jag hör
dina fingrar
trumma mjukt
på fönstrens spända hud
regnen har i silver målat
månens portar
du väcker hennes stämma
ur bergsådrings
allvarsamma vaka
din hand älskade
leder mig
till landet är
däri vi avklädes
illusionens bortovaro
jag andas dig nära
i landet hav
nästan hade jag glömt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar