärleks vilja

*

ledsen

ordet ledsen

stiger fram

led

sen

led sedan

så kan detta ord ses

i natten vari stegen stillnat

regn väter kullerstenar

ledsen står under gatlyktan gammeldagas

gaslyktans milda

skimrande aura

blytunga steg

ljuder

ekande

ekande

tomma

*

hans ögon andas sorg

av den kvinna

han en gång

gav sina löften till

och hon till honom

hon har stängt sina händer

de når ej

in

i tyst;

dessa dagar inom vilka mina ögon spräcks

av de täta regnens närvaro

ur mitt brösts översvämmande flod

*

jord i min hand med spindel näthinna

silverdroppad

rosen släpper bladen röda

grenen är gula

oblatsregn

jag lägger jorden

över min panna

en droppe blod

vattnar såret

vari

fröet

föll

jag lägger min hand till täcke

i kommande

*

mina händer är nariga

näthinnan sprucken

en gång fylld av regnbågspärlor

hav vackra hav

tag dem åter i din famn

*

ser dem

var stund viskar han

viskar hon

vart

vart tog du vägen

var är dina sanna färger

låt färgerna du nu har rinna av dig i regnen

spräckta ögon sträcker ut händer glider ur varandras hand i

handske

glider

glider

ifrån

varandra

jag viskar till dem

vänd åter till varandra i kärleks vilja

i tyst;

den vägen vandrade jag aldrig

trots att jag vet vad ensamma dagar är

krukmakaren tar emot lergåva

skapar i morgonglöd skålen till hennes händer

blytunga steg stiger in i guldsandaler

floden en glittrande åder

öppnade dammens gångna

inneslutna de andas glädje

krukmakaren ler

under trädet med ädelstensbladen

lägger skålen i hennes hand

hon viskar mjukt

de är en vacker tillsammansskål

vari blommor kan växa