timaspegel i saffransguldad

måne

stiger

saffransguldad ur

sepiamoln

lugnar andning

smutsen drar

ned

höken breder ut

vita slöjor

brudslöjor

lägges över bergen

röda skär ränder i

smärjelrörelser

nattens indigogröna djups blå

skimrar bladen

gräsen

stammar

vita

sjön i ringen av berg

svävar i vitas händer

ack vore min hud vit

viker ut mörkerblommor

viker in dem de är i

brännmärkt hud

ler i det jag dansar i

månskärans klanger

svävar i vitas händer

i gryningen rör hökens vingspetsar

sjöns nyvakna spegel

så

stilla

fjäderblank

putsad skrud

blankt är bladet i jordvalvs gryning

höken lyfter timaspegel

ännu

outsagda

ord

ur fjäderskrud stiger hon

med korgen fylld av nektarbär

bären bjudes

till vaknandefolken

talar

orden

oh

utsagda

så vacker är gryningens ros

ännu

är närhet nära ur

bak neddragen rullgardin

andas jag lättnad

i molntäckedun