visst är det så

älskade

det är längesedan jag skrev till dig

jag ber dig ursäkta längden av denna skrift

varför ber jag dig ursäkta mig

detta är molnorden vilka ej når dig

ty du har ej ett ansikte

har ej en röst

visst är det så

jag lever i saknad av det mitt hjärta viskar

hjärtan kan brista av enslighet

och visst är det så

jag förbjuder mig skriva molnorden

för mig till mig

ändå skriver jag till dig

 för så kom det sig

halkade på ett skal

av okänd art

sitter här och skriver alla mina drömmar

scannar alla målade bilder

förminskar klipper ur

kopierar

ramar in

numrerar

 prissätter

varför gör jag det

är detta en bild av min verklighet

jag har sagt det förut säger det igen

det gör så ont att skriva drömmar om dig, om dig vilket skulle kunna bli med dig

nu är det om dig vilken flyr mig

oh, alla dessa målade bilder i ord i penselföring

veden är slut kanske vore bättre att ordna ett bål av detta slag

vem stoppar mig

vem hindrar mig

och varför

döm mig ej

mina ögon

är

vita

ett träd ser jag stå i enslighet

trädet släpper livsbarken

blad efter blad

jag skulle vilja lägga mitt huvud bredvid mig

det kan du ej

huvudet är en del av ditt vara

jag skulle vilja lägga huvudet bredvid mig

öppna grinden släppa ut

fåglarna

släppa ut hästarna vilka travar

skenar

jag skulle vilja lägga huvudet bredvid mig

i asken vari korpar vilar vingar

mitt hjärta sjunger vackrare

huvudbonaden tynger

jag skulle vilja störta mig huvudlös in i

stjärnoaserna

säg tar du emot mig

scarabe

var är du

vilken vakade vid min huvudända

vilken lyfte

mig in i sfinxens öga

vid havet växer en ruin

vågor slår hårt mot bruket

stammar ser jag fläta rötter

kronor snudda vid varandra

ett träd ser jag stå i enslighet

trädet släpper livsbarken

blad efter blad

älskade

naken är jag i mötet med din stämma

höstlöven är eldfjärilar

kupar vingar över fröögons stjärnvilja

i nätterna synes dessas kärlek glöda

eldopalen strålar ur bergets källa

kan du ana vad jag såg

en trana kom

i vingarna bar tranan

brisen från landet vari solen ej sluter ögon

aldrig slocknar

den gav mig färgen du ser

sade hon vilken målar

med penslar röda

tonkälla stiger upp ur sargade jordar

ur hudar vilka blöder

skallrorna ljuder

den gamla vaggar kroppen

ögonen är slutna

genom lock strålar synen

tonkällan stiger upp ur brunnen

vari silverorden danat dess stämma

lyfter stenarna vilka ej är stenar

vilka är block tyngdblock är tyngder av

tankegrusade banor

den gamla har vandrat regnbågsbrons strålar

se hennes egentliga vara

ur skallror stiga frön i

n i spirande jordar

hudar

hon viskar mjukt

ur rotfamnars skimrande

jag är sången vilken tonar skapelsens skönhet havet vilket andas livet

jag är sången vilken stiger

vilken sjunker in

sången vilken tros tystna

toner tystnar ej

tonerna

sångerna vibrerar

vissnandet sköljer in

se spirandet i det vilket är

hör sångerna svara i hjärtans djup

jag är sången vilken tonar skapelsens skönhet

älskade ro

rör vid mina ögon

bädda in mig i varma täcken

låt mig höra dunskålar mjukt ljuda orden vilka helar mig

shaman var är du i skymningsordens fäll

hon förs in i kojan av löv

vari stenar höljer elden

glöden särar stenblad, eldknoppsblad i åsynen av hennes ankomst

ur rökens salviaord framträder hon vilken lever i är

tager hennes hand

smeker runt henne utan att röra ty hon vet

smärtan tatuerad i hennes hud

hon vet knivarnas skärmärken hon vet

fasan vilken stelnat blodet

jag avkläder dig muren lagd runt dig

lindad med taggtråd

blomsterflätor av helandeblad är den nu

andas in doften djupt

vid havet växer en ruin

vågorna slår hårt mot bruket

muren lades gränser skrevs

begränsningar

tvingelse av ting ristades in

be gränser lösa dig ur

res dig ur fällan

res dig

kapitulera ej av murens lagda

se väktarna stå vid floden tvaga symboler

löses upp i sin verklighet

svävar mjukt in i urär

se dagens mörker

upplysas

i vita

kristalltoner

tag ormen runt dig i hand

led ormen i det ormen är

ur grund in i höjder

in i hjärta är

är

hon vilken lever i är

öppnar hjärtflodens fyllda längtan

tystnat har alla segel

struparna

är stämda i tystblad

stämmor hänger i träden bara

tysthängen skimrar

tårpärlor

ur tystnaden stiger orden

älskade

dig har jag aldrig sett

vilken står mjuk i stormarnas virvlar

vilken står i stormens öga

omsluter mig med milda händer

lägger din armvinge runt mig samt vaggar mitt trötta

vaggar orosmolnen håller ut dina händer

tar varsamt emot mina tårar

du visar mig sjön

där lotusblommor slår ut blad

i sjön i dina händer

det jag ej förmådde se

mina ögon blöder

röda tårar i längtan

i saknad av

älskade

visst är det så

jag saknar det vilket sägs kan ske

i molnen har jag sett dig i skogarna i haven

i luftens andning i rörelsen av

så ofta har jag lagt handen i luftens

lekt med det vilket jag ser finns onåbart

jag dömer mig inte ändå dömer jag mig hårt

måste se hur det ser ut

det finns en orsak och visst kan jag

bortförklara

min del

säg mig bara

varför

skall jag

jag har krattat alla gångarna nu

isarna kan komma snödunen omfamna spåren

tystkronorna kan öppna sin oändlighet

bädda in mig i sidenjordar

veden har tagit slut

filtar har jag ännu

stormarna kan vina in

filtarna lindar värme runt mig

visst saknar jag dina händer

handen vilken omfattar

innefattar min

mjuka vandringar i markernas sånger

vari våra steg andas gemensamrytm

i nätterna kan vi se våra trådar flätas

omfamna varandra i våra

vackra färger av varandra

öppna sagovärldar

läsa vackra ord till varandra

i levande lågors ljus

måla bilder

helande i varandras näthinnor

tatuera rosentempel i varandras hudar

vad

vet

jag

ibland växer längtan så stark likt skallrande fönster rutor

där jag sitter inramad fastlåst inspärrad

jag vet inte längre var

nyckeln är

vet inte

vare sig med tanke

eller

vad

 jag vet att det är tanken vilken vrider om mig

hjärtat viskar helt andra vägar

oh visdomsmoder

jag ropar till dig

var har du gömt hans händer

har du gömt dessa i tempelgårdarnas tempeldanser

de vilka är kärlekens rosenliljeblad

så har mitt liv utvecklats

vecklats ut till att bli en öken

öknar är vackra moln seglar ej där

och visst vet jag att oaser andas däri

tälten böljar

eldar brinner

bjällror

doft av myrra kanel och sandel

djupa ögon möts

i dyner av ceder

älskade

var är du

trots att intet skymmer trots att allt är

klart benvitt ljus

syns du ej

väntar du i oasens ögonsten

nej jag söker ej

insikten greppar allt mer hårt

ständligen övar jag i att förskjuta hoppet

förskjuta det jag vet är varje vinges bön

hör dig yla från berget

däri du vakar med

berget vilket vakar med

skogstemplets månskära

vari jag levde

levde på riktigt

i verklighet

hjortarna betade vackra i ring

lyfte ej hornens varnande då

jag lyfte slöjan av indigosiden

steg in i drömbladets linjer

det skriar en vind i mitt hjärta

låt dina ögonkyssar regna över mig

rör mig ej ty jag har glömt den vägen

i huden är mest inristat slagen skriar

i det dessa stiger upp till ytan

döm mig ej

mina ögon

är

vita

ditt ansikte skall jag uppleva

vinden viskar det även då jag reglar dörrar

ditt ansikte känner jag

det måste finnas ansiktsvävar för alla

visst är det så spindelmor i månskärans silver

kom till mig i nattens midnattsblå

pudra min hud med rosendrömmar

vid havet växer en ruin

vågor slår hårt mot bruket

stammar ser jag fläta rötter

kronor snudda vid varandra

ett träd ser jag stå i enslighet

trädet släpper livsbarken

blad efter blad

älskade

naken är jag i mötet med din stämma

nej

 jag tror nog jag tar fram stora hammaren

och sjutumsspik eller kanske tolvtums

spikar igen alla fönster alla dörrar

vinden viskar

vad är meningen med det

springor finns där du ej anar

vet det

har sprättat upp täcket av torv

med det tätar jag sprickorna

vinden ler

försök med det du